
Babysister stop and listen, if only for a while
12 maj, 2017

39-årig momtrepreneur som tror på GRLPWR, driftighet och att skapa sig en vardag som man inte behöver ta semester ifrån. Grundare av Babyloonz.com och GlamMom.se. Har peppiga GRLPWR-podcasten ”Josefin & Vanja” med Josefin Dahlberg och hittas på YouTube under Familjen Wikström Malmqvist.
Men alltsÃ¥. HUR knäppt är inte livet? PÃ¥ musikfronten har det ju liksom varit intet nytt sÃ¥ att säga rätt länge nu. Och sÃ¥ i gÃ¥r – bara för att jag skrev det där blogginlägget bergis, livet mÃ¥ste liksom pÃ¥minna mig om att jag fortfarande inte vet ett skvatt eller har nÃ¥gon aning om vart mitt liv ska ta vägen – sÃ¥ damp det ner ett väldigt intressant mail.
Det var frÃ¥n min förlagssnubbe, Pelle. (Ãven känd som Idol-Pelle dÃ¥ han satt i juryn nÃ¥got Ã¥r ha ha…) Huxflux sÃ¥ har en gammal lÃ¥t jag skrivit pitchats till en artist, och ska nu spelas in. Det är ju bara för knäppt – vilken tajming va?
Pelle är en sjukt duktig snubbe, helt klart ett av de tyngsta namnen i branschen. Han jobbar främst mot Asien numera, då det är där som det fortfarande säljs skivor och går att göra pengar. Dessutom är artisterna helt bananasduktiga. Så min låt kommer spelas in av en tjej från Taiwan som tydligen är en riktig popstar i Asien HUR kul? Och HUR märkligt?! Ibland måste man ju bara ta sig för pannan för att livet bjussar på så knasiga överraskningar.
Men jag tackar Ã¥ tar emot, bockar ödmjukast inför musikguden som fick detta att hända. Vi fÃ¥r se vad det blir av lÃ¥ten. Fast egentligen spelar det ingen roll om den drar in nÃ¥gra stÃ¥lars eller inte. Jag tycker bara att det är sÃ¥ jävla kul att jag kan sätta ”Har skrivit lÃ¥t Ã¥t Taiwanesisk popstar” pÃ¥ min bucket list, ha ha.
Skickade i alla fall tillbaka förlagskontraktet med vändande post (ivrig? jag? vaddå?), och tryckte på Max Martin som frimärke. Kändes ju passande.
Tack söta fina ni! Vilken respons på inlägget om min livsresa so far. Så mycket fina ord. Love you.
Ovan är nåt annat jag hittade i byrålådan under rensningen, nåt som knyter an till just det där med att livet är upp och ner och fram och tillbaka. Det är utkast på bookleten till min skiva. Jag ville att den skulle kännas som en dagbok, eftersom låttexterna var just en dagbok från ett par omvälvande år av mitt liv.
Har inte sett de här grejerna på så himla länge, så nu var det skoj att kika på dem igen.
Minns att precis när layouten var klar (och jag var Sà nöjd) så sa skivbolaget att det bara var att kasta allt i papperskorgen och börja om på nytt. En kille vid namn Charlie Winston hade precis släppt sin platta, och han hade också en dagboksliknande booklet.
Han fick en stor hit med den här låten som ni säkert känner igen, och då menade skivbolaget att eftersom hans platta blev så stor kunde inte jag köra samma tema. Jag blev skogstokig. Stred som ett bi, och fick till slut dem att ändra på sig, och jag fick köra vidare på min bookletdesign (för övrigt formgiven av min brorsas grymt begåvade fru).
Men det var så jäkla mycket ångest när jag fick det där mailet minns jag,; nåt vi jobbat så hårt på så länge skrotade de i ett nafs, och tyckte att det var väl bara att hitta på nåt annat, typ.
Den här bilden var det också ett satans hallå om. Den var ett tag tänkt som omslagsbild, men då fick jag höra att jag absoluuuut inte fick ha min älskade svarta keps på mig på pressbilder eller spelningar. För det hade nån annan artist haft, och den skulle jag inte kopplas ihop med tyckte de.
Jag var vid den tiden kepsberoende, och gick – pÃ¥ riktigt – inte ut utan huvudbonad. Bar hatt varje dag i fyra Ã¥rs tid. (Jupp, jag är liksom en sÃ¥n som….ehhh….snöar in pÃ¥ grejer.) SÃ¥ att kasta hatten var lite som att be mig gÃ¥ naken.
Hursomhelst – det är precis sÃ¥na här saker som gör att jag INTE saknar musikindustrin.
Gamla pressbilder. Med den förbjudna kepan.
Hittade ocksÃ¥ en massa annat lurt – nerbrända trumloopar, studioprogram och listor över filer pÃ¥ lÃ¥tar som skulle till mixning.
Det är lite intressant tycker jag, det här med att nÃ¥t som betydde ALLT för bara nÃ¥gra Ã¥r sen, nu bara är minnen i en byrÃ¥lÃ¥da. Som inte egentligen betyder nÃ¥got mer – än just att de pÃ¥minner om att de en gÃ¥ng betydde ALLT.