Vanja Wikström

Halloj! Nu finns ett nytt avsnitt av ”Gravid vecka för vecka” ute! Den här gÃ¥ngen svamlar jag om preggonäsans superkrafter (en inte odelat positiv ny utvecklad egenskap), att jag vill planera in bebisfria datenights med Niklas (redan nu!) samt att vi förstagÃ¥ngspreggos verkligen ska ta vara pÃ¥ och njuta av vÃ¥r preggofiering.

När nästa knodd ska bakas kommer vi inte ha en tusendel av den tid vi nu kan lägga på att Känna In Graviditeten om man säger så. För då är det redan småfolk runt fötterna som ska ätadrickasovabajsaleka. Så passa på att vara TOKgravida NU!

I gÃ¥r var jag ett riktigt neggopreggo, men nu är jag back on track – livskrafterna är tillbaka! Jiihooo! Tänk vad 16 timmars raklÃ¥ngt soffliggande, en natts sömn, och framförallt – era fantastiska rÃ¥d här pÃ¥ bloggen och pÃ¥ Insta! – kan göra för ett uttröttat sinne. Underverk helt enkelt!

TACK ni fina mamas för all pepp, och för att ni delar med er av hur ni gör för att pussla ihop kombon av jobb och familj! Det GÅR att få ihop på ett kalasbra sätt, ni är beviset för detta och inspirerar mig att styra upp nåt som kommer funka för mig och för oss. I ♥ you! Mmwaaah!

…precis sÃ¥ känner jag mig just nu. Det är som att nÃ¥gon har tuggat i sig allt jag har att erbjuda, svalt ner resterna ocksÃ¥, processat mig igenom en labyrint av ytterligare utsugning, för att till sist spotta ut mig – i en toalett.

Inte den härligaste känslan kan jag meddela. Jag är helt slut. Inte för att jag är preggo, utan för att jag känner mig helt satans sönderjobbad. Jag är van att jobba hårt och gör det gärna, eftersom jag älskar mitt arbete. Har alltid hållit på med egenföretagande av olika slag vilket gör att jag i princip bara jobbat med sånt som intresserat mig och som jag känt en passion för. Mitt liv är mitt jobb är mitt liv om ni förstår vad jag menar?

Jobbet och livet har för mig alltid varit samma flöde och ständigt slingrat sig in i varandra, nÃ¥t som jag älskat. Det gör dock att man i princip aldrig ”stänger av”, man är hela tiden uppkopplad/pÃ¥kopplad/inkopplad, och slappnar sällan av helt och hÃ¥llet.

Det har iofs aldrig varit ett problem, är (kanske för) bra pÃ¥ att Bara Köra PÃ¥ Utan Att Känna Efter, och jag brukar fixa det mesta – oavsett hur mycket jag tuffar pÃ¥. Men jag har nog aldrig rattat sÃ¥ mÃ¥nga olika saker och jobbat sÃ¥ hÃ¥rt som jag gjort under de senaste veckorna, och för första gÃ¥ngen i mitt liv sÃ¥ Känner Jag Det. Och det beror nog pÃ¥ preggofieringen. Iggy säger Stopp!

Han tvingar mig att känna efter. Hade min första helt lediga dag på jagvetintehurlänge idag, och den har spenderats raklång i soffan. Framför dumteve, orkar inte ta in nåt annat. Har inte rört mig en millimeter sen jag la mig här, däremot har tankarna löpt maraton.

Det enda som snurrar i mitt huvud är hur sjutton jag ska fÃ¥ ihop mitt liv är mitt jobb är mitt liv med en bebis…? Visst, de senaste veckorna har varit extrema pÃ¥ jobbfronten, men även ”lugnare” perioder sÃ¥ är det sÃ¥klart ganska mycket att göra. Just för att jag pysslar med sÃ¥nt jag älskar, det är kul att jobba! SÃ¥ hur fÃ¥r man ihop det?

Det går ju bevisligen, jag är inte den första egenföretagartjejen som får en bebis. Snälla mamas, ge mig tips på hur ni fått till en bra kombo! Jag behöver alla uppmuntrande ord jag kan få. Sinnet är för tillfället nattsvart. Nu ska jag, min Britneytofs och mitt osminkade trötta ansikte inta den där raklånga soffpositionen igen. Så får vi hoppas att det känns bättre imorgon.