Vanja Wikström

Ni vet ju hur vi har kämpat med sömnen. Nu är den rätt bra sen en tid tillbaka (sen Iggy började sova i egen säng i eget rum), men nattningarna är fortfarande lite luriga. Eller, luriga och luriga – de kan bli vääääldigt låååååånga. NÃ¥t som kan vara väääääääldigt joooooobbigt.

Och det lustiga är, att vi hittar ett sätt som verkar funka superbra – och sen funkar det i tvÃ¥ veckor. Men inte längre. Sen fÃ¥r vi typ hitta pÃ¥ ett nytt sätt. Jag ska förklara: i början funkade det toppen att jag stod bredvid hans spjälsäng, vaggade pÃ¥ den och sjöng nÃ¥gra sÃ¥nger. Sen var det snark. Sen slutade det funka, och med det menar jag att det började krängas och kastas runt i sängen, snutten slängdes, nappen flög och det bökades Ã¥ brÃ¥kades.

DÃ¥ började jag lägga mig pÃ¥ golvet bredvid sängen, och lÃ¥tsas sova. Funkade som en dans – i tvÃ¥ veckor. Sen började böket. Efter det körde vi mys i soffan i nedsläckt vardagsrum framför en lugn film. Funkade – i (you guessed it!) tvÃ¥ veckor. Och nu senast har vi kört att jag efter mys i soffan i nedsläckt vardagsrum har lagt bÃ¥de mig Ã¥ grodan i min säng i hans rum (jag har ju en säng där ocksÃ¥) och berättat saga. Men nu har även det slutat funka, och det har börjats kastas snuttar och nappar och bökas Ã¥ brÃ¥kas.

När jag skriver ner det här märker jag ju att jag/vi lÃ¥ter som världens mest inkonsekventa mänskor, som hoppar till nya sätt hela tiden i stället för att hÃ¥lla fast vid en rutin. Och det har vi ju gjort ocksÃ¥, men det är ju för att rutinen slutar funka. Och efter ett par läggningar med bök Ã¥ brÃ¥k som slutar i ledset barn och kalabalik, dÃ¥ är man rätt sugen pÃ¥ att hitta en utväg – och dÃ¥ testar vi nÃ¥t nytt. Kanske HELT fel väg att gÃ¥. Vad säger ni?

Jag tänker alltid RUTINER RUTINER RUTINER, men som sagt är det svårt att hålla fast vid dem när det huxflux blir väldigt jobbigt. Men det kanske är då mer än nånsin man SKA hålla fast vi dem? Låta det gå två veckor istället för tre, fyra dagar med jobbiga läggningar. Så att rutinen sätter sig ordentligt?

HÃ¥hÃ¥jaja, svÃ¥rt att veta tycker jag, och svÃ¥rt att göra rätt. Eller kanske man bara ska släppa alltihop och sluta hoppas pÃ¥ ett ”lättsövt barn”…? Det trixiga är ju bara att det är sÃ¥ ljuvligt när det funkar bra med läggningarna och det tar kanske 40 minuter frÃ¥n nedvarvning till sovning. Och när det inte funkar lika bra och man istället hÃ¥ller pÃ¥ i en och en halv timme, ja dÃ¥ är man dels inte sÃ¥ jäkla nöjd, dels rätt trött Ã¥ sliten Ã¥ dels mer sugen pÃ¥ att dundra i säng själv omedelbums, än att mysa och ha ett kvällsliv med sin partner.

Hur skulle ni resonerat – jagat vidare och hoppats pÃ¥ att hitta receptet pÃ¥ hur man kan fÃ¥ de flesta (förstÃ¥r givetvis att det inte ALLTID kan vara perfekta läggningar, men 70/30 dÃ¥?) läggningar att gÃ¥ bra? HÃ¥llit hÃ¥rt pÃ¥ en rutin som man bestämmer sig för och sen kör vidare pÃ¥ den oavsett brÃ¥k Ã¥ bök Ã¥ kalabalik? Eller bara släppt sargen och accepterat att det är som det är, och det kanske inte gÃ¥r att göra nÃ¥t för att det varken ska bli bättre eller sämre? Help please!

GAAAAAAHHHH! Kolla vad jag fick pÃ¥ Snappis häromdagen! Först fick jag bild nr 1 – en 16-Ã¥rig Vanja som uttalar sig om jämställdhet. Hon som snappade mig frÃ¥gade som ni ser om detta var jag, och visst var det det! Snappade givetvis snabbt som ögat tillbaka och frÃ¥gade var sjuttsingen hon sett det där? Och dÃ¥ skickar hon snap nr 2 – ser ut som nÃ¥gon slags skolbok/kurslitteratur. HUR bananas?!

Jag har inget som helst minne av att jag uttalat mig om jämställdhet för nÃ¥gon form av bok. Inte sÃ¥ konstigt kanske, eftersom det här ju begav sig för 21 (!!!!!) Ã¥r sen. #OldieButGoldie Jag ser att det är mitt skolfoto, tror det är frÃ¥n i nian. Vet att jag fullkomligt hade snöat in pÃ¥ rosa kortärmade toppar dÃ¥ (som den jag har pÃ¥ bilden, även om det inte syns att den är just rosa). Jag hade snöat in sÃ¥ pass (jag har ju en tendens att ta saker jag gillar rätt LÅNGT) att vissa nog uppfattade mig som lite märklig, vet att nÃ¥gon omnämnde mig som ”hon den där som alltid har rosa toppar pÃ¥ sig”. #freak

Hursom så var det så jäkla kul/underligt/märkligt att få de här snapsen. Lurigt att jag av någon anledning hamnat i en bok om hur kvinnor fått politiskt inflytande (SJUKT STOLT över detta faktum givetvis!), men också lurigt att hipp som happ en vanlig dag möta sitt 16-åriga jag på Snapchat. Ett 16-årigt jag som snöat in totalt på kortärmade rosa toppar, som började varje morgon med att trycka in mousse i luggen för att den skulle ligga sådär som en tjusig våg, och som ännu inte hade plockat sönder sina ögonbryn. Och som aldrig aldrig ALDRIG skulle våga le med tänderna på bild.

De rosa topparna ersattes några månader senare av en garderob bestående av i princip enbart kläder från UFF (ju mer bohemiska desto bättre, då hade jag börjat yrkesmusikerlinjen på Södra Latin vilket var esteternas estetlinje och ju flummigare man såg ut desto coolare var man), luggen var kvar, men mjukades upp litegrann och ögonbrynen försvann. Halva i alla fall. Det där med att le med tänderna på bild är dock nåt jag fortfarande jobbar på att våga.

Man tycker att man mår dåligt. Tycker lite synd om sig själv. Känner sig missförstådd. Lite stött och besviken. Och sen läser man det här och får en reality check som heter duga. Det är INTE synd om mig. Nån-fucking-stans.

Att vara sjuk i cancer samtidigt som man precis fått lilla lilla barn, och sjukvården meddelar att de inte kan gör mer. Usch och fy och fan och DJÄVULSKT. Djävulskt är det. Så fint av hennes mamma att starta en Facebooksida och en insamling för att undersöka alla alternativa vägar att besegra denna vidriga sjukdomsbest.

Skänk pengar, och läs denna fantastiska tjejs blogg. Och känn hur viljan att gnälla över oviktiga struntsaker försvinner omedelbart. Det är INTE synd om mig, och det är med största sannolikhet inte synd om dig heller. Inte på riktigt.

Nu hoppas jag innerligt att denna modiga brutta blir FRISK och får se sin otroligt söta bebis bli ett barn, en flicka och en ung kvinna. Annars är det en pissig jävla värld vi lever i.