VECKA 9 & 10

Det här skriver jag i vecka 11, eftersom vecka 9 och 10 försvann i ett stort moln av ångest. Samma kväll som jag hade varit hos barnmorskan och gjort ultraljud, så började Iggys tics. Ni som läste el bloggo då känner ju till vilken fruktansvärd upplevelse det var för oss. Om någon nytillkommen läser detta och undrar vad det rörde sig om, så kan ni läsa mer här.

Allt, allt, ALLT fokus låg på Iggys hälsa, och jag glömde helt bort att jag ens var gravid. Det kändes så himla oviktigt, om jag ska vara ärlig. Reflekterade nog inte en enda gång dessa veckor över att jag hade en bebis i magen.

VECKA 11

TORSDAG 5 OKTOBER

Bilden ovan är från vecka 11, när jag var preggofierad med Iggy. Jag och Niklas befann oss i Tokyo på världens härligaste resa. Ingen visste om att vi väntade barn, inte ens våra föräldrar. När jag tittar på den här bilden så är det SÅ HIMLA MYCKET som är annorlunda den här omgången.

Min mage är först och främst inte lika stor nu. Märkligt kanske, magen brukar ju komma snabbare graviditet nr 2. Men jag tror mest det beror på att jag var så GRAVT förstoppad under hela Japan-resan att jag fick en mage på grund av allt bajs. He he. Faktiskt.?

Andra saker som är annorlunda är hur mycket (eller snarare lite) jag och Niklas reflekterar över att vi är gravida nu. Förra gången följde vi pyret maniskt från start, den här gången har jag inte ens laddat ner en gravidapp. Har ingen koll på om vi är i blåbärsstadiet, om vi avancerat till ett hallon eller huruvida det finns några armar och ben på bebisen därinne än.

Är MYCKET tröttare också, den här gången. Förmodligen beror det på att man har ett helt annat utgångsläge med kiddo nr 2; att man har en grundtrötthet i hela sin varelse som inte fanns där alls första gången. Möjligheten att vila exakt när man vill och göra exakt vad man vill finns såklart inte heller längre, eftersom man har ett barn att ta hand om.

Mitt flås är också skrämmande uselt. Att ränna runt i Tokyo i 45-gradig värme var nemas problemas förra gången, jag hade energi så det stänkte om det. Titta sicken happy clappy jänta som slank runt i Harajuku i vecka 11 år 2013. Well, nu blir jag andfådd bara av att gå runt hemma, typ. Gaaaahhh.

Men! NÃ¥t som är FANTASTISKT och som jag faktiskt upptäckte i dag – är att illamÃ¥endet är borta! Hurra! Det var Niklas som frÃ¥gade hur det stod till pÃ¥ den fronten, och dÃ¥ gick det upp för mig att jag faktiskt inte kom ihÃ¥g när jag kände det sist. Det mÃ¥ste ha försvunnit nÃ¥gonting under Ã¥ngestveckorna när vi var sÃ¥ oroliga för Iggy. DÃ¥ var vi ju sÃ¥ uppe i det att vi inte hade plats för nÃ¥got annat i tankevärlden. SÃ¥ bye bye illamÃ¥ende!

I morgon ska jag på besök till MVC igen, ska bli spännande att se vad man får veta då.

FREDAG 6 OKTOBER

Besöket hos Helena (MVC) gick snabbt som attan, och det enda vi gjorde var att ta blodprovet till KUB-testet. KUB-ultraljudet är om två veckor. Pratade lite om hur jag mådde, och Helena gjorde mig lite lättad när hon sa att det där med uselt flås oftast är värst i början av graviditeten, sen brukar det bli bättre. Skönt.

Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5!

Läs del 2 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 6, 7 och 8!

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

VECKA 6

TORSDAG 31 AUGUSTI
Känns så overkligt att vi gett oss ut på den här resan igen. Jag och Niklas är jätteglada, och sjukt lättade. Tror vi båda varit nojiga för om vi skulle kunna få till det. Om inte denna bebis fastnar så vet vi åtminstone att det GÅR. Vi KAN. Det känns så himla skönt.

Och tji fick jag vad gäller det här med att min titta i trosorna-mani skulle upphöra. Nu tror jag att det kommer blödningar hela tiden istället. Att jag ska få missfall. Suck alltså, folk brukar väl vara mycket coolare med andra barnet? Jag är precis tvärtom.

Har via en kalkylator räknat ut att jag troligen är i vecka 6. Typ. Så luddigt det där. Om det stämmer så är mitt BF 4 maj 2018. Eftersom Iggy kom i januari vore det ju superhärligt att få uppleva en sommarbebis den här gången.

En YouTube-tittare har kommenterat pÃ¥ vÃ¥rt senaste klipp att ”Det stod en burk folsyra pÃ¥ köksbänken, som sen försvann hastigt och lustigt!”. Det är ju ingen hemlighet att vi försöker fÃ¥ barn, men det är inte HELT okomplicerat heller att jag basunerat ut detta för cirkus 40 000 mänskor som följer oss i diverse kanaler.

Önskar egentligen att jag hade guts nog att berätta för alla redan nu. För att normalisera nervositeten, och sånt som eventuellt går fel. Det händer ju så många, konstant. Men ingen berättar, det är för jobbigt. Och det är det nog även för mig. Det räcker med mina egna (och Niklas såklart) känslor kring det här. Jag orkar inte ta in fler engagerade själar.

Däremot tänker jag att den här hemliga dagboken kanske kan göra gott på något sätt. I efterhand. Det är ju så sällan man får följa med i just den här perioden; den supertidiga graviditeten. Känslorna, nervositeten, stressen, glädjen, osäkerheten. Berg- och dalbanan.

Ångrar absolut inte att jag berättat i bloggen osv att vi försöker fÃ¥ barn. Tycker det hade känts märkligt att hÃ¥lla nÃ¥t sÃ¥nt hemligt när jag delar med mig av sÃ¥ mycket annat personligt. Visst har jag känt en liten stress i form av att ”Tänk om det inte funkar?”. ”Tänk om jag mÃ¥ste gÃ¥ ut i bloggen och berätta att det inte gÃ¥r sÃ¥ bra eller sÃ¥ snabbt som vi hade hoppats? Att vi kommer behöva söka hjälp? Att vi kanske inte kan fÃ¥ fler barn?”

Och det hade inte varit helt lätt såklart. Men att hålla nåt sånt hemligt hade varit ännu märkligare. Och vi måste bli bättre på att dela med oss av sånt som inte bara är regnbågar och solsken. Så om det här skiter sig, och vi stöter på svårigheter av något slag så kommer jag att berätta det för er.

Men just nu känns det liksom lagom att folk vet att vi aktivt försöker. Det är ju på något sätt en press i sig, och den räcker för tillfället.

LÖRDAG 2 SEPTEMBER

Jag. Är. Så. TRÖTT. I dag höll jag på att storkna av trötthet på eftermiddagen. Jag, Iggy och Niklas var ute på stan men till slut pallade jag inte längre utan gick hem och la mig på soffan. Somnade på en minut och sov som en stock i 1,5 timme. Hur kan något som är så litet (4 millimeter) påverka så mycket? Phu.

NÃ¥t sÃ¥nt här ser embryot ut nu, tydligen. (Bild lÃ¥nad härifrÃ¥n.) Den ska se ut som ”en böjd liten larv”, och hjärtat ska börja slÃ¥ omkring nu. HUR bananas är det – att en fyra millimeters larv redan har ett hjärta som slÃ¥r?

SÖNDAG 3 SEPTEMBER

Nu vet alla. Alla våra vänner och min och Niklas familj. Oliven och Mackanrackarn är också på smällen och ligger exakt två månader före oss (SÅ kul att vi tajmade även denna gång!), så de har följt preggofieringen ända sen ägglossningen. Vi har skickat sms fram och tillbaka om utebliven mens osv, så att säga till dem att vi plussat kändes bara naturligt. Vi sa det till dem redan någon dag efter graviditetstestet.

Och eftersom de vet, så blev det märkligt att hålla det hemligt för andra nära. Så i dag när hela familjen var samlad på kusin Olles kalas berättade vi för samtliga. Förra gången väntade vi till vecka 12. Men nu kändes det okej att berätta redan nu. I vecka 6. Alla vet ju om att det är extremt tidigt och att det inte finns några garantier. Men tror det hade känts konstigare att inte ha berättat, om något skulle gå fel.

Nu är det gjort i alla fall, och det känns bra.

VECKA 7

TORSDAG 7 SEPTEMBER

Jag. Mår. SÅ. Illa. Hela tiden. Så länge jag ligger kvar i sängen så känns det okej, men direkt när jag stiger upp väller illamåendet fram genom kroppen. Sen ligger det där och lurar, hela dagen. Ibland är det lite mindre, ibland är det lite mer. Men det är ALLTID där. Ett par gånger om dagen är jag nära att kräkas, men hittills har det inte hänt att jag faktiskt gjort det.

Har också en konstant värk i livmodern. En molande, gnagande känsla som tillsammans med det konstanta illamåendet skapar en inte helt härlig tillvaro. Men. Det knäppa är att jag inte störs så himla mycket av det ändå. Hade jag inte varit på smällen och mått såhär hade jag hållit mig hemma, avbokat möten och legat på soffan. Men eftersom jag nu VET att det inte kommer sig av att jag är SJUK, så blir det på nåt märkligt sätt att jag inte bryr mig om det så himla mycket.

Jag är glad, jag går på möten, jag jobbar på precis som vanligt. Trots att jag (om jag känner efter) faktiskt inte mår så bra. Men det KÄNNS ändå rätt bra, hajar ni? Märkligt.

Det är inte så att jag pressar mig, stressar eller känner mig tvingad att jobba på som vanligt, det bara känns BRA att göra det. Så då gör jag det. Det är som att vetskapen om att mitt mående inte egentligen har med något negativt som sjukdom att göra gör att jag inte påverkas så himla mycket. Konstigt, men så är det. Och det känns jättebra.

VECKA 8

FREDAG 15 SEPTEMBER

Illamåendet och livmodervärken är kvar. Var på tjejmiddag i går, berättade för alla. Är i vecka 8 (tror jag) så de vet att det är tidigt. De blev så himla glada.

Jag berättade att jag mÃ¥r rätt dÃ¥ligt och att jag inte alls mÃ¥dde pÃ¥ samma sätt med Iggy (dÃ¥ var det rätt tipptopp hela tiden faktiskt). Min kompis Picklan utbrast förtjust: ”Men dÃ¥ är det en tjej, man ska mÃ¥ mycket sämre med tjejer i magen!”. Ha ha, sötis. Tror nog inte sÃ¥ mycket (läs: alls) pÃ¥ sÃ¥nt där, men ändÃ¥ roligt att höra. Vi hoppas ju pÃ¥ en tjej.

Känner mig ganska lugn i preggofieringen överlag. Min kropp brukar inte stöka och böka, så jag är inte särskilt nojig över att något ska gå fel. Men så läste jag en intervju med Brita Zackari i Mama i går där hon berättade att hon fick missfall i vecka 12. Då blev jag en smula nojig ändå.

Men men. Det som sker det sker. Nu vet jag och Niklas i alla fall att vi KAN få till det, så skulle denna lilla bebis inte vilja stanna kvar hos oss så får vi försöka igen helt enkelt.

Har bokat tid på MVC nästa onsdag. Ska bli fint att få träffa min gamla barnmorska igen, hon är så himla mysig.

ONSDAG 20 SEPTEMBER. FÖRMIDDAG

Är beroende av knäckemackor med ost, gurka och Aromat. Vill äta det konstant. Kom pÃ¥ att det kanske är en preggocraving? När jag kom pÃ¥ det kom jag ocksÃ¥ pÃ¥ att jag ju var beroende av Finn Crisp med ost, gurka och Aromat när jag väntade Iggy. Hmmm. Det kanske är en ”Vanja goes preggo”-pryl, just det där med hÃ¥rda mackor med ovan pÃ¥läggskombo?

I eftermiddag ska jag till MVC pÃ¥ mitt första besök. Ska bli SÅ kul att träffa Helena igen som jag gick hos förra gÃ¥ngen ocksÃ¥. Hon var en stor del av att jag vÃ¥gade kämpa sÃ¥ pass mycket för ett planerat kejsarsnitt. Hon dömde mig inte (som andra hade gjort), och hon förklarade nyktert fördelarna och nackdelarna med snitt vs vaginal förlossning. Men gjorde det klart för mig att beslutet var UPP TILL MIG, att jag skulle fÃ¥ den förlossning som JAG kände mig tryggast med. Försökte inte ”omvända” mig pÃ¥ nÃ¥got sätt. Det var jag väldigt tacksam för.

Ska bli kul att träffa henne igen, undrar om hon kommer ihåg mig? Det var ju så länge sen vi sågs.

Ska också bli spännande att höra om jag prickat rätt angående vilken vecka jag är i. Enligt mina beräkningar är jag nu i vecka 8, och borde gå in i vecka 9 i morgon. Får se om hon håller med.

Är ju också djävulskt trött, har för mig att man tog blodprov och kollade järnvärden vid första besöket? Förra graviditeten mådde jag prima och behövde aldrig ta några tillskott av något slag, undrar hur värdena ser ut den här gången när jag faktiskt känner att jag mår så pass mycket sämre.

Nåväl, vi får se. Återkommer i eftermiddag!

ONSDAG 20 SEPTEMBER. EFTERMIDDAG

Det var superkul att träffa Helena igen, och visst kom hon ihåg mig och oss. Vi pratade en del om hur det är att vara gravid omgång två, och hon berättade bland annat att det tydligare är mycket vanligare att må sämre just andra gången. Då har man mer omkring sig (läs: barn), får inte vila lika mycket och är därför tröttare i grunden = lättare att må illa och må dåligt överlag.

Vi tog järntest och blodsockertest och de såg toppen ut. Ingen järnbrist alltså. Fick också väga mig, hade gått upp 2 kilo. Spännande!

Eftersom min menscykel är så oregelbunden tyckte hon det vore bra med ett ultraljud för att tidsbestämma kiddot. Hade en enorm tur att det gick att ordna direkt på plats, så nu har vi dessutom begåvats med Basilikas första bild:

17 millimeter lång, med ett yttepytte hjärta som slog så fint. Jag hade nästan rätt i mina veckoberäkningar. Trodde jag skulle gå in i vecka 9 på torsdag, men enligt mätningen gjorde jag det i måndags.

På ultraljudet upptäcktes också en så kallad äggblåsecysta. Det är tydligen väldigt vanligt, helt ofarligt och i de allra flesta fall går de bort av sig själv. Man upptäcker dem oftast inte eftersom de vanligtvis har hunnit försvinna innan det första ultraljudet görs. Men nu gjorde vi ju ett så himla tidigt, så att den syntes. Inget att oroa sig för i alla fall.

Skickade ultraljudsbilden i ett sms till Niklas som svarade: ”Oj! Nu är det verkligen mycket mer pÃ¥ riktigt!”. HÃ¥ller helt med. Känns mysigt att ha en liten bild, och fint att veta att allt ser bra ut hittills.

Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5!

Fortsättning följer…

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

Hörrni. Fina, fina, FANTASTISKA ni. TACK! Vilket enormt gensvar och engagemang och HERREJÖSSES vilken pepppppp pÃ¥ inlägget om syskon och fertilitet. Har sagt det förr men säger det Ã¥terigen – NI E BÄZT!? Shitoberto vilket stöd jag har i er, det är tamejtusan helt magiskt. SÃ¥ fantastiskt ocksÃ¥ att sÃ¥ mÃ¥nga av er hängt med ändÃ¥ sen Iggy lÃ¥g i magen, vilket gäng vi blivit!✨

Känns ju helt galet att vi ska ge oss in på det här nu. Som den projektledarmänska jag är så börjar delar av mig redan tänka på inköp av ägglossningsstickor, medan andra delar mest skakar av nervositet. Och rädsla, såklart. Rädsla för att det inte ska gå som vi vill.

Minns att när jag och Niklas tog beslut om att försöka skaffa Iggy, sÃ¥ landade precis samma känslor i mig dÃ¥: ”Tänk om det inte gÃ¥r?”. Jag hade aldrig förut varit gravid, och han hade aldrig förut gjort nÃ¥gon med barn. Skulle det ens funka? Det var nÃ¥got jag inte ens reflekterat över tidigare i livet, men helt plötsligt blev det viktigast av allt. Att ”skaffa” barn är verkligen förenat med en hel del oro och nojor mÃ¥ste jag säga. Inte bara happy clappy-fluff.

Hursom. Just nu sitter jag pÃ¥ Drömmis, där jag Ã¥ Jossan haft sommarstädning i dag. SÃ¥här sÃ¥g det ut innan…

…och sÃ¥här ser det ut nu. Känns superskönt att ha rensat bort en massa skräp och organiserat det som är kvar. Jag blir verkligen stressad av att inte ha ordning Ã¥ reda omkring mig. Är en sÃ¥n som inte kan slappna av i soffan efter middagen förrän disken är inställd i diskmaskinen och köket är snajdigt, ni vet? He he.

NÃ¥väl, nu tänkte jag jobba undan en smula – och sen gÃ¥r jag direkt till ett föräldramöte pÃ¥ Iggys nya föris. Hans föris ska ju lägga ner efter sommaren, sÃ¥ vi är mitt i övergÃ¥ngen till det nya stället (där han börjar i höst). Det har blivit jättebra, de flesta av hans kompisar hänger med till nya stället och hamnar pÃ¥ samma avdelning, och kidsen är där dÃ¥ och dÃ¥ och hälsar pÃ¥ och bekantar sig med sÃ¥väl lokaler som pedagoger. Iggy är supertaggad, och vi pratar ofta om att han ju blivit sÃ¥ stor nu att det är dags för en föris för stora barn. Det tycker han är fräsigt. Kommer bli bra.

Ha en underbar kväll nu hörrni, sÃ¥ hörs vi i morgon! Återigen – TACK. Love you.?

SparaSpara