#Höstlöfte

Det gickåt helvete

vanja wikström urbanista rose goldJaha hörrni. Det här med att jag skulle bli en friskus gick käpprätt åt helvete under mina tre sista semesterveckor. Någon som är förvånad? Inte jag. Tyvärr. Att få en så extremt bekväm och någon så vansinnigt motvillig mot all typ av fysisk aktivitet som jag att röra på sig två gånger i veckan ÄR en riktig rackarns utmaning. Det visste jag ju.

Men. Allt gick ju faktiskt fantaaaastiskt bra till en början. Detta tack vare min träningsbuddy glammis-Picklan. Tillsammans pushade vi och peppade varandra. Hon är (minst) lika negativt inställd till friskuslivet som jag, sÃ¥ vi förstod varandra precis och visste hur mycket som skulle till för att vi…skulle fÃ¥ till det här.

I tre veckor lyckades vi knata iväg till Friskis & Svettis tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan – och vi MÅDDE SÅ BRA. Vi kände oss sÃ¥ SABLA duktiga. Och mitt sladdriga onda knä BLEV BÄTTRE. Hallef*ckingluleja!

 

Processed with VSCO with hb1 presetÄven de tvÃ¥ första semesterveckorna gick det bra. Jag tog med mig joggingpjucksen till Portugallien – och ANVÄNDE dem. Bara en sÃ¥n sak. Men sen gick det Ã¥t helvete. Tio dagar ensam med Iggy hos mamsen bjussade inte pÃ¥ nÃ¥gra träningstillfällen alls, och mina ensamma dagar hemma ville jag INTE slösa pÃ¥ att knata till Friskis.

Men. NU är vi igång igen! I morse tog jag en powerwalk, lyssnade på (min å Jossans såklart he he) poddis och njöt av solen, vattnet och alla fina båtar jag såg på vägen. I morgon ska jag å Jossan på en pressfrulle som börjar 8.30, då ska vi ses kl 8 och promenera dit. Och på fredag har jag å Picklan bokat in ett Friskispass. Back on f*cking track!

Att två gånger i veckan få in en fysisk aktivitet av något slag är mitt #höstlöfte16. Det är nog en av de största utmaningarna jag någonsin antagit, för som ni vet ÄR jag ingen träningsperson. Men ett trasigt knä och en rygg sliten av att kånka runt på min goda lilla unge gör att jag motivationen finns där för första gången. Som jag ju beskrivit i tidigare blogginlägg.

Och det coola är, att den här gÃ¥ngen har jag verkligen fÃ¥tt känna pÃ¥ det där som alla träningsmänskor alltid pratar om – det här med att man ”ju mÃ¥r sÃ¥ braaaaaa” av att röra pÃ¥ sig. När jag försökt tidigare sÃ¥ har jag gjort det pÃ¥ klassiskt Vanja-manér – gÃ¥tt ALL IN och gjort för mycket för snabbt. Suttit fyra timmar pÃ¥ spinningcykeln, joggat runt Söder och lyft lösa vikter 7 dagar i sträck. Och mÃ¥tt PISS. SÃ¥klart.

Men den här gÃ¥ngen har jag ju gjort det av rätt anledning, och därför känt att nu MÅSTE det göras pÃ¥ ett lÃ¥ngsiktigt sätt. SÃ¥ i fem veckor lyckades jag ändÃ¥ hÃ¥lla uppe det där med att röra pÃ¥ mig tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan. Och nu fick jag äntligen uppleva det – jag mÃ¥dde SÅ BRA. Jag KÄNDE verkligen skillnaden. Och det var magiskt.

Så nu jäklar ska jag tillbaks till det där må bra-iga stadiet. Mitt knä ska fortsätta bli bättre, och min kropp ska fortsätta bli starkare. Som sagt, jag vill kunna knyta mina egna skosnören när jag är 70.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!