Finaste ni. TACK, för alla inkännande och omtänksamma kommentarer på mitt förra inlägg. Det här med regelrätta skitdagar alltså, det kan vi uppenbarligen alla känna igen oss i. Lyllos mig som har er, allt känns alltid alltid alltid bättre när jag fått lufta det här i el bloggo.

En annan sak – hade ju lovat att komma med en rolig nyhet i dag, men den har blivit en smula försenad så det får vänta tills i morgon bitti. Då kör vi! Bara så att ni vet.

Nu ska jag trixa vidare här hemma. Ska bland annat redigera bilder från VÅRT NYA KÖK som jag äntligen haft tid att plåta i dag. Coming soon i el bloggo alltså, så KUL!

SparaSpara

SparaSpara

Hej hörrni. Nu tänkte jag ägna mig åt någonting som jag inte gör så fasansfullt ofta här i el bloggo. BÖLA. Jag har haft en riktig j*vla SKITMORGON, och om jag inte får ur mig den på något sätt känns det lite som om jag kommer sprängas. Så jag öser ur mig på er, hoppas ok.

Den började med att jag jag vaknade och kände mig SÄMRE. Har dragits med en sabla förkylning läääänge nu, men som ändå känts helt okej och hanterbar. Men i morse hade den plussat på med halsont. Dessutom kändes min hjärna öm. Stressen från de senaste veckorna har satt sina spår, och efter det att jag nästan kraschade förra hösten känner jag DIREKT i huvudet när det är för mycket. Och den känslan är så satans ohärlig, främst för att jag vet att den betyder att jag (återigen) pushat mig själv för hårt på jobbfronten.

Från och med i dag ser schemat bra ut igen, men det tar ju ett tag att studsa tillbaka från en sån här galen period. Det vet jag. Men det kändes ändå så himla ohälsosamt att jag vaknade med den där ömma och liksom sticksiga känslan i huvudet. Att jag inte fick en rejäl omstart under natten och kunde vakna fräsch.

Hursom. Sen satte sig Iggy på tvären med ALLT. HELA MORGONEN. Det skulle inte ätas frukost, inte gås på toaletten, inte borstas tänderna, inte sättas på kläder och absolut inte gås till föris. Man lockar, man pockar, man gullar, man leker, man uppmanar, man är bestämd, man blir arg. Och när han skulle välja leksak att ta med i sin ryggsäck (alla barn får ta med sig en sak var varje dag till föris) bröt helvetet ut.

Han kunde FÖR SITT LIV inte välja vad han skulle ha med sig, och efter sjuttioelvatusen satans vändor med den ena spidermangrejen efter den andra Mashadockan efter den tredje robotdräkten brann jag upp. Jag blev så jävla arg. Det blir jag extremt sällan. Tror det har hänt kanske en gång tidigare att jag tappat det och verkligen visat Iggy hur arg jag blivit. Försöker alltid behålla lugnet och resonera, tror ju helt klart att det funkar bättre. Men i dag gick det bara inte.

Så det blev skrik och gråt och bråk. Vilket Iggy är väldigt ovan vid, och sa till sin pappa att ”Mamma är läskig”. Inte så mysigt att höra sin unge säga, men jag ångrar faktiskt ändå inte såhär i efterhand att jag visade hur arg jag blev. Det var ju inte så att jag skrek på honom (han skrek på ganska bra däremot), men jag höjde rösten och jag visade att jag var rejält arg. Nu fick det räcka.

Eftersom jag AVSKYR att bråka och vara arg, så blev jag tokledsen, slank in i köket och grät. En snyftande unge kom in och sa ”Förlåt mamma”, varpå jag såklart började böla ännu mer. Sen stod vi och kramades och sa förlåt, och så blev det ändå ganska bra. Iggy och Niklas slank till föris, grodans humör ändrades på en femöring och lämningen gick strålande. Happy clappy. Eller?

Men nej. Sen hade jag tänkt att Niklas skulle ta en magbild på mig eftersom vi nu gått in i vecka 17 och jag såklart vill fortsätta att skriva om alla gravidveckor. Men Niklas hade bråttom till sitt kontor där han väntade en leverans, så han sa att ”vi får göra det kvickt i så fall”. Och där stod jag – rödgråten och full med skitkänslor – och försökte komma på ett sätt att ta en fin bild där jag skulle kunna dölja mitt svullna gråtansikte med håret på något fiffigt sätt, medan jag fortfarande snyftade – och kände STRESSEN bubbla runt i hela kroppen. Känslan av kolsyra i blodet dök upp. Den vet jag är LIVSFARLIG.

Och då bröt jag ihop igen. Kände att ”Vad fasen HÅLLER JAG PÅ MED?!”. Ska jag verkligen ta den här sabla bilden nu, med stress i kroppen och gråt i hjärtat?! Nej, nu får det VARA NOG!

Så vi sket i bilden, kom överens om att inga såna bilder (eller någonting annat heller för den delen) får någonsin stressas fram. Det måste få VARA ROLIGT att göra roliga saker. Som att ta fina bilder på sin preggomage. Är det inte roligt – ja men då VILL JAG INTE GÖRA DET. Är så himla klar med allt vad stress heter som ni vet.

Så ledsen på mig själv att jag efter nästan ett helt år med fantastiskt bra planering, välmående och NO STRESS slunkit tillbaks i gamla hjulspår de senaste veckorna. Nu jävlar ska jag back on track. Och då tänker jag INTE inleda med att stressa mig igenom att ta fina bilder, där jag försöker dölja att jag samtidigt gråter? SJUKT, egentligen. Att tanken ens slog mig.

Efter det andra sammanbrottet kramades jag och Niklas en stund, och sen började allt kännas bättre. Och som han sa: jag ÄR ju trots allt på smällen dessutom. Med allt vad det innebär. Men jag har inte tagit hänsyn till det överhuvudtaget, eftersom jag aldrig hinner tänka på det. Men det är klart som sjuttsingen att det påverkar. Både humör och energi och prestation. Jag måste tillåta mig att känna det.

När jag torkat tårarna kände jag att jag behövde starta om den här dagen. Så jag gick ut och handlade sånt som gör mig glad: blommor och lyxfrulle.

Och nu har jag dukat upp här i soffan. Gokaffe, lyxmacka, grön juice och tända ljus.

Ska börja tugga i mig detta och känna livet komma åter. Energin komma åter. Humöret komma åter. Det känns redan mycket, mycket bättre.

Nu slank det här fina sms:et in också. Blir nog en bra dag det här, trots allt.

För en dryg månad sen skrev jag ju om min barndoms paradis, som efter många år i familjen nu var till salu. Well, för två veckor sedan såldes vår gård, och förra helgen var jag där för att ta avsked.

Det här inlägget skriver jag nog mest för mig själv känner jag. Jag vill ha kvar alla bilder, alla minnen någonstans där man liksom kan slinka in och kika på dem då och då. Vill dokumentera skratten som sitter i väggarna, lekarna på gräsmattan.

Om ni tycker det är roligt med gamla urvackra miljöer kan ni nog också tycka att det är skoj att få en rundvandring i Gamla Gården i Björkberg i Dalarna. Hittade några gamla bilder på moi också, som jag nog tror att ni tycker är skoj att se. Så häng med vettja!

En sliten, men vacker, hall. Både käppen och hatten har hängt just precis där så länge jag kan minnas.

Att stiga in på gården är som att stiga in i en annan värld. Jag har alltid älskat att tänka på alla mänskor som bott, levt och skrattat här innan mig. Vilka var de? Hur såg de ut? Hur mådde de?

Förutom att säga adjö till gården och grannarna i byn, ville jag också se om jag kunde hitta några minnessaker att ta med mig hem. Kannan i vitt porslin med blå blomster plockade jag med mig. Ur skåpet som målades 1795. 1795!

Vem var den mänskan som signerade skåpet för mer än 200 år sen? Magiskt att jag kan stryka fingrarna över SAMMA yta, som den personen gjorde där och då.

Färgerna! Så vackra.

Plockade även med mig detta hem:

1 // En tavla på en släkting
2 // Ett par hopfällbara glasögon + glasögonetui (VEM har burit dem?)
3 // En monogrammerad hårborste som tillhört min gammelmormor

Hittade även en vacker kruka och en mässingsljusstake som fick följa med till Estocolmo.

Gården är så vacker, och består av så många byggnader. OJ vad jag har lekt i både härbret och ladan.

I en av byggnaderna stod de här tre trähästarna kvar. De snickrade min mamma ihop åt mig och min lillebror och vi lektelektelekte på dem jämt. Vi var väl i omkring Iggys ålder, något äldre.

Nu får de vandra vidare till en ny familj. Om de inte blir brasved. Men de funkar fortfarande att rida på, så hoppas inte.

Så mycket vackra möbler. Som jag tyvärr inte har plats för hemma.

Titta här då! Vanja fem år, och Vanja sju år. Ser ni att det är jag?

Hittade även bilder på min pappa. Till vänster som bebis (lite lik Iggy, visst?), högst upp till höger som 20-någonting. Och längst ner har vi min fina farfar.

Pappa som fjortis! HUR göllig?! Med brylcrème å allt.

Har alltid älskat den här bilden på min farmor, så den tog jag med hem. Tyckte hon var så vacker på den, och att hon såg så glamourös ut.

Minns dock att hon själv var mycket missnöjd med bilden, främst för att hon hade de där långa flätorna som hon avskydde. Bilden är tagen på 20-talet när en kortklippt page var på högsta mode, men farmor fick absolut inte klippa sig för sina föräldrar, utan var tvungen att ha kvar sina långa flätor. Vedervärdigt, tyckte hon som ju ville ut som en KVINNA. inte en flicka.

Så fort hon fick bestämma själv rök flätorna, och eftersom hon sparade dem så har jag faktiskt hållit just precis de där ni ser på bilden i mina händer. Hon hade galet fin hårkvalitet, min farmor.

Såhär såg hon ut senare i livet. Då var håret kort kort, och flätorna gjorde aldrig något återintåg i hennes liv.

Övervåningen, med det tätade taket som påbörjats på 80-talet – men aldrig avslutats. Gårdens nya ägare tar förhoppningsvis tag i detta.

Snapsvisor från en av de otaliga kräftskivor som gården huserat. Midsommar i Björkberg var tradition under min uppväxt, kräftskiva likaså.

Gammelmusik!

Pappas målarstänkta skor, och kakelugnen som gjort att jag känner mig som mest hemma i sällskap av just – kakelugnar. Så lyxigt att vi faktiskt bor i en lya som har tre stycken såna.

Det här plockade jag med mig från gården. Ljusstakar, kannor, vaser, tavlor, två pallar, en borste, glasögon, ett skrin, en brödkorg och två pallar. Fint ändå, att bitar av Björkbergsgården får leva kvar hemma hos oss i Estocolmo.

Hejdå fina, fantastiska lantställe. Jag vet att du kommer trivas med dina nya ägare. De älskar dig redan lika mycket som vi alltid gjort. De vill renovera dig varsamt, rusta upp dig och göra dig till ett åretruntboende. De vill bilda familj hos dig, och se sina barn växa upp i dina vackra omgivningar.

Det kommer att bli fantastiskt.