God morgon på er rara blogoliner. I dag mår jag SÅ MYCKET BÄTTRE, och kan dessutom nu äntligen avslöja den där nyheten som egentligen skulle landat hos er i går. Så här kommer den: EL BLOGGO FLYTTAR!?

FrÃ¥n och med nu kommer ni att hitta mig pÃ¥…*trumvirrrrrrvel*…Mama! SÃ¥ nu tar jag mig själv och min (än sÃ¥ länge?) lilla preggomage och slinker dit helt enkelt. Och jag hoppas sÃ¥klart INNERLIGT att ni vill hänga pÃ¥.

Tack alla gölliga mänskor på Metro Mode för den här tiden, nu väntar nya äventyr på SÅ många plan!?

HÄR HITTAR NI MIN NYA BLOGG! KOMSI KOMSI!

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

I dag är det ju PODDISDAG, och SÅKLART pratar vi om att jag är på smällen!

Jossan fick faktiskt veta att jag var med barn samma dag som jag tog graviditetstestet, så hon har varit med äääända från början. SÅ kul att ÄNTLIGEN kunna prata om det i podden!

I avsnittet snackar vi om hur det faktiskt var poddisens förtjänst att jag och Niklas tog tag i det här med syskon. En frÃ¥ga som överhuvudtaget inte funnits pÃ¥ kartan – förrän jag pratade om det i ett avsnitt i vÃ¥ras…

Jag berättar ocksÃ¥ om hur det gick till att försöka kirra ett syskon; hur lÃ¥ng tid det tog, om jag och Niklas smÃ¥lÃ¥g lite här Ã¥ var utan skydd eller om det blev ETT PROJEKT (ni känner ju mig, sÃ¥ ni kan ju gissa…?). Är vi rädda för att det kommer bli lika kämpigt den här gÃ¥ngen – och vem sjuttsingen ÄR därinne?

Jag berättar ocksÃ¥ om hur det gick till när vi talade om för Iggy att han ska bli storebror, en väldans rolig historia ha ha…

Och sen pratar vi ocks̴ om att b̴de Jossan och jag har g̴tt till ett MEDIUM och sp̴tt oss, herrejesses! Ni h̦r ju Рen FULLMATAD poddis denna vecka allts̴.

Sök pÃ¥ ”Josefin och Vanja” i era poddappar för att hitta oss, eller slink in här för att lyssna direkt!

SparaSpara

Hej hörrni. Nu tänkte jag ägna mig åt någonting som jag inte gör så fasansfullt ofta här i el bloggo. BÖLA. Jag har haft en riktig j*vla SKITMORGON, och om jag inte får ur mig den på något sätt känns det lite som om jag kommer sprängas. Så jag öser ur mig på er, hoppas ok.

Den började med att jag jag vaknade och kände mig SÄMRE. Har dragits med en sabla förkylning läääänge nu, men som ändå känts helt okej och hanterbar. Men i morse hade den plussat på med halsont. Dessutom kändes min hjärna öm. Stressen från de senaste veckorna har satt sina spår, och efter det att jag nästan kraschade förra hösten känner jag DIREKT i huvudet när det är för mycket. Och den känslan är så satans ohärlig, främst för att jag vet att den betyder att jag (återigen) pushat mig själv för hårt på jobbfronten.

Från och med i dag ser schemat bra ut igen, men det tar ju ett tag att studsa tillbaka från en sån här galen period. Det vet jag. Men det kändes ändå så himla ohälsosamt att jag vaknade med den där ömma och liksom sticksiga känslan i huvudet. Att jag inte fick en rejäl omstart under natten och kunde vakna fräsch.

Hursom. Sen satte sig Iggy på tvären med ALLT. HELA MORGONEN. Det skulle inte ätas frukost, inte gås på toaletten, inte borstas tänderna, inte sättas på kläder och absolut inte gås till föris. Man lockar, man pockar, man gullar, man leker, man uppmanar, man är bestämd, man blir arg. Och när han skulle välja leksak att ta med i sin ryggsäck (alla barn får ta med sig en sak var varje dag till föris) bröt helvetet ut.

Han kunde FÖR SITT LIV inte välja vad han skulle ha med sig, och efter sjuttioelvatusen satans vändor med den ena spidermangrejen efter den andra Mashadockan efter den tredje robotdräkten brann jag upp. Jag blev så jävla arg. Det blir jag extremt sällan. Tror det har hänt kanske en gång tidigare att jag tappat det och verkligen visat Iggy hur arg jag blivit. Försöker alltid behålla lugnet och resonera, tror ju helt klart att det funkar bättre. Men i dag gick det bara inte.

SÃ¥ det blev skrik och grÃ¥t och brÃ¥k. Vilket Iggy är väldigt ovan vid, och sa till sin pappa att ”Mamma är läskig”. Inte sÃ¥ mysigt att höra sin unge säga, men jag Ã¥ngrar faktiskt ändÃ¥ inte sÃ¥här i efterhand att jag visade hur arg jag blev. Det var ju inte sÃ¥ att jag skrek pÃ¥ honom (han skrek pÃ¥ ganska bra däremot), men jag höjde rösten och jag visade att jag var rejält arg. Nu fick det räcka.

Eftersom jag AVSKYR att brÃ¥ka och vara arg, sÃ¥ blev jag tokledsen, slank in i köket och grät. En snyftande unge kom in och sa ”FörlÃ¥t mamma”, varpÃ¥ jag sÃ¥klart började böla ännu mer. Sen stod vi och kramades och sa förlÃ¥t, och sÃ¥ blev det ändÃ¥ ganska bra. Iggy och Niklas slank till föris, grodans humör ändrades pÃ¥ en femöring och lämningen gick strÃ¥lande. Happy clappy. Eller?

Men nej. Sen hade jag tänkt att Niklas skulle ta en magbild pÃ¥ mig eftersom vi nu gÃ¥tt in i vecka 17 och jag sÃ¥klart vill fortsätta att skriva om alla gravidveckor. Men Niklas hade brÃ¥ttom till sitt kontor där han väntade en leverans, sÃ¥ han sa att ”vi fÃ¥r göra det kvickt i sÃ¥ fall”. Och där stod jag – rödgrÃ¥ten och full med skitkänslor – och försökte komma pÃ¥ ett sätt att ta en fin bild där jag skulle kunna dölja mitt svullna grÃ¥tansikte med hÃ¥ret pÃ¥ nÃ¥got fiffigt sätt, medan jag fortfarande snyftade – och kände STRESSEN bubbla runt i hela kroppen. Känslan av kolsyra i blodet dök upp. Den vet jag är LIVSFARLIG.

Och dÃ¥ bröt jag ihop igen. Kände att ”Vad fasen HÅLLER JAG PÅ MED?!”. Ska jag verkligen ta den här sabla bilden nu, med stress i kroppen och grÃ¥t i hjärtat?! Nej, nu fÃ¥r det VARA NOG!

SÃ¥ vi sket i bilden, kom överens om att inga sÃ¥na bilder (eller nÃ¥gonting annat heller för den delen) fÃ¥r nÃ¥gonsin stressas fram. Det mÃ¥ste fÃ¥ VARA ROLIGT att göra roliga saker. Som att ta fina bilder pÃ¥ sin preggomage. Är det inte roligt – ja men dÃ¥ VILL JAG INTE GÖRA DET. Är sÃ¥ himla klar med allt vad stress heter som ni vet.

Så ledsen på mig själv att jag efter nästan ett helt år med fantastiskt bra planering, välmående och NO STRESS slunkit tillbaks i gamla hjulspår de senaste veckorna. Nu jävlar ska jag back on track. Och då tänker jag INTE inleda med att stressa mig igenom att ta fina bilder, där jag försöker dölja att jag samtidigt gråter? SJUKT, egentligen. Att tanken ens slog mig.

Efter det andra sammanbrottet kramades jag och Niklas en stund, och sen började allt kännas bättre. Och som han sa: jag ÄR ju trots allt på smällen dessutom. Med allt vad det innebär. Men jag har inte tagit hänsyn till det överhuvudtaget, eftersom jag aldrig hinner tänka på det. Men det är klart som sjuttsingen att det påverkar. Både humör och energi och prestation. Jag måste tillåta mig att känna det.

När jag torkat tårarna kände jag att jag behövde starta om den här dagen. Så jag gick ut och handlade sånt som gör mig glad: blommor och lyxfrulle.

Och nu har jag dukat upp här i soffan. Gokaffe, lyxmacka, grön juice och tända ljus.

Ska börja tugga i mig detta och känna livet komma åter. Energin komma åter. Humöret komma åter. Det känns redan mycket, mycket bättre.

Nu slank det här fina sms:et in också. Blir nog en bra dag det här, trots allt.