Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Help please!

niklas malmqvist

vanja wikström 10Ni vet ju hur vi har kämpat med sömnen. Nu är den rätt bra sen en tid tillbaka (sen Iggy började sova i egen säng i eget rum), men nattningarna är fortfarande lite luriga. Eller, luriga och luriga – de kan bli vääääldigt låååååånga. Nåt som kan vara väääääääldigt joooooobbigt.

Och det lustiga är, att vi hittar ett sätt som verkar funka superbra – och sen funkar det i två veckor. Men inte längre. Sen får vi typ hitta på ett nytt sätt. Jag ska förklara: i början funkade det toppen att jag stod bredvid hans spjälsäng, vaggade på den och sjöng några sånger. Sen var det snark. Sen slutade det funka, och med det menar jag att det började krängas och kastas runt i sängen, snutten slängdes, nappen flög och det bökades å bråkades.

Då började jag lägga mig på golvet bredvid sängen, och låtsas sova. Funkade som en dans – i två veckor. Sen började böket. Efter det körde vi mys i soffan i nedsläckt vardagsrum framför en lugn film. Funkade – i (you guessed it!) två veckor. Och nu senast har vi kört att jag efter mys i soffan i nedsläckt vardagsrum har lagt både mig å grodan i min säng i hans rum (jag har ju en säng där också) och berättat saga. Men nu har även det slutat funka, och det har börjats kastas snuttar och nappar och bökas å bråkas.

När jag skriver ner det här märker jag ju att jag/vi låter som världens mest inkonsekventa mänskor, som hoppar till nya sätt hela tiden i stället för att hålla fast vid en rutin. Och det har vi ju gjort också, men det är ju för att rutinen slutar funka. Och efter ett par läggningar med bök å bråk som slutar i ledset barn och kalabalik, då är man rätt sugen på att hitta en utväg – och då testar vi nåt nytt. Kanske HELT fel väg att gå. Vad säger ni?

 

vanja wikström 7Jag tänker alltid RUTINER RUTINER RUTINER, men som sagt är det svårt att hålla fast vid dem när det huxflux blir väldigt jobbigt. Men det kanske är då mer än nånsin man SKA hålla fast vi dem? Låta det gå två veckor istället för tre, fyra dagar med jobbiga läggningar. Så att rutinen sätter sig ordentligt?

Håhåjaja, svårt att veta tycker jag, och svårt att göra rätt. Eller kanske man bara ska släppa alltihop och sluta hoppas på ett ”lättsövt barn”…? Det trixiga är ju bara att det är så ljuvligt när det funkar bra med läggningarna och det tar kanske 40 minuter från nedvarvning till sovning. Och när det inte funkar lika bra och man istället håller på i en och en halv timme, ja då är man dels inte så jäkla nöjd, dels rätt trött å sliten å dels mer sugen på att dundra i säng själv omedelbums, än att mysa och ha ett kvällsliv med sin partner.

Hur skulle ni resonerat – jagat vidare och hoppats på att hitta receptet på hur man kan få de flesta (förstår givetvis att det inte ALLTID kan vara perfekta läggningar, men 70/30 då?) läggningar att gå bra? Hållit hårt på en rutin som man bestämmer sig för och sen kör vidare på den oavsett bråk å bök å kalabalik? Eller bara släppt sargen och accepterat att det är som det är, och det kanske inte går att göra nåt för att det varken ska bli bättre eller sämre? Help please!

Soooo corny!

vanja wikströmGAAAAAAHHHH! Kolla vad jag fick på Snappis häromdagen! Först fick jag bild nr 1 – en 16-årig Vanja som uttalar sig om jämställdhet. Hon som snappade mig frågade som ni ser om detta var jag, och visst var det det! Snappade givetvis snabbt som ögat tillbaka och frågade var sjuttsingen hon sett det där? Och då skickar hon snap nr 2 – ser ut som någon slags skolbok/kurslitteratur. HUR bananas?!

Jag har inget som helst minne av att jag uttalat mig om jämställdhet för någon form av bok. Inte så konstigt kanske, eftersom det här ju begav sig för 21 (!!!!!) år sen. #OldieButGoldie Jag ser att det är mitt skolfoto, tror det är från i nian. Vet att jag fullkomligt hade snöat in på rosa kortärmade toppar då (som den jag har på bilden, även om det inte syns att den är just rosa). Jag hade snöat in så pass (jag har ju en tendens att ta saker jag gillar rätt LÅNGT) att vissa nog uppfattade mig som lite märklig, vet att någon omnämnde mig som ”hon den där som alltid har rosa toppar på sig”. #freak

Hursom så var det så jäkla kul/underligt/märkligt att få de här snapsen. Lurigt att jag av någon anledning hamnat i en bok om hur kvinnor fått politiskt inflytande (SJUKT STOLT över detta faktum givetvis!), men också lurigt att hipp som happ en vanlig dag möta sitt 16-åriga jag på Snapchat. Ett 16-årigt jag som snöat in totalt på kortärmade rosa toppar, som började varje morgon med att trycka in mousse i luggen för att den skulle ligga sådär som en tjusig våg, och som ännu inte hade plockat sönder sina ögonbryn. Och som aldrig aldrig ALDRIG skulle våga le med tänderna på bild.

De rosa topparna ersattes några månader senare av en garderob bestående av i princip enbart kläder från UFF (ju mer bohemiska desto bättre, då hade jag börjat yrkesmusikerlinjen på Södra Latin vilket var esteternas estetlinje och ju flummigare man såg ut desto coolare var man), luggen var kvar, men mjukades upp litegrann och ögonbrynen försvann. Halva i alla fall. Det där med att le med tänderna på bild är dock nåt jag fortfarande jobbar på att våga.

Detär inte synd om mig

Processed with VSCOcam with hb1 presetMan tycker att man mår dåligt. Tycker lite synd om sig själv. Känner sig missförstådd. Lite stött och besviken. Och sen läser man det här och får en reality check som heter duga. Det är INTE synd om mig. Nån-fucking-stans.

Att vara sjuk i cancer samtidigt som man precis fått lilla lilla barn, och sjukvården meddelar att de inte kan gör mer. Usch och fy och fan och DJÄVULSKT. Djävulskt är det. Så fint av hennes mamma att starta en Facebooksida och en insamling för att undersöka alla alternativa vägar att besegra denna vidriga sjukdomsbest.

Skänk pengar, och läs denna fantastiska tjejs blogg. Och känn hur viljan att gnälla över oviktiga struntsaker försvinner omedelbart. Det är INTE synd om mig, och det är med största sannolikhet inte synd om dig heller. Inte på riktigt.

Nu hoppas jag innerligt att denna modiga brutta blir FRISK och får se sin otroligt söta bebis bli ett barn, en flicka och en ung kvinna. Annars är det en pissig jävla värld vi lever i.

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind