God morgon och happy clappy midsommar! Midsommar har ofta varit lite ångestfylld för min del. Dels för att det finns en outtalad press på att man liksom SKA HA DET SÅ JÄVLA HÄRLIGT (sillunch i grönskan, roliga lekar med spännande mänskor, kvällsbad och sommarnattshångel), lite som nyår, typ.

Men också för att det är en klassisk festhelg. Och som ni vet har ju min oförmåga att hantera alkohol resulterat i ganska mycket kaos, framförallt på just klassiska festhelger. Så midsommar har inte varit något som jag sett fram emot, i alla fall inte sen jag var ett litet kiddo.

Sen jag fick barn har jag dock en helt annan inställning. Tack vare denna lilla unge som ju numera är en del av midsommarfirandet så ser jag på det mycket mer avslappnat. Det viktigaste är att Iggy får en härlig upplevelse, och han är inte intresserad av vare sig silluncher eller sommarhångel. Fokus blir helt enkelt på god mat och bra barnvänligt häng, nåt som passar mig perfekt.

I dag ska vi därför åka ut till farmor Barbro, där kommer vi sova över och hänga fram till söndag tror jag. Faster Oliven, Mackanrackarn och kusin Ruben kommer också dit. Vi ska binda kransar av ovan blomster, äta sillurre, köra hela midsommarracet med stång och lekar på den lokala ängen och sen grilla på kvällen.

Iggy och Ruben leker fantastiskt bra ihop nu (ett tag slogs de som hund och katt om precis ALLT), vilket borgar för att vi päron kommer kunna luta oss tillbaka och njuta av dagen en hel del. Om vädret tillåter blir det nog pooldopp också. Kommer bli superhärligt.

Känns som ett mysigt upplägg tycker jag, och jag ser verkligen fram emot den här helgen. Hoppas ni också har planer som gör er glada, oavsett om det är att hänga hemma eller festa loss!

Glad rackarns måndag på er, hoppas ni haft en LJUVLIG helg i sommarvärmen! Vi har badatbadatbaaadaaaat, mer om detta i ett kommande Helgen I Bilder-inlägg. Nu är det ju dags för en helt annan tradition – Veckan Som Kommer!

Måndag
När jag skriver det här har större delen av måndagens arbetstimmar redan flugit förbi. Måndagen är som ni vet Josefin & Vanja-dag. Denna måndag har vi haft lunchmöte och pratat igenom projektet vi söker en grafisk designer till (läs mer om det här, och skicka oss ett mail om du tror att du är rätt person för uppdraget!), vi har spelat in vår poddis och gått igenom vår kommande gemensamma hemsida med personen som ska kirra den.

Som alltid när vi hänger har vi haft det riktigt mysigt, fina fina Jossan!

Tisdag
Här står det ”Frulle med mamsen” på schemat. Hon har varit tre veckor i Frankrike och haft det gött, och nu ska vi ses å uppdatera. Förutom att hon ätit gambas, haft aperos på gatan och druckit rosé i solnedgången på terrassen har hon även grejat å donat en hel del med juridiska prylar. Jag, min bror och min bonusbror ska ta över huset (som ligger i Provence) och det är en massa fix and trix med det som måste kirras på plats.

Så under morgondagens frulle kommer jag få en massa info om arvsskatter å dylikt och jag gissar på att husövertagandet nog kan komma att innebära en hel del pappersexercis också. Bra att få veta allt som komma skall, alltså.

Efter frullen ska hon ta Iggy med på en heldag i mormors sällskap, och jag ska på en lunch som jag är VANSINNESSTOLT att få vara en del av. Får inte berätta om vad det gäller riktigt än, men snart! Då ska jag skrika det från hustaken, så fint sammanhang att få verka i. Dessutom kommer jag få göra det i sällskap av en av mina kvinnliga förebilder, riktig rackarns bonus. Mer om detta senare i veckan när vi får berätta mer.

Onsdag
På onsdag har jag två möten inne i stan, resten av dagen är det fri lek. Ska producera ett samarbeta för bloggen som är jätteroligt eftersom det har inredningstema, och ni vet ju hur sugen jag är på att FÅ KLART lyan. Ska viga en vecka nu i sommar åt att fixa färdigt allt som inte är i ordning här hemma tänker jag.

Är så OUTSÄGLIGT TRÖTT på allt som är ofärdigt hemma hos oss. Att vår lya inte är i ordning gör det också mycket svårare för mig att jobba. För så fort jag ska plåta någonting här hemma så har jag typ tre ytor att välja på, eftersom resten är kaos. LÄNGTAR SÅ till den dag då jag kan plocka upp kameran och plåta åt VILKET HÅLL SOM HELST i lyan, och allt känns snajdigt och fint.

Har insett att vi aldrig kommer att få tid till att fixa detta på vardagar, därför behövs en mer koncentrerad insats. Vi vet ju vad vi vill göra, det är bara det att det ska GÖRAS också. Så om vi dedikerar en vecka till lyanfix i sommar tror jag att vi är hemma. Håll tummarna för oss!

Torsdag
Ja, hörrni. Den är HELT TOM i kalendern. Älskart! Sommarlugnet sänker sig verkligen mer och mer över både mig och inboxen. Att jag har en tom dag innebär dock såklart inte att jag är ledig. Särskilt inte eftersom det är långhelg (kommer ju inte jobba nu på fredag), så det blir en dag som får ägnas åt att producera blogginlägg och göra en djupdykning i inboxen. Har ett helt gäng ”dåliga samveten”-mail som ligger och väntar på att få svar. Det är främst såna jag fått från er, som handlar om alltifrån olyckliga relationer till kejsarsnitt. Dessa mail brukar jag ta i ett svep när jag får tid över, och förhoppningsvis blir det en sån insats på torsdag. Så om det är någon av er som mailat mig och ännu inte fått svar – håll ut, det kommer.

Fredag
MIDSOMMARAAAAAFTOOON! Vi kommer fira med Oliven, Mackanrackarn, kusin Ruben och farmor Barbro i Barbros hus. Massor av god mat, bra häng och givetvis dans och lek runt stången nere vid vattnet där hon bor så att kidsen får midsommar deluxe. Kransar ska vi försöka få till också, det är ju mysigt att göra. Sen får vi se om ungarna vill ha på sig dem, en helt annan femma.

En gång har jag i alla fall lyckats få på mitt barn en krans, det var när han var så pass liten att han inte kunde värja sig. Tröttnar aldrig på denna bild, chansen (risken?) är STOR att det blir Iggys studentbild:

Avslutar med denna midsommarbild från min egen barndom:

Här är jag, mamma och min bror. Jag är väl omkring fem, han omkring tre. Vi firade alltid i Dalarna, i den lilla byn Björkberg där min pappa haft sommarställe så länge jag funnits. Vi var alltid klädda i landskapsdräkter, och vi var oftast jääätteglada. Dock inte på denna bild, där vi är rediga surmular båda två. kanske för att det var bökigt att sätta på sig dräkterna? Vad vet jag.

Midsommar i Dalarna är liksom så midsomrigt som det bara KAN bli, så mina minnen från de tillfällena är löjligt idylliska. Man åkte skrinda efter en traktor ut i skogen, där alla barn plockade kvistar att löva midsommarstången med. Man plockade blommor, band kransar, alla möttes på byn på eftermiddagen där det var stångresning, folkmusik med lokala musikanter, lekar och skratt. Och fest. Magiskt.

Har ju inget eget lantställe (HUR lyckades vår föräldrageneration liksom kirra bil, hus, flera kids, lantställe och karriärer samtidigt?!), men då är det ju perfa med en svärmor som har ett hus utanför stan som har landetkänsla. Underbart. Kommer bli supermysigt.

Det var veckan det, nu ska jag hinna med att förbereda mig en smula inför morgondagens viktiga lunch innan det är dags att stänga ner fabriken här på Drömmis. Ha en ljuvlig kväll!

 

 

SparaSpara

Denna rara söndag bjussar el bloggo på del tre i vår lilla serie om bilder jag aldrig raderar ur mobilen. År efter år, så ligger de kvar för att jag av olika anledningar inte vill ta bort dem.

Den här gången börjar vi med en bild som är tagen år 2010, på en av mina absolut bästa vänners bröllop. Den är tagen i kyrkan, och jag ska precis börja sjunga för brudparet. Minns inte vilken låt det var, men jag minns att det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna.

Den här är också från kyrkan, och jag satt längst fram med de andra musikerna. Som vanligt. Jag tror att jag har sjungit på nästan alla mina vänners bröllop och dop – och hemskt nog även begravningar.

Det är lite märkligt det där, för jag har ju liksom aldrig fått ”vara med” på vänners dop, bröllop osv på ett sätt. Inte som andra, menar jag. Jag har alltid uppträtt, och då sitter man oftast längst fram, och man spenderar en stor del av ceremonin med att vara nervös över sin insats, gå igenom texten en sista gång i huvudet etc. Det gör ju liksom att man aldrig bara kan sitta med och vara en del av ceremonin på ett avslappnat sätt.

Ibland har jag känt att jag saknat det, men ändå alltid kommit fram till att det såklart överväger till tusen att man får bidra på ett så fint sätt till brudparets, föräldrarnas eller de sörjandes dag. Det är den finaste gåva jag kan ge, så självklart ger man den.

Dop är roligast att sjunga på. De är alltid avslappnade eftersom det i princip jämt är barn som skriker, barn som springer omkring och / eller barn som leker lite här å var. Bröllop är också roliga, men innebär helt klart mer press. Alla är tysta, superfokuserade, tagna av dagens allvar. Det känns som att det finns noll utrymme för misstag.

Begravningar är piss. Dels för att de per definition är hemska, men också för att det är sjujävelens svårt att inte bryta ihop och gråta – och då GÅR det inte (för mig i alla fall ) att sjunga. Halsen knyter sig totalt och jag får inte fram ett ljud. Har under åren därför utvecklat en metod som går till på så sätt att jag kommer först av alla till kyrkan, smiter upp på läktaren där jag sen oftast också ber om att få sjunga.

Uppe på läktaren behöver jag inte prata med någon. För om jag skulle behöva prata med de som är där skulle gråten komma som ett brev på posten. Pratar gör jag på begravningskaffet, då gör det inget om tårarna sprutar. Uppe på läktaren behöver jag heller inte se folk i ögonen när jag sjunger, det GÅR liksom inte på begravningar. Det blir för sorgligt.

Jag har sjungit för min mormor och min morfar, min farmor och min farfar. För vänner och för föräldrars vänner. Den absolut värsta begravning jag sjungit på var den som hölls för en person jag såg som min bonusbror. Min lillebrors bästa kompis, och en kille som på grund av trassliga hemförhållanden umgicks väldigt mycket med vår familj. Han var med på alla semestrar, och hängde alltid hemma hos oss. Min mamma var hans extramamma, min bror hans extrabror och jag var hans extrasyster.

Han blev 16 år gammal, min bror bar hans kista och jag sjöng ”Killing me softly” a cappella i kyrkan. Usch. Börjar gråta när jag skriver det här. Så länge sen jag tänkte på detta, eller till och med på honom. I år blir det 21 år sen han gick bort. Fina, fantastiska, kaosiga, genomsnälla lilla J. Så glad att vi fick ha dig i våra liv, även om det blev alldeles för kort.?

Usch vad ledsen jag blev. Nu får vi gå vidare med något gladare. Som bilden ovan. Tagen på festen från samma bröllop. I förgrunden syns bruden och brudens far, men jag vill att ni ska kika i bakgrunden. Till vänster ser ni de långhåriga versionerna av Niklas och Vanja, TOKDANSANDES! Vi hade SÅ kul på den här festen, och dansade halva natten. Fint.?

Den här bilden har jag behållt mest för att jag tycker den är så magisk. Den tog jag i Central Park i Nevvan, och som alla ni som varit där vet vimlar det ju av gatuartister som pysslar med olika saker. En poppisgrej att göra är att blåsa enorma såpbubblor, och det är ju MAGISKT att titta på. Jag ville aldrig gå, kunde se den där mänskan blåsa och blåsa och blåsa och blåsa, om och om igen.

Nu får vi spola fram till julafton, tror att det var 2013. Här ses min mamma och hennes man i julklapparna från mig och Niklas. De driver ett musteri som heter Evas Äppelbod, och vi hade (SÅ FYNDIGT) tryckt upp tishor till dem med världens bästa slogan: ”Evas Äppelbod – vi suger musten ur dina äpplen!”. Ha ha ha. Måste ju spara denna bild så att jag för evigt kan påminna mig själv om min egen fyndighet. Som synes blev de väldans glada över sina julklappar.

Nu backar vi tillbaka till september 2012. Jag hade sett den här bilden på Columbine Smille och kärat ner mig nåt OFANTLIGT i hennes jacka. Det var en Reva Bomber från Carin Wester, och den inhandlades illa kvickt. Det dyraste plagg jag någonsin hade köpt.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en selfie i hallspegeln och skicka till Niklas för att visa vilken vansinnigt snajdig duo jag och jackan var. Han var dock inte superimpad minns jag, utan tyckte den var lite märklig. Långa bomberjackor var inte så vanligt då. Men han vande sig och tyckte efter ett tag precis som jag att den var ASSNYGG.

Samma jacka hänger fortfarande i min hall, lappad och lagad cirkus tusen gånger om. Jag kommer ALDRIG göra mig av med den, den är precis lika snygg (om än mer sliten men det känns bara coolt) som när den inhandlades i september 2012. Ett perfekt exempel på att dyra kläder kan bli extremt prisvärda, om man ser till plaggets PPA (Pris Per Användning).??

Nu backar vi ännu längre, hela vägen till 2005. Jag och Niklas hade varit tillsammans en dryg månad, han ingick i svenska surflandslaget och skulle surfa för Sverige i EM i Portugal. Hans familj skulle dit och supporta, och bjöd med mig. Hade ju knappt hunnit lära känna Niklas (trea från vänster i bild, långhårig å vansinnessöt), än mindre hans familj – som jag träffat EN gång innan.

Men jag pratar ju jämt om att man ska utsätta sig för sånt som man är rädd för, så jag åkte med. Bodde i ett hus med denna sproilans nya kille OCH hans familj i tio dagar. Det var första gången jag var i Portugal(lien), och under resans gång blev jag kär i landet, Niklas (ännu mer än innan) och såklart hans magiska familj.

Vi avslutar inlägget med den här bilden från 2012. Jag och Niklas befinner oss på ett av GlamMoms gamla kontor. Vi är TOKglada eftersom vi precis kirrat de sista papperna som behövdes för ett lägenhetsbyte vi var mitt uppe i. Bilden skickade vi till den andra parten i bytet, som en ”Nu kööör vi!”-hälsning, typ.

Vi bodde då i vår gamla lya men ville ha större – och hade DRÖMBYTET på gång. Vi trodde aldrig i vår vildaste fantasi att vi skulle få till det, men allt gick vägen. Och precis när vi var framme vid målsnöret (och jag hade börjat inreda i huvudet och planera en fantastisk familjejul där alla i vår brokiga familj släkt skulle få plats) så gick det åt helvete. Kan tyvärr inte berätta vad som hände för det dök helt plötsligt upp skumrasktjofräs, hot och en massa otrevligheter som gjorde att vi snubblade PRECIS på mållinjen.

Eftersom båda parter dock verkligen ville genomföra bytet, så kämpade vi med näbbar och klor för att det skulle gå igenom. Jag engagerade mig nåt enormt och la fruktansvärt mycket tid och engagemang på att lösa det som krånglade. Men så fort en grej var löst så krånglade nåt annat.

Minns fortfarande när den andra parten ringde och sa att han gav upp. Han orkade inte längre. Jag började gråta på en nanosekund och fortsatte gråta resten av kvällen. Sörjde den där drömlyan SÅ länge. Men det var helt enkelt inte meningen.

Och några år senare hittade vi ju ett annat drömbyte, den lya vi bor i nu. Den har förvisso inte bastu och terrass som den andra hade (det var DESSUTOM en etagelägenhet med öppen spis – ja, ni hör ju vilken bananaslya det var…) men den är såklart också fantastiskt fin och vi trivs ju tippetoppenbra. Det blir ju alltid bra till slut.

Det var allt för denna gång. Tyckte ni inlägget var rasande skojigt hittar ni del I här och del II här!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara