Vanja Wikström

Jehupp. I dag är sista dagen här hos mamsen, för både mig och Igster. I eftermiddag kastar jag in honom på tåget mot Göteborg, där hans pappa fångar upp honom (på tåget alltså, inte i Götet). Någon timma senare kommer jag själv att befinna mig på ett tåg i motsatt riktning, för att landa hemma i kväll i en tom lägenhet. För en ENSAM VECKA. Magiskt.

Ser inte jättemycket fram emot ensamheten än dock, lever i nuet och njuter just nu av de sista timmarna med min goda, goda unge. Min goda unge som jag fått vakna bredvid, hänga med hela dagarna och sen somna med igen på kvällen.

Att fÃ¥ ha TID när man umgÃ¥s med sitt barn är för mig nyckeln till att det ska bli riktigt, riktigt bra. Ni vet – när man verkligen har möjlighet att ge sig in i alla lekar, kittlas sÃ¥ länge man orkar och göra precis det som faller en in. Bada, ha glasspicknick, fiska abborrar i poolen (blev inte sÃ¥ mÃ¥nga napp men det var vääääldans skoj), kela med Missan, läsa bok, lägga pussel.

Så fint (och skönt!) att jag verkligen upplever att jag HAR TID den här sommaren. Så har jag inte riktigt känt förut, när jag fortfarande var involverad i GlamMom. Då hade jag för mycket, nu har jag lagom. Och kan dessutom dra ner lagom till lite och för första gången ha en riktig sommarSEMESTER. Gött.

Och förresten! TACK sÃ¥ in i BÄNGEN än en gÃ¥ng för alla svar pÃ¥ ”Vilka är ni?”-inlägget! SÃ¥ kul att det fortfarande trillar in svar, BÄSTA semesterläsningen EVER. Har plöjt ett gäng kommentarer i sängen varje kväll innan läggdags och myyyyyyst.? En sammanställning är pÃ¥ g, ska bli sÃ¥ himla kul att göra ett inlägg om ER, sÃ¥ att även NI fÃ¥r lära känna varandra bättre.

Tack också för alla kommentarer på mitt förra inlägg. Känns alltid lite småkämpigt att lämna ut mindre härliga sidor av sig själv, så det är fint att få höra att en del av er känner igen sig i min problematik. Vi får kaxa till oss tillsammans!??

När jag sitter på tåget tillbaks till Estocolmo ska jag kirra ett samlingsinlägg där ni får se allt mysigt vi pysslat med här hos mamsen. Nu ska jag ut å njuta av mina sista timmar på EN HEL VECKA (!) med min goda, goda unge.

Det är SÅ BRA att hänga här hos mamma, pÃ¥ SÅ MÅNGA sätt. Dels hela familjetjofräset (Niklas fÃ¥r vara själv hemma, jag fÃ¥r vara själv med Iggy yada yada yada), men ocksÃ¥ för att man fÃ¥r perspektiv när man hamnar i en annan vardag än sin vanliga. När man träffar andra mänskor än sina vanliga. När man äter annan mat än sin vanliga. När man upplever andra miljöer än sina vanliga. Det är förstÃ¥s därför det är sÃ¥ bra för mänskligheten att resa. Och det fina är, att resa lÃ¥ngt eller kort – det spelar ingen större roll. Man fÃ¥r perspektiv oavsett.

Här hos mamsen har jag framförallt insett detta:

Jag måste jobba mer på min självkänsla och stärka mig själv genom att vara sann mot mig själv.

Jag hade ett samtal med mamma häromkvällen då vi pratade om självförtroende kontra självkänsla. Ni vet, det där om att självförtroendet handlar om vad man gör, medan självkänslan handlar om vem man är.

Både jag och mamma har självförtroenden som heter duga. Jag vill nog till och med påstå att hennes är som en pansarvagn; genomstabilt med en nästintill skräckinjagande tyngd. Men hennes självkänsla är inte av riktigt samma kaliber, även om den blivit mycket, mycket bättre med åren. Varför det är såhär beror såklart på en massa olika saker, det är dock inte min historia att berätta. Men eftersom vi är ganska lika på den här punkten är det ändå intressant att känna till, tänker jag.

För mitt självförtroende är ocksÃ¥ rätt rackarns stabilt. Jag VET att jag är kompetent, att jag kirrar det mesta om jag vill eller mÃ¥ste. Men med självkänslan är det värre, vilket gör att jag är en klassisk people pleaser som alltid vill vara omtyckt, som alltid vill att det ska vara ”bra stämning” och som aldrig, aldrig ALDRIG vill göra vare sig mig själv eller nÃ¥gon annan obekväm.

Priset man betalar för detta är sÃ¥klart att man ger avkall pÃ¥ sig själv, sina Ã¥sikter och sina värderingar. Jupp, sÃ¥ pissigt är det. Jag pallar inte vara sann mot mig själv i alla lägen som jag vill vara det, av den enkla anledningen att jag inte vill ”vara till besvär”. Jag stÃ¥r inte upp för vad jag tycker för att jag inte vill ”förstöra stämningen”, eller för att jag kanske till och med känner att personen jag pratar med är ”viktig” pÃ¥ nÃ¥got sätt, och att jag därför ger avkall pÃ¥ mig själv för att inte bränna eventuella broar hos hen. USCH. Usch, usch, USCH! …känner jag.

Jag är såklart inte en undflyende mespropp i alla lägen, men i tillräckligt många för att jag ska känna att det känns sunkigt. Att det kan bli mycket bättre. Att JAG som mänska kan bli mycket bättre.

Med det sagt vill jag dock understryka att jag absolut inte likställer det här med att vara sann mot sig själv med att ständigt pÃ¥dyvla andra mänskor sina Ã¥sikter och tankar i alla lägen. Jag är fullkomligt ALLERGISK mot det här vansinniga dokusÃ¥pabeteendet, där folk ständigt säger hemska saker till andra och motiverar sin elakhet med att de bara är ”ärliga”, bara är ”äkta”, bara ”säger vad de tycker och tänker”. Nej hörrni, allt SKA inte formuleras verbalt och uttryckas.

Men nästa gÃ¥ng jag hamnar i en situation där jag inte hÃ¥ller med, och där min första instinkt är att släta över situationen, tänker jag se det som en övning i att vara sann mot mig själv. Att inte ge avkall pÃ¥ det jag känner, och att strunta i om det blir obekvämt – eller om jag bränner nÃ¥gon bro. För om det inte blir obekvämt när nÃ¥gon beter sig märkligt eller uttrycker (enligt mig) luriga Ã¥sikter – hur ska man dÃ¥ kunna förändra till (vad jag tycker är) det bättre? Och vem sjutton vill ha en bro till nÃ¥gon som är sunkig, oavsett hur ”viktig” hen är?

För även om mamma menar att hennes självkänsla inte riktigt är där den borde vara, sÃ¥ tycker jag att hon är grym pÃ¥ att aldrig ge avkall pÃ¥ sig själv. Det är nog nÃ¥t av det som jag beundrar mest hos henne. Har varit med om sÃ¥ mÃ¥nga situationer i hennes sällskap där jag bara velat le, släta över och gÃ¥ vidare – medan hon gjort sig obekväm och stÃ¥tt upp för sig själv och sina Ã¥sikter. Tror det är en av anledningarna till varför hon genom Ã¥ren förtjänat en rackarns massa mänskors respekt, just att hon verkligen varit genuin.

Det vill jag ocksÃ¥ vara. I alla lägen, om det gÃ¥r. SÃ¥ mÃ¥nga som jag orkar med i alla fall. För egentligen – vad vinner man pÃ¥ att vara omtyckt av mänskor som man inte ens tycker om själv? Eller ha broar till folk som man inte respekterar?

Nej, dags att sluta ge avkall. Dags att sluta släta över. Dags att vara sann mot mig själv i alla lägen. Och det fina är, att jag är helt säker pÃ¥ att ju mer jag vÃ¥gar vara just detta – ju mer kommer jag stärka min självkänsla. Win / win, alltsÃ¥.

Håll tummarna för Vanja 2.0 nu.⚡️

Den här kjolen är äldre än mig. Vilket betyder att den är dryga 40 bast, rätt så snajdigt tycker jag. Mamma sydde den av gamla jeans någon gång på 70-talet, och sen har jag fått ärva den. Jag ÄLSKAR den och bär den varje sommar.

Senast för nÃ¥gon vecka sen. Och det är inte bara jag som älskar den, för VARENDA gÃ¥ng jag har den pÃ¥ mig kommer det alltid fram nÃ¥gon pÃ¥ stan och frÃ¥gar var jag köpt den. Visar jag den i mina sociala medier fÃ¥r jag frÃ¥gor direkt: ”VarifrÃ¥n kommer jeanskjolen?”. SÃ¥ himla kul, mamma kanske skulle blivit kläddesigner!

Och vet ni vad? Trots att jag använt den cirkus 13 247 gÃ¥nger, sÃ¥ hade jag inte upptäckt nÃ¥t som mamma sa till mig i gÃ¥r när jag hade kjolen pÃ¥ mig: ”Du har väl inte missat att det är hjärtan i stjärten?”. Det hade jag sÃ¥klart. ”Jag tyckte det skulle vara hjärtan i baken, den är ju liksom hjärtformad”, sa mamma.

SÃ¥ fint, och dessutom lite vackert pÃ¥ det där ”Det finns alltid mer att upptäcka, även kring det som man har mitt under näsan”-sättet.

Förresten! Ville hitta nÃ¥gon mer bild pÃ¥ mig själv i den här kjolen, sÃ¥ jag googlade ”Vanja Wikström jeanskjol”. DÃ¥ hittade jag denna Momspo frÃ¥n juli 2014. Iggy var ett halvÃ¥r gammal, och bloggen endast nÃ¥gra mÃ¥nader äldre. Jag gjorde mitt bästa för att se fräsig ut pÃ¥ en outfitbild, och tycker jag blev ganska göllig. Korsade ben, handen i fickan, stÃ¥endes pÃ¥ tÃ¥ Ã¥ allt.?

Hittade jeanskjolsbilden i min gaaaaamla blogg, och kunde inte låta bli att läsa vidare en liten stund. Kul att få en inblick i juli 2014, såhär en förmiddag ganska precis tre år senare. Hur såg livet ut då, liksom?

Well, lille Piggly (som han ofta kallades i el bloggo dÃ¥) sÃ¥g i alla fall ut sÃ¥här. När han sov. Nappasnodden…?

Här hade vi precis öppnat Glam Mom´s fysiska butik på Regeringsgatan. Shitoberto vad jag och Malin slet med att bygga den. Pust. Denna bild är nog tagen bara någon dag innan premiäröppningen.

Tänk vad mycket saker man gjort, som man slitit sÃ¥ hÃ¥rt med – och sen gÃ¥tt vidare frÃ¥n. Det gÃ¥r alltid, alltid, ALLTID att bygga nytt och att hitta nya saker som är spännande att engagera sig i. Jag lovar. Även om det känns som the end of the world när man är mitt uppe i nÃ¥t som inte funkar.

Bara ett litet ord på vägen, om det är någon av er som befinner sig i den smeten just nu. Det ordnar upp sig, I promise, och man hittar alltid något nytt som känns (minst!) lika rätt att hålla på med.❤️

En sovande minigroda i sin älskade Babybjörn. Minns hur mysigt det var att bära omkring honom i den.

På golvet i tvättstugan i gamla lyan. La mama fick hjälp med tvätten, tydligen.

Med kusin Ruben! HUR små?!

En långhårig la papa, och en krypande Piggly.

Fint det där med att ha en blogg ju. Att ha så mycket av livet sparat. Tack söta ni för att ni är med mig och oss på den här livsresan.?