Jehupp. I dag är sista dagen här hos mamsen, för både mig och Igster. I eftermiddag kastar jag in honom på tåget mot Göteborg, där hans pappa fångar upp honom (på tåget alltså, inte i Götet). Någon timma senare kommer jag själv att befinna mig på ett tåg i motsatt riktning, för att landa hemma i kväll i en tom lägenhet. För en ENSAM VECKA. Magiskt.

Ser inte jättemycket fram emot ensamheten än dock, lever i nuet och njuter just nu av de sista timmarna med min goda, goda unge. Min goda unge som jag fått vakna bredvid, hänga med hela dagarna och sen somna med igen på kvällen.

Att få ha TID när man umgås med sitt barn är för mig nyckeln till att det ska bli riktigt, riktigt bra. Ni vet – när man verkligen har möjlighet att ge sig in i alla lekar, kittlas så länge man orkar och göra precis det som faller en in. Bada, ha glasspicknick, fiska abborrar i poolen (blev inte så många napp men det var vääääldans skoj), kela med Missan, läsa bok, lägga pussel.

Så fint (och skönt!) att jag verkligen upplever att jag HAR TID den här sommaren. Så har jag inte riktigt känt förut, när jag fortfarande var involverad i GlamMom. Då hade jag för mycket, nu har jag lagom. Och kan dessutom dra ner lagom till lite och för första gången ha en riktig sommarSEMESTER. Gött.

Och förresten! TACK så in i BÄNGEN än en gång för alla svar på ”Vilka är ni?”-inlägget! Så kul att det fortfarande trillar in svar, BÄSTA semesterläsningen EVER. Har plöjt ett gäng kommentarer i sängen varje kväll innan läggdags och myyyyyyst.? En sammanställning är på g, ska bli så himla kul att göra ett inlägg om ER, så att även NI får lära känna varandra bättre.

Tack också för alla kommentarer på mitt förra inlägg. Känns alltid lite småkämpigt att lämna ut mindre härliga sidor av sig själv, så det är fint att få höra att en del av er känner igen sig i min problematik. Vi får kaxa till oss tillsammans!??

När jag sitter på tåget tillbaks till Estocolmo ska jag kirra ett samlingsinlägg där ni får se allt mysigt vi pysslat med här hos mamsen. Nu ska jag ut å njuta av mina sista timmar på EN HEL VECKA (!) med min goda, goda unge.

Det är SÅ BRA att hänga här hos mamma, på SÅ MÅNGA sätt. Dels hela familjetjofräset (Niklas får vara själv hemma, jag får vara själv med Iggy yada yada yada), men också för att man får perspektiv när man hamnar i en annan vardag än sin vanliga. När man träffar andra mänskor än sina vanliga. När man äter annan mat än sin vanliga. När man upplever andra miljöer än sina vanliga. Det är förstås därför det är så bra för mänskligheten att resa. Och det fina är, att resa långt eller kort – det spelar ingen större roll. Man får perspektiv oavsett.

Här hos mamsen har jag framförallt insett detta:

Jag måste jobba mer på min självkänsla och stärka mig själv genom att vara sann mot mig själv.

Jag hade ett samtal med mamma häromkvällen då vi pratade om självförtroende kontra självkänsla. Ni vet, det där om att självförtroendet handlar om vad man gör, medan självkänslan handlar om vem man är.

Både jag och mamma har självförtroenden som heter duga. Jag vill nog till och med påstå att hennes är som en pansarvagn; genomstabilt med en nästintill skräckinjagande tyngd. Men hennes självkänsla är inte av riktigt samma kaliber, även om den blivit mycket, mycket bättre med åren. Varför det är såhär beror såklart på en massa olika saker, det är dock inte min historia att berätta. Men eftersom vi är ganska lika på den här punkten är det ändå intressant att känna till, tänker jag.

För mitt självförtroende är också rätt rackarns stabilt. Jag VET att jag är kompetent, att jag kirrar det mesta om jag vill eller måste. Men med självkänslan är det värre, vilket gör att jag är en klassisk people pleaser som alltid vill vara omtyckt, som alltid vill att det ska vara ”bra stämning” och som aldrig, aldrig ALDRIG vill göra vare sig mig själv eller någon annan obekväm.

Priset man betalar för detta är såklart att man ger avkall på sig själv, sina åsikter och sina värderingar. Jupp, så pissigt är det. Jag pallar inte vara sann mot mig själv i alla lägen som jag vill vara det, av den enkla anledningen att jag inte vill ”vara till besvär”. Jag står inte upp för vad jag tycker för att jag inte vill ”förstöra stämningen”, eller för att jag kanske till och med känner att personen jag pratar med är ”viktig” på något sätt, och att jag därför ger avkall på mig själv för att inte bränna eventuella broar hos hen. USCH. Usch, usch, USCH! …känner jag.

Jag är såklart inte en undflyende mespropp i alla lägen, men i tillräckligt många för att jag ska känna att det känns sunkigt. Att det kan bli mycket bättre. Att JAG som mänska kan bli mycket bättre.

Med det sagt vill jag dock understryka att jag absolut inte likställer det här med att vara sann mot sig själv med att ständigt pådyvla andra mänskor sina åsikter och tankar i alla lägen. Jag är fullkomligt ALLERGISK mot det här vansinniga dokusåpabeteendet, där folk ständigt säger hemska saker till andra och motiverar sin elakhet med att de bara är ”ärliga”, bara är ”äkta”, bara ”säger vad de tycker och tänker”. Nej hörrni, allt SKA inte formuleras verbalt och uttryckas.

Men nästa gång jag hamnar i en situation där jag inte håller med, och där min första instinkt är att släta över situationen, tänker jag se det som en övning i att vara sann mot mig själv. Att inte ge avkall på det jag känner, och att strunta i om det blir obekvämt – eller om jag bränner någon bro. För om det inte blir obekvämt när någon beter sig märkligt eller uttrycker (enligt mig) luriga åsikter – hur ska man då kunna förändra till (vad jag tycker är) det bättre? Och vem sjutton vill ha en bro till någon som är sunkig, oavsett hur ”viktig” hen är?

För även om mamma menar att hennes självkänsla inte riktigt är där den borde vara, så tycker jag att hon är grym på att aldrig ge avkall på sig själv. Det är nog nåt av det som jag beundrar mest hos henne. Har varit med om så många situationer i hennes sällskap där jag bara velat le, släta över och gå vidare – medan hon gjort sig obekväm och stått upp för sig själv och sina åsikter. Tror det är en av anledningarna till varför hon genom åren förtjänat en rackarns massa mänskors respekt, just att hon verkligen varit genuin.

Det vill jag också vara. I alla lägen, om det går. Så många som jag orkar med i alla fall. För egentligen – vad vinner man på att vara omtyckt av mänskor som man inte ens tycker om själv? Eller ha broar till folk som man inte respekterar?

Nej, dags att sluta ge avkall. Dags att sluta släta över. Dags att vara sann mot mig själv i alla lägen. Och det fina är, att jag är helt säker på att ju mer jag vågar vara just detta – ju mer kommer jag stärka min självkänsla. Win / win, alltså.

Håll tummarna för Vanja 2.0 nu.⚡️

Ahhhhh! Nu har vi verkligen landat här hos mormor, och både jag och Iggy NJUTER. Jag njuter av en lycklig unge (och en lika lycklig mormor), av inga måsten, av inga tider att passa (vi låg och grisade i sängen till kl 10 i morse och hade VÄRLDENS mysigaste morgon jag och min goda unge) och av att äta bär direkt från buskar och träd.

Inte för att vi haft det direkt stressigt sommarens tidigare veckor, men det ÄR något speciellt med att vara heeeelt själv (förutom mormor, Pär och katterna Sailor och Missan då) med sin unge. För det här är vår vecka, och Niklas är kvar i stan.

Precis som förra året har vi delat upp det så att Niklas får en helt egen vecka att göra vad han vill på, och jag får en. Eftersom vi har svårt att få till helt egna dygn annars (pga Niklas dåliga sömn, att åka med tjejkompisarna på weekendresor etc som ”andra gör” är inte värt det för oss eftersom det kan ställa till så mycket), så är dessa egna sommarveckor heliga.

Om jag känner honom rätt kommer han att fylla sin med kompisar, umgänge och fest. Och jag kommer fylla min med total ensamhet (#ÄlskaEremitlivet) och umgänge enbart med mig själv. Att få välja helt på egen hand hur man vill spendera sina dagar är den ultimata lyxen när man fått barn (tycker jag), och också ett fantastiskt tillfälle att få längta efter sin lilla familj så att man till 100% känner att man VÄLJER den återigen, när veckan är slut.

Att få en paus och ett tillfälle att reflektera över sitt liv är alltid viktigt, och kanske extra viktigt när man fått barn. Det blir lätt att vardagen går i ett, man går från en sak som ska klaras av till en annan – och huxflux har ännu ett år gått utan att man hunnit tänka eller känna efter kring det man upplevt.

Förra sommaren var det fantastiskt att få trampa omkring i mina kvarter mol allena på ”min” vecka, och jag fick nästan samma känsla i kroppen som när jag var singel. När jag gick på samma gator, i samma kropp – fast i ett annat liv. Och det fina var att jag kände så enormt starkt att jag inte ville tillbaka. Jag kände att det var magiskt att få vara för mig själv och fokusera enbart på mina behov, men att den största glädjen låg i vetskapen om att Niklas och Iggy skulle komma i slutet av veckan och såväl befolka som berika mitt liv igen.

Det var så fint. Och det är det jag menar med att det är en härlig känsla att få känna att man verkligen väljer det liv man lever. Att det inte är något som bara blivit för att man rusat på utan att tänka efter.

Olika mänskor har såklart olika sätt att få in den här reflektionen i livet, och för oss är det våra ensamma veckor. De funkar så bra just för oss, eftersom det på sommaren är lättare att kunna få till den där byn som kan hjälpa till om det är så att Niklas skulle sova uselt på hans Iggy-vecka. Den kommer förmodligen spenderas på Västkusten, tillsammans med Oliven, Ruben, farmor och Mackanrackarn. Bra uppbackning om sömnen skulle skita sig med andra ord.

En annan fördel med den här uppdelningen är såklart att man som päron får spendera en vecka ensam med sin goda unge också. Det är ljuvligt! Så skönt att vara här hos mormor också, där allt fokus konstant ligger på Iggy. Jag jobbar NOLL, förutom att skriva blogginlägg och det är så skönt.

I dag har vi myst i sängen, ätit lyxfrulle, gossat med katten Missan (Iggys nya bästis, han är SÅ stolt!), jagat osynliga filurer i trädgården, lagt pussel och läst en ny favoritbok. Nu medan jag bloggar har Iggy planterat blommor med mormor, och strax ska de plocka hallon. Sen ska vi åka till en gård i närheten där vi ska få åka traktor och klappa lamm. Ni förstår ju vilken FEST detta är för Iggy, och det är så himla gott att få bjussa på det.

Nu tänker jag joina hallonplockarna, kram så länge!

PS – TAAAAACK för alla LJUVLIGA svar på Vilka Är Ni-inlägget! BÄSTA semesterläsningen EVER! ? Håller på och gör en sammanställning, så snart kommer ett inlägg om ER. Kommer bli SÅ KUL, ni e bäst!