Jaha hörrni. Det här med att jag skulle bli en friskus gick käpprätt Ã¥t helvete under mina tre sista semesterveckor. NÃ¥gon som är förvÃ¥nad? Inte jag. Tyvärr. Att fÃ¥ en sÃ¥ extremt bekväm och nÃ¥gon sÃ¥ vansinnigt motvillig mot all typ av fysisk aktivitet som jag att röra pÃ¥ sig tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan ÃR en riktig rackarns utmaning. Det visste jag ju.
Men. Allt gick ju faktiskt fantaaaastiskt bra till en början. Detta tack vare min träningsbuddy glammis-Picklan. Tillsammans pushade vi och peppade varandra. Hon är (minst) lika negativt inställd till friskuslivet som jag, sÃ¥ vi förstod varandra precis och visste hur mycket som skulle till för att vi…skulle fÃ¥ till det här.
I tre veckor lyckades vi knata iväg till Friskis & Svettis tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan – och vi Mà DDE Sà BRA. Vi kände oss sÃ¥ SABLA duktiga. Och mitt sladdriga onda knä BLEV BÃTTRE. Hallef*ckingluleja!
Ãven de tvÃ¥ första semesterveckorna gick det bra. Jag tog med mig joggingpjucksen till Portugallien – och ANVÃNDE dem. Bara en sÃ¥n sak. Men sen gick det Ã¥t helvete. Tio dagar ensam med Iggy hos mamsen bjussade inte pÃ¥ nÃ¥gra träningstillfällen alls, och mina ensamma dagar hemma ville jag INTE slösa pÃ¥ att knata till Friskis.
Men. NU är vi igång igen! I morse tog jag en powerwalk, lyssnade på (min å Jossans såklart he he) poddis och njöt av solen, vattnet och alla fina båtar jag såg på vägen. I morgon ska jag å Jossan på en pressfrulle som börjar 8.30, då ska vi ses kl 8 och promenera dit. Och på fredag har jag å Picklan bokat in ett Friskispass. Back on f*cking track!
Att tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan fÃ¥ in en fysisk aktivitet av nÃ¥got slag är mitt #höstlöfte16. Det är nog en av de största utmaningarna jag nÃ¥gonsin antagit, för som ni vet ÃR jag ingen träningsperson. Men ett trasigt knä och en rygg sliten av att kÃ¥nka runt pÃ¥ min goda lilla unge gör att jag motivationen finns där för första gÃ¥ngen. Som jag ju beskrivit i tidigare blogginlägg.
Och det coola är, att den här gÃ¥ngen har jag verkligen fÃ¥tt känna pÃ¥ det där som alla träningsmänskor alltid pratar om – det här med att man ”ju mÃ¥r sÃ¥ braaaaaa” av att röra pÃ¥ sig. När jag försökt tidigare sÃ¥ har jag gjort det pÃ¥ klassiskt Vanja-manér – gÃ¥tt ALL IN och gjort för mycket för snabbt. Suttit fyra timmar pÃ¥ spinningcykeln, joggat runt Söder och lyft lösa vikter 7 dagar i sträck. Och mÃ¥tt PISS. SÃ¥klart.
Men den här gÃ¥ngen har jag ju gjort det av rätt anledning, och därför känt att nu Mà STE det göras pÃ¥ ett lÃ¥ngsiktigt sätt. SÃ¥ i fem veckor lyckades jag ändÃ¥ hÃ¥lla uppe det där med att röra pÃ¥ mig tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan. Och nu fick jag äntligen uppleva det – jag mÃ¥dde Sà BRA. Jag KÃNDE verkligen skillnaden. Och det var magiskt.
Så nu jäklar ska jag tillbaks till det där må bra-iga stadiet. Mitt knä ska fortsätta bli bättre, och min kropp ska fortsätta bli starkare. Som sagt, jag vill kunna knyta mina egna skosnören när jag är 70.