Livet

ATT VILJA BLI OCH ATT VARA EN TRÄNINGSPERSON ÄR INTE HELT OKOMPLICERAT

                                                                                        I samarbete med Kari Traa

Det här med träning är komplicerat. Inte bara själva grejen med att faktiskt få till den, det där med VARFÖR man tränar är nog minst lika lurigt. Jag önskar att 100% av alla som tränade gjorde det för att må bra och ta hand om sin hälsa, men så är tyvärr inte fallet.

En undersökning som sportvarumärket Kari Traa gjort med drygt 4000 svenska, norska, danska och finska kvinnor visar att träning i stor utsträckning är förknippad med press (från omvärlden och från – hör och häpna – ens partner!), att de orealistiska kroppsideal som omger oss kraftigt sänker kvinnors självförtroende (no shit Sherlock) och att 9 av 10 kvinnor skulle ändra på en eller flera kroppsdelar om de kunde. Så deppiga slutsatser, tycker jag.

Jag är ingen träningsperson, det vet ni. (Se bilden ovan – så orutinerad, glömde tom tofs till håret!?) Ni vet också att jag däremot försöker BLI en. En träningsperson, alltså. Mina anledningar till varför jag vill få in mer motion i mitt liv kommer dock aldrig vara att jag vill ha en studsigare rumpa eller fastare lår. Nää, sånt motiverar inte mig. Alls.

Däremot vill jag (som jag ju sagt så många gånger förut) kunna knyta skorna själv när jag är 80. Efter två knäoperationer vill jag förhindra att fler delar av kroppen går sönder. Jag vill orka bära på och leka med mitt barn, och blir det aktuellt med flera kids i framtiden vill jag ha en kropp som pallar med det.

Sen vet jag såklart att jag är född med gener som gjort att jag är inom (den töntigt snäva!) ramen för vad som anses ”normsnyggt”. Jag går inte upp så lätt i vikt och jag ”behöver” inte träna för att hålla mig kvar inom den där snäva ramen. Så kanske är det lättare för mig att strunta i alla puffiga rumpor på Inspirationstagram?

Min rumpa är sladdrig som attan, men så länge jag inte känner ett behov av att stå på en strand med skinkorna i vädret kommer jag aldrig bry mig om det. Den enda som kommer i närheten av min sladdriga rumpa är Niklas, och skulle han börja ha synpunkter på den skulle vi få väldigt stora problem. Blev så himla ledsen av att läsa just den där meningen om att SÅ många kvinnor känner press att träna mer – för sin partners skull.

Nej, jag hoppas verkligen att trenden kan gå mot att vi vill träna för att det får oss att må bra, inte för att vi ska försöka leva upp till orealistiska bilder av hur en kvinnokropp ska se ut. Att det dessutom bara finns EN kvinnokropp att sträva efter är ju helt bananas.

Det borde ju finnas lika många ideal som det finns kvinnor, och om vi ska ha något träningsmål utöver glädje och hälsa så borde det vara att vara den bästa versionen av OSS SJÄLVA, inte försöka återskapa någon annans kropp.

Efter att resultatet av undersökningen jag nämnde ovan blev klart, bestämde sig Kari Traa för att försöka inspirera till just precis det som jag nämnde nyss: att träning ska vara något man gör för sig själv och sin egen hälsa och utveckling, inte för någon annan. Den här videon och kampanjen Celebrate Yourself är resultatet, så härlig tycker jag!

Alla bilderna i det här inlägget är tagna av Angelica, och de är från ett träningspass som Alexandra bjussade på häromveckan.

Vi som var där fick dra på oss boxningshandskar, och i mörker och till sjukt bra musik genomförde vi sen en Night Fight. Alla stod vid varsin boxningssäck och körde slagkombinationer och styrkeövningar utefter det man själv orkade med. Ett perfekt pass tycker jag – och verkligen ett sätt att fokusera på SIG SJÄLV, och inte jämföra sig med de andra i rummet.

Mörkret, och fokuset på den egna säcken gjorde att man var som i sin egen värld, och känslan var att man pushade sig för sin egen skull, man gjorde övningarna för sin egen skull. Inget sneglande på de andra, ingen press att göra precis som övriga i rummet. Precis så som träning alltid borde vara.

Jag hoppas innerligt att jag lyckas med att bli en träningsperson. Att jag kommer kunna knyta skorna när jag är 80. men framförallt hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer träna av någon annan anledning än att det får mig att må bra.

SparaSpara

NU FINNS DET INGEN ENERGI KVAR. ALLS.

Rara ni. Jag är HELT SLUT efter denna helg och denna dag. Ligger just nu raklång på soffan och får ödmjukast be om att få återkomma med ny kraft och ny energi i morgon. Bjussar på några virtuella blomster tills vi hörs igen. Kramåpuss tills dess.❤️

NÄR DET BARA BLIR PANNKAKA AV ALLTIHOP

Okej rara blogoliner. Är ni redo för ett inte så happy clappy FriYAY-inlägg? Jag åkte nämligen på en redig pannkaksmorgon. Inte en god och ätbar sådan alltså, utan en sån där när allt liksom BLIR pannkaka… Pallar ni höra? Well, här kommer min rätt så usla morgon i punktform:

1 // I dag är Niklas födelsedag (hurra!) – men han vaknade och var PANGSJUK.

2 // Istället för en mysig födelsedagsstund på morgonen så blev det gråt och skrik då Iggy missförstått det här med att han och jag skulle gå in och sjunga Ja Må Han Leva för pappa. Han trodde att pappa skulle ha kalas, och besvikelsen visste inga gränser när det varken bjöds på fiskdamm eller pinata (som kusin Ruben hade på sitt kalas nyligen och som tydligen gjort stort intryck) inne i sovrummet. När pappas present sen öppnades och INTE innehöll godis var frustrationen TOTAL. Gråt, skrik och ledset barn. Och pangsjuk pappa. Suck.

3 // Efter en stund hämtade sig Iggy från morgonens födelsedagsfiasko, och blev på strålande humör. Varpå den skojsiga mamman skulle bära in honom på ett sånt där roooooligt sätt till badrummet, där det skulle göras brush brush (tandborstning). Jag bar honom som en ”flygande spiderman”, men lyckades såklart dunka in hans lilla huvud rakt i tvättmaskinen på väg in i badrummet, varpå gråtfesten var ett faktum. Igen. #MomOfTheYear

4 // Sen var det dags att gå till föris. Väl där började både Iggy och jag leka med två äldre tjejer. Vi hade superkul, och när jag sa att jag skulle gå och jobba sa Iggy ”Det går bra mamma”. Sen frågade han tjejerna om de ville leka vidare med honom. ”Nääää.” sa de. ”Tjejer får bara leka med tjejer, och killar får bara leka med killar”. Suck. Efter en stunds resonemang som inte alls gick hem hos de unga damerna kom vi fram till att det nog var bättre att vi gick och lekte med någon annan.

Vi hittade ett gäng andra kompisar (som lekte BÅDE tjejer och killar) och det funkade hur bra som helst, så det gick ju ändå bra till slut. Sa hejdå till en glad unge.

5 // På väg till Drömmis skulle jag köpa frulle eftersom jag inte hunnit med att äta det hemma. Gick en omväg för att få en särskilt smarrig macka, vilket var en smula bökigt då jag hade med mig en satans massa grejer i min väska som därför vägde ett ton. Hade dessutom satt på mig klackar, som istället för att bidra med en fräsig fredagskänsla istället stökade till allt med min tunga packning. Det var JOBBIGT att knata runt. SKITJOBBIGT. Men men, snart skulle jag ju få sätta mig på Drömmis och njuta av min frulle. Trodde jag.

Nähä. Halvvägs tillbaka kontoret efter frukostköpet kom jag på att jag glömt min datorsladd hemma, så jag fick snällt pila tillbaks hela vägen hem på mina vingliga klackar och med min tunga packning (ångrade nu djupt att jag tagit en omväg för att få extra god macka).

Landade sen på Drömmis med vild blick, svetthinna över hela kroppen och dunkande hjärta. Och här sitter jag nu. Den här dagen kan i alla fall bara bli bättre.

SparaSpara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!