Jag tror att vi alla är medvetna om att det där med att jämföra sig med andra är ett sabla gift. Särskilt i dessa tider, när vi konstant bombarderas av andras till synes så perfekta liv på allehanda plattformar. Ändå gör vi det, ständigt.

Nej, kom ihÃ¥g ovan kloka ord. Till syvende och sist handlar det ju faktiskt om DIG och DITT liv. Vad DU vill, vad DU mÃ¥r bra av, vad DU klarar av och orkar med. För mig som precis börjat trampa upp den här träningsstigen känns det här extra viktigt att komma i hÃ¥g just nu. Jag gör det här för MIG och ingen annan. Jag ”tävlar” inte med nÃ¥gon, min motivation kommer frÃ¥n att jag vill styra upp mitt sladdriga knä och fÃ¥ en hälsosam kropp som kan knyta skorna utan hjälp när jag är 70. Ingenting annat ska fÃ¥ slinka in och röra till det.

Jag kommer INTE bli arg pÃ¥ mig själv om jag ”bara” lyckas fÃ¥ in ett träningspass i veckan istället för tvÃ¥ (som ju är min mÃ¥lsättning). Jag kommer heller INTE bli arg pÃ¥ mig själv om tvÃ¥ träningspass reduceras till noll ibland. För livet KOMMER att komma emellan. Det mÃ¥ste det fÃ¥ göra.

Redan i dag gjorde det det faktiskt. Det inplanerade träningspasset med Glammis-Picklan kl 16.30 blev omöjligt dÃ¥ jag fick ett viktigt möte kl 16. Det fanns inga andra pass som funkade tids- eller styrkemässigt, sÃ¥ dÃ¥ gjorde jag som sÃ¥ att jag slank ut Ã¥ sprang istället. Jag orkade exakt 14 minuter – en REJÄL bedrift, om jag bara jämför med – mig själv, och vad jag klarade av förra veckan. SÅ stolt.

Motivationen på träningsfronten är extra hög just nu, eftersom jag redan (är det möjligt? men vad kan det annars vara?) känner en förändring i mitt knä. Jag har mindre ont, och känner mig mer stabil. Och det känns SÅ BRA!

Men – oavsett vad det handlar om sÃ¥ är det här med att man gör saker för SIG SJÄLV sÃ¥ himla viktigt. Anstränger man sig för att ”tävla” med nÃ¥gon annan är man dömd att misslyckas. För världen är gigantisk, och det kommer ALLTID finnas nÃ¥gon som är rikare, snyggare, mer framgÃ¥ngsrik karriärsmässigt, har ett vackrare hem, ett ”roligare” (vad det verkar i alla fall) liv, en ”härligare” familj osv.

Och om man slinker in pÃ¥ det där trÃ¥kiga spÃ¥ret att man gör saker för att ”slÃ¥” nÃ¥gon annan, sÃ¥ tror jag att det är lätt hänt att man även hamnar fel – och börjar göra saker av fel anledning. Som jag ju nämnt tidigare – det här med att det viktigaste är ju att skapa sig ett liv som är bra ur DITT perspektiv, utifrÃ¥n DINA behov och DINA förutsättningar.

För det är lätt att bli fartblind, man Ã¥ngar pÃ¥ och vips! …sÃ¥ kanske man sitter längst av alla pÃ¥ motionscykeln pÃ¥ gymmet, fast det ju liksom aldrig var mÃ¥let. MÃ¥let var kanske mer att fÃ¥ en hälsosam vardag och bättre styrka i kroppen. Men huxflux har man lagt en massa energi pÃ¥ nÃ¥got man inte ens VILLE. För man ska inte underskatta vad tävlingsinstinkten gör med oss – helt plötsligt kanske vi upptäcker att vi har/hÃ¥ller pÃ¥ med saker som vi aldrig ens önskade oss – men att det liksom bara blev sÃ¥ för att tävlingsinstinkten kickade in.

Jag minns sÃ¥ väl en sommar när jag och en kompis liksom ”tävlade” om en kille. Supertöntigt, jag vet. Men till vÃ¥rt försvar var vi knappt 13 bast. Efter mÃ¥nga rundor ”vann” jag, och fick killen. Föst dÃ¥ upptäckte jag att jag ju inte alls var intresserad av honom, men min tävlingsinstinkt + det att jag började jämföra mig med min kompis (”om hon vill ha honom sÃ¥ borde väl jag ocksÃ¥ vilja det?” typ) fick mig att jaga efter nÃ¥t som egentligen var helt fel.

Konsekvenserna för alla inblandade blev rätt dumma som ni förstÃ¥r. Och även om jag inte är 13 bast längre, sÃ¥ kan samma tävlingsinstinkt och jämförelsetendenser ställa till det för mig, om jag inte är pÃ¥ min vakt. SÃ¥ Veckans Citat fÃ¥r helt enkelt bli en pÃ¥minnelse om just detta – vi ”tävlar” bara med oss själva. Och ”tävla” är sÃ¥klart fel ord. Det handlar ju framförallt om att UTVECKLAS.

Så ta en extra funderare på vad just DU vill lägga DIN energi på. Och kom ihåg att vara stolt, glad och tacksam för den utveckling som DU står för på de områden som är viktiga för DIG.

SÃ¥g pÃ¥ Polarprisutdelningen i förra veckan och njöt av varenda sekund – Max Martin fick ju priset. SÅ välförtjänt, mannen är ett geni. VÃ¥r tids Mozart. Jag var som mest uppe i musiksmeten när han pÃ¥ allvar började spotta ur sig hits till höger och vänster, och jag var chockartat imponerad av allt han gjorde. (Är det sÃ¥klart fortfarande, han upphör aldrig att förvÃ¥na och imponera.) Minns att bland det första Niklas syster frÃ¥gade mig när jag och Niklas hade blivit tillsammans var ”Jaha….sÃ¥ – du gillar alltsÃ¥ Britney Spears?”.

Niklas familj är väldigt musikintresserad, och de var nyfikna pÃ¥ hur jag – som de ju hört var musiker – kunde tycka om det ”plastigaste plastiga”. Typ. DÃ¥ fick jag förklara varför jag var golvad av Britney, Backstreet, N´Sync, Christina och alla andra 90-talsgiganter. LÅTARNA VAR FANTASTISKA. Punkt.

Och varför var de sÃ¥ fantastiska dÃ¥? Jo – för att de var enkla. Och precis som Max Martin sa i sitt tacktal pÃ¥ Polarprisutdelningen, sÃ¥ var det viktigaste han lärde sig av sin mentor Denniz Pop hur svÃ¥rt det är att göra nÃ¥got enkelt. Och det var det jag ville komma till i Veckans Citat, som handlar om nÃ¥t som är tokenkelt och skitsvÃ¥rt pÃ¥ samma gÃ¥ng: att börja om.

Det svÃ¥raste som finns är att ta sig ur sina gamla hjulspÃ¥r. Jag Ã¥ Jossan pratar ju om det i podden titt som tätt – tänk pÃ¥ att dina vanor och beteendemönster skapat som motorvägar i din hjärna. Om du vill förändra sättet du lever sÃ¥ mÃ¥ste du skapa nya stigar vid sidan av motorvägarna, och hela tiden komma ihÃ¥g att ta dig ut pÃ¥ dem istället för pÃ¥ din invanda autobahn. SkitsvÃ¥rt. Men ju oftare man slinker ut pÃ¥ stigen, desto större blir den – och efter ett slag har man lyckats trampa upp en landsväg som till slut blir en ny motorväg – baserad pÃ¥ ett nytt beteendemönster som du mÃ¥r bättre av.

När man lyckats skapa en ny motorväg har man lyckats börja om. Och som det mesta här i livet sÃ¥ är det upp till en själv att styra upp den där nya vägen. Det är bÃ¥de himla bra (just do it! Vad hindrar dig?) och jävligt skrämmande (vilket ansvar! Inget att skylla pÃ¥ om jag inte är nöjd!). Men framförallt är det…bökigt. Börja trampa upp en ny rackarns stig när det finns en glänsande svart nyasfalterad autobahn att slinka in pÃ¥. Pust, liksom.

Men böket är ju alltid värt det. Om du inte gillar gÃ¥rdagen – testa nÃ¥t nytt i dag! Lär dig av det du inte gillade, och gör om gör rätt. Det spelar ingen roll om du är 15, 35 eller 60. SÃ¥ länge du har dagar kvar att leva är det väl lika bra att försöka göra det bästa av dem?

Jag är faktiskt inne i precis en sÃ¥n här ”trampa upp ny stig”-fas. Och i dag tar jag mitt allra första steg ut pÃ¥ den där stigen som jag ska skapa. Och jag VET att det kommer bli bökigt. Jag VET att jag kommer behöva locka Ã¥ pocka Ã¥ greja Ã¥ dona bÃ¥de en och sjuttiofemtusen gÃ¥nger för att jag ska fortsätta pÃ¥ stigen istället för att slinka ut pÃ¥ motorvägen. Jag VET att jag kommer misslyckas, men jag VET ocksÃ¥ att jag till slut kommer ha trampat upp den där rackarns landsvägen. För jag VET att det här är en väg som jag verkligen vill ha i mitt liv, och som jag MÅSTE ha i mitt liv.

Jag vet ocksÃ¥ att jag i snart 40 Ã¥r inte varit en ”sÃ¥n där” person. Kan inte identifiera mig alls med den här stigen jag ska trampa upp, som ska bli en ny del av min vardag. Och som ska göra mig till en ”sÃ¥n där” person, som jag aldrig varit. Men jag vet att jag VILL, att det är DAGS och att jag SKA.

Nu ska jag börja om.

LÄS MER:
Steve Jobs var ingen dumsnut
Att skapa sig ett fantastiskt liv

Det är mÃ¥ndag, vilket betyder Veckans Citat! Och de här inläggen är tydligen lite av en vattendelare märkte jag när jag frÃ¥gade er vad ni ville se mer/mindre av i el bloggo. Vissa av er tycker att det känns svÃ¥rt att ta till sig smÃ¥klyschiga bevingade ord, medan andra tyckte att detta var veckans bästa inlägg. Och eftersom ni som gillar de här inläggen verkligen ÄLSKAR dem (plus att jag älskar att skriva dem he he), sÃ¥ tänker jag att jag absolut fortsätter med dem – sÃ¥ fÃ¥r ni som inte gillar dem scrolla förbi.

Och jag hajar att citaten kan uppfattas som klyschiga, men min tanke är att genom dem förklara min livsfilosofi – ett ämne som jag vet att mÃ¥nga av er är nyfikna pÃ¥. Hur sjuttsingen gööööööör jag egentligen för att vara sÃ¥ rackarns happy clappy (för det mesta), hur kommer det sig att jag VÅGAR grejer osv? Och om ni ser förbi de bevingade orden och fortsätter läsa inlägget, sÃ¥ tror och hoppas jag verkligen att ni fÃ¥r ut nÃ¥t av det jag skriver.

Men, el bloggo innehÃ¥ller ju lite ditten som datten – och sÃ¥klart kan inte alla inlägg vara favoritinlägg. SÃ¥ ni som fÃ¥r lite klyschkväljningar av bevingade ord fÃ¥r helt enkelt scrolla.

Nu – till saken: Veckans Citat! När jag tycker att saker känns läskiga och oöverkomliga, eller när jag fÃ¥r den där ”Men inte kan väl jag”-känslan sÃ¥ brukar jag tänka pÃ¥ ovan citat. Det var Steve Jobs som myntade det, och man kan väl konstatera att hans inställning till vad som var möjligt här i livet lönade sig.

För hur knäppt det än kan kännas sÃ¥ var det MÄNSKOR som uppfann sÃ¥väl hjulet som elektriciteten som rymdraketen och the Internetz. Det var ingen divine intervention där en enskild individ liksom fylldes med nÃ¥gon superkraft och rÃ¥kade haspla ur sig nÃ¥t fantastiskt. Nä, det var mänskor – precis som du och precis som jag. Det är sÃ¥ lätt att glömma bort det, och tro att man liksom mÃ¥ste vara nÃ¥gon sabla übermensch för att kunna Ã¥stadkomma nÃ¥t. Men sÃ¥ är det sÃ¥klart inte.

Vad det handlar om, är att de som Ã¥stadkommer saker är de som VÅGAR. De som gör nÃ¥t, som misslyckas, lär sig av sina misstag, gör nÃ¥t igen – och efter ett par vändor av denna rumba – till slut lyckas.

Det finns ett annat citat (nu fÃ¥r ni blunda ni som avskyr bevingade ord he he) som lyder: ”Go the extra mile, it´s never crowded”. Och det stämmer SÅ väl. Av exakt ovan anledning – de allra flesta kommer aldrig sÃ¥ lÃ¥ngt att de VÅGAR. Och dÃ¥…blir det liksom aldrig nÃ¥t. SÃ¥klart.

I gÃ¥r fick jag en kommentar pÃ¥ min instagram. Den berörde mig verkligen, och är anledningen till temat pÃ¥ Veckans Citat. Kommentaren var frÃ¥n en tjej som upplever sig som blyg och som aldrig trott att hon är en sÃ¥n som kan starta eget eller fÃ¥ en chefsposition. Men som efter att ha sett mina youtubevideos och lyssnat pÃ¥ poddisen känner att hon växt – och att hon faktiskt KAN klara allt som hon vill göra. HUR RACKARNS FINT är inte det? Blir sÃ¥ stolt att jag spricker i tusen bitar.

Anledningen till att hon blir inspirerad (tror jag, det här är min teori i alla fall) är att hon i mig har hittat nÃ¥gon hon kan relatera till – som visar att man KAN. Man KAN skapa sig en vardag man gillar, till exempel. För jag tror att det är precis just det där med att man kopplar ihop möjligheter med en MÄNSKA som gör att man känner att man OCKSÅ kan.

Och det är en sÃ¥ rackarns bra nyckel, för ju fler mänskor som man kan relatera till som GÖR GREJER – desto lättare blir det att GÖRA själv. För vissa kommer det här tänket med att Allt Är Möjligt med modersmjölken, för att man har en massa GÖRARE i familjen. Men för andra som kanske haft precis det motsatta omkring sig under uppväxten känns det mer som att Allt Är Omöjligt. DÃ¥ är det extra viktigt att hitta folk att inspireras av pÃ¥ andra sätt – genom exempelvis bloggar. Och om jag fÃ¥tt en enda mänska att vända frÃ¥n DET GÅR INTE till DET GÅR – ja, men dÃ¥ kan jag sova gott om natten ända tills jag kolar vippen.

För ingen är född med glittergener som har det där lilla extra i sig som gör att just DEN mänskan kan uträtta storverk. Inte ens Beyoncé. Nä, det handlar om att se att allt omkring oss är uppbyggt av ”vanliga” (om det nu finns nÃ¥gra sÃ¥na) MÄNSKOR, som helt enkelt gjort slag i saken och GJORT NÅT. Och sekunden man inser det, är sekunden dÃ¥ man känner att Allt Är Möjligt.

LÄS MER:
Jag är hellre en snäll tönt
Jävla mänskor
Att skapa sig ett fantastiskt liv