När vi ändå är inne på det här med mat, så MÅSTE jag tipsa om denna magiskt fantastiska skaldjursrestaurang som vi alltid åker till när vi är i Portugal. Är ni någonsin i närheten så blir jag nästan lite arg på er om ni inte tar er till detta ställe.

Jag vet faktiskt inte ens vad det heter, och det är inget ställe man springer på direkt. Det ligger i byn Consolacao, längst ute på en klippa. Ni ser det på bilden ovan, och det ser inte mycket ut för världen. Ett litet grönt skjul omgivet av vatten, med vågor som konstant skickar upp salta stänk till gästerna. Vi fick tips om det för några år sen, och sen dess är vi hooked.

Stället är liiitet med bara ett fåtal platser, och letar man efter nåt fancy får man leta vidare. Letar man däremot efter en magisk matupplevelse har man kommit helt rätt. Att sitta där är en så fin känsla, det är som att sitta mitt ute i havet. Man är omgiven av vatten.

Det här är rätten man ska beställa. Vet inte vad musslorna heter, men de är som stora vongolemusslor. SÃ¥sen är fantastisk, och musslorna sÃ¥ färska att de smälter i munnen. Till detta äter man krispig pommes…

…och suger upp all all ALL sÃ¥s med nybakt bröd.

Iggy älskade maten, och kunde inte sluta mumsa i sig. Han brukar i och för sig tycka om det mesta.

Kusin Ruben är dock inte lika lättflörtad pÃ¥ matfronten – men även han mumsade loss tills det var toktomt pÃ¥ faten. Bra betyg!

Inte en mussla kvar! Och DEFINITIVT ingen sås.

Skål för en ljuvlig Consolacao-lurre!

Här kommer de sista Portugallieninläggen, snart är vi tillbaka i Sverige igen – bÃ¥de i verkligheten och i el bloggos värld! Nu fÃ¥r ni i alla fall ett inlägg om vad vi Ã¥t i Portugal.

Av någon anledning känns det lättare att kirra smarrig mat och anstränga sig lite extra när man är någon annanstans. Och särskilt när man är i sällskap av andra, som vi ju var. Då vill man att alla ska ha det extra härligt liksom.

Till frukost blev det ofta yoghurt med bär som vi köpt på marknaden i närbelägna Caldas (se mer av den här). Hittade också två magiskt härliga nötblandningar på samma marknad som var ljuvliga att ha i yoghurten eller på gröten. Mums!

En klassisk avocadomacka med chiliflakes, citron och flingsalt är ju aldrig fel – och till det en cappo sÃ¥klart. Extra smarrig eftersom den gjorts pÃ¥ Portugallisk mjölk. Mjölken söderut har ju ofta en lite sötare smak ni vet, och det är SÅ gott i kaffe!

Och pÃ¥ tal om kaffe – när vi var ute och slank omkring var det BARA espresso som gällde. NÃ¥t annat gick inte att dricka, sÃ¥ tycker jag ofta det är när man reser. Gillar man riktigt bra kaffe är man sÃ¥ otroligt bortskämd av att bo i Sverige, och kanske extra extra bortskämd här i Estocolmo där baristorna pÃ¥ de lokala fiken konstant tävlar om vem som gör den mest perfekta mjölken.

Men att dricka espresso var skoj! Slutade med socker i mina cappos för två år sen, men i espresso MÅSTE man ju ha socker, annars går en sån ju inte att dricka. Så det var smarri smarri att få sig en stark socker å kaffe-dos, nåt som verkligen är utlandsförknippat för min del (just för att övrig kaffe inte brukar gå att dricka).

Vad åt vi till middag då? Jo, mycket sånt här som ni ser ovan. SÅ SMARRIGT! Niklas syster Oliven är vegan, vilket gör att det blev väldigt lite kött och väldigt mycket roliga typer av grönsakspryttlar. Otroligt inspirerande att se vad hon gör för mat, och alltid bra att gå utanför sina egna ramar för vad man liksom alltid bruuuuukar äta.

Middagen ovan var nog min absoluta favorit. Pinfärsk fisk (ingen koll pÃ¥ vad den hette, men en platt vit fisk var det i alla fall) som lagats i ugnen pÃ¥ bara 100 grader, fast under lÃ¥ng tid. Lite smör pÃ¥, annars inga kryddor. Till det Ã¥t vi skirat smör, pressade över citron och en nypa salt – och som tillbehör hade vi grillad blomkÃ¥l, rostad zucchini och bakade tomater som fÃ¥tt hänga med fisken i ugnen pÃ¥ 100 grader. VANSINNESGOTT!

Den här middagen var verkligen PRECIS sÃ¥ som jag älskar att äta. Och det var liksom ett textbook example pÃ¥ hur en rätt med ”rena smaker” där ”rÃ¥varan spelar huvudrollen” ska vara. Ofta när man äter sÃ¥na där ”rena smaker” kan jag tycka att det blir lite…trÃ¥kigt. Jaha, palsternackan smakar…palsternacka, typ. En palsternacka som hade behövt lite kryddor.

Ni fattar vad jag menar. Men det här var allt annat än tråkigt, utan precis sådär ljuvligt som det blir när naturen bjussar på det smarrigaste den har. Makalöst faktiskt, att mat kan smaka så oerhört gott utan nästan några kryddor alls. Lite salt hade vi, men inget annat.

Hoppas ni fÃ¥tt lite inspo – kanske blir en fiskmiddag hemma hos nÃ¥gra av er i kväll?

Sent omsider (en halvtimma kvar!) – happy clappy PODDISDAG! Den här veckan pratar jag Ã¥ Jossan om nÃ¥t som ligger oss extremt varmt om hjärtat – kvinnliga förebilder! Varför de behövs, hur de faktiskt kan fÃ¥ oss att förbättra vÃ¥rt mÃ¥ende och förändra hela vÃ¥ra liv, vilka förebilder vi själva har – och hur vi ser pÃ¥ att VI pÃ¥ nÃ¥got sätt faktiskt har blivit förebilder vi ocksÃ¥.

Vi pratar om hur VIKTIGT det är att hitta brudar som får en att inse att ALLT ÄR MÖJLIGT. Och det behöver såklart inte vara Beyoncé, det kan vara den där härliga tjejen i klassen/någons syrra/jobbkompisen/bloggaren/författaren/vem som helst som är inspirerande. Att rensa sitt liv och sina flöden från sånt som får en att känna sig begränsad och förminskad pratar vi också om.

Jag berättar dessutom att jag spenderade hela måndagen med mitt ex´s systers familj. Hon fick syn på mig utanför ICA här i lilla Hova (där jag just nu befinner mig för en mamma/groda-vecka hos min mamma), tvärstannade bilen och sprang ut och kramade mig. Vi har knappt setts sen jag och exet breakade för snart 15 år sen, och det var fantastiskt att träffas. Hon var ju min familj i 7 år, och sen försvann hon och resten av den familjen i samband med att jag och exet gjorde slut. Så som det ju ofta blir.

SÃ¥ himla fint att fÃ¥ ses igen, och det här med the loop of life alltsÃ¥… Anledningen till att hon var i lilla Hova var för att hon tagit över sin (och alltsÃ¥ även mitt ex) farföräldrars sommarstuga precis i närheten. Hon bjöd över oss dagen därpÃ¥, sÃ¥ jag, mamma och grodan hängde med henne och hennes underbara lilla familj hela dagen.

Vi badade, fikade, lekte med kidsen (som lekte som tokar med varandra) – och pratade om gamla tider sÃ¥klart. Och att sitta i det där mysiga huset och äta Klings glasstÃ¥rta med henne och hennes barn var smÃ¥tt surrealistiskt. Samma hus bodde alltsÃ¥ exets farföräldrar i när de var vid liv, ett hus han och jag jagade parabolantenn till för 15 Ã¥r sen, som hans farmor och farfar skulle fÃ¥ i julklapp.

Och nu satt jag i samma hus och fikade med hans syster, medan mitt barn lekte med hennes. Ett barn jag fått med en annan än honom. Livet allstå. Tänk om någon sagt det till mig när vi var på parabolantennsjakt för ett och ett halvt decennium sen.

Hursomhelst var det en fantastisk dag och ett väldigt mysigt möte. Kommer nog bli fler sÃ¥na fikabadaleka-tillfällen med henne och hennes familj när jag hälsar pÃ¥ mamma. Spännande att helt plötsligt umgÃ¥s igen, efter sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥rs uppehÃ¥ll. Men bÃ¥de hon och jag kände ju att ”det känns ju preciiiiiis som förr – som om knappt nÃ¥gon tid passerat alls!”. Fint.

Avslutar detta poddisinlägg (som blev lite…utbroderat) med ovan toksnygga bilder tagna av den här fräsiga bruttan. HUR snygga? Googlar pÃ¥ ”Josefin & Vanja” med jämna mellanrum, och blir sÃ¥ in i bängen glad när jag hittar blogginlägg som tipsar om vÃ¥r poddis. Det var sÃ¥ jag hittade bilderna ovan.

Så himla gulligt att ni som lyssnar sprider ordet, det värmer så gott så gott! Även på Inspirationstagram är det som julafton varje dag jag slinker in på #JosefinOchVanja-hashtagen. Där finns det så mycket fina/roliga/peppiga/härliga bilder på och från er som lyssnar, att man blir alldeles själaglad. TACK bästa bästa ni!