Inlägget innehåller adlinksI förrförra avsnittet pratade jag å Jossan en hel del om stil. Mitt #höstlöfte15 var ju att ta bättre hand om mitt klädintresse, och nu när det snart gått ett år sen jag avlade löftet känner jag mig bara så rackarns stolt. För jag tycker verkligen att jag lyckats hitta MIG SJÄLV igen.

Efter jag fick barn tappade jag ju bort mig själv totalt klädmässigt. Jag har alltid behövt tid för att fÃ¥ till en snygg outfit, men när jag fick barn försvann stora delar av min tid – och dÃ¥ fanns inte längre möjligheten att stÃ¥ framför spegeln tills dess att jag fÃ¥tt ihop nÃ¥t jag tyckte var fint.

Lösningen blev att jag snöade in pÃ¥ att alla mina plagg skulle vara svarta, vita eller grÃ¥a – dÃ¥ skulle jag ju bara kunna ”slänga pÃ¥ mig nÃ¥t” och sÃ¥ skulle det alltid funka.

Problemet var bara att jag inte var en svartvitgrÃ¥ och ”stilren” person. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. SÃ¥ jag trivdes inte alls med min nyfunna look. Nää, det var liksom inte jag nÃ¥gonstans.

Men efter att ha avlagt mitt #höstlöfte15 fick jag den där sparken i baken jag behövde för att JUST DO IT. Jag har verkligen ansträngt mig, och jag tycker att det syns om jag bläddrar tillbaka i arkivet i kategorin Dagens Momspo. Jag tycker att JAG ÄR FIN. Och det känns så himla härligt.

För om man nu gillar kläder så är det rackarns ohärligt att inte få leva ut den sidan av sig själv. Lite som att gilla musik men bara få lyssna på radiobrus.

Kan dock tillägga att tidsbristen sÃ¥klart finns där i allra högsta grad fortfarande, men nu prioriterar jag in klädprylen – just för att den är viktig för mig. Det innebär dock inte att jag har möjlighet att stÃ¥ och kombinera ihop spännande outfits varje dag. Nääää, för mig funkar det sÃ¥ att jag hittar en snygg look – och sen kör jag pÃ¥ den i tre (eller sex…) dagar. När tiden finns sÃ¥ hittar jag en ny kombo. Typ sÃ¥.

Och det känns SÅ skönt att äntligen ha hittat en vardagsstil som jag känner mig snajdig i. Vardagsglädjen har åkt upp ett flertal pinnhål vill jag lova.

En väldans rolig sak (som jag dock inte kan berätta – än) är att jag dessutom fÃ¥tt ett slags ”officiellt kvitto” pÃ¥ att mina ansträngningar pÃ¥ klädfronten uppmärksammats. Vilket är SÅ KUL! Ska berätta vad det gäller sÃ¥ snart jag kan sÃ¥klart, men än sÃ¥ länge fÃ¥r jag njuta av det inne i mitt eget huvud. Sabla stolt blev jag i alla fall när jag fick det där mailet. #cliffhanger

Hursomhelst sÃ¥ är jag ju all for att man ska firafirafira framgÃ¥ngar – smÃ¥ som stora. SÃ¥ nu firar jag mig själv och att jag hittat tillbaka till att se ut pÃ¥ ett sätt som gör mig glad. Halleluja för det.

(Och om någon blir pepp på denna magiska kaftan, hittas den här! Just nu på 50% rea dessutom, såg jag, wiiii!)

Att befinna sig i en Portugisisk stad för en bloggare är en rejäl övning i att hÃ¥lla fingrarna i styr – man vill plÃ¥ta KONSTANT. Det är sÃ¥ oerhört vackert, pÃ¥ precis det där oputsade och lite ruffiga sättet som jag älskar. Färgglada fasader som alla är lite (eller mycket) naggade i kanten. Tufsiga elledningar som slingrar sig lite hipp som happ mellan fönster och stuprännor. FlÃ¥digt och fult pÃ¥ samma gÃ¥ng. ÄLSKA kontraster!

Och detta ljuvliga kakel… Man GÅR JU AV för att man ser sÃ¥ mycket vackra mönster och färger överallt.

Man blir automagiskt glad av alla färger man matas med. Och att få se Hortensior i enorma buskar istället för i krukorna hemma gör en ännu gladare!

Caldas da Rainha heter en supergullig stad som ligger nära byn där Niklas familjs hus ligger.

Dit Ã¥ker vi pÃ¥ marknad för att handla grönsaker och blommor – och för att njuta av atmosfären. Spana in kullerstensgatan ovan till vänster – HUR vacker?

Min mamma tyckte alltid det var så trist att se vilka bilder som framkallades när hon och pappa hade varit på semester. 99% av alla bilder var nämligen på hus. Undrar om jag ärvt det där? Rackarns massa hus bland mina Portugallienbilder som ni märker.

Men jag ÄLSKAR vackra hus. Är besatt av portar också. En besatthet som var svår att hantera är jag var i Berlin som KRYLLADE av vackra portar. Fick mitt lystmäte i Caldas vill jag lova.

När jag slänger upp kameran pÃ¥ restaurangbesöket eller pÃ¥ gatan, sÃ¥ kan vissa störa sig pÃ¥ mig. De tycker att jag ”missar allt” för att jag ”ska hÃ¥lla pÃ¥ Ã¥ plÃ¥ta”. Men jag vill nog hävda att det är precis tvärtom. Mitt öga letar konstant efter vackra saker att kunna förmedla vidare i bloggen eller pÃ¥ Inspirationstagram, och det tror jag gör att jag SER MER. Faktiskt.

Och jag känner inte alls att jag ”missar allt” för att jag fotograferar det. (Lurig logik tycker jag.) Jag känner snarare att jag ser det extra mycket och extra intensivt, och att jag dessutom fÃ¥r syn pÃ¥ mer grejer än gemene man. Ett utomordentligt sätt att värna vardagsglädjen pÃ¥. Det passar sÃ¥klart inte alla – men det passar mig.

Jag har fÃ¥tt en del frÃ¥gor om varför jag kallar Portugal för Portugallien, sÃ¥ jag tänkte att jag skulle ta Ã¥ svara pÃ¥ det. Dels gillar jag att svänga till sprÃ¥ket lite, det har ni ju redan koll pÃ¥. SÃ¥ det är anledning nr 1. Anledning nr 2 är att jag ÄLSKADE ”Kejsarn av Portugallien” när den gick pÃ¥ teve.

Det var en filmatisering som Lars Molin gjorde av Selma Lagerlöfs berättelse, och den var bara sÃ¥ otroligt fin. Jag var 14 Ã¥r när den sändes, och blev sÃ¥ rörd. Storyn i korthet (sorryborry om jag minns fel nu, det var ju trots allt 24 Ã¥r sen jag sÃ¥g den) handlar om en fattig man som fÃ¥r en dotter – och kärleken till detta barn förändrar hela hans liv och varelse. Han döper henne till det vackraste han kan komma pÃ¥ – Klara Fina Gulleborg – och när hon 16 Ã¥r gammal reser till Stockholm för att arbeta ihop pengar för att kunna betala sin fattige fars skulder sörjer han nÃ¥t oerhört.

Hon hör aldrig av sig, och det tar 15 år innan hon återvänder till sin far. Under den tiden har han blivit smått galen av sorg och hittat på att hon är kejsarinna av landet Portugallien, och det är där hon befinner sig. Han själv är kejsare av samma land, och i sin lilla by börjar han gå runt med mantel och krona. Han bryter alla normer och tar sig friheter som egentligen bara är reserverade för de rika (han är ett riktigt fattighjon) vilket sätter samhället i gungning.

Rykten går om hans vackra dotter som rest till Stockholm, att hon prostituerat sig. Men han hävdar envist att hon är kejsarinna, och (om jag inte minns fel) får några av byborna med sig i fantasierna. En bitterljuv historia om kärlek, sorg och saknad. Och vad som händer när människor bryter normer. Otroligt fin.

Googlade nu och såg att det går att se den i SVT´s Öppna Arkiv. Vågar inte se om den själv, den gjorde ett så starkt intryck på mig när jag såg den för snart 25 år sen och jag vill inte rucka på den bilden jag har av serien. Men ni som inte sett den, gör det vettja. Kejsarn av Portugallien hittar ni här!