Okej, nu går vi loss på onsdagens date night! Morfar och Pia rattade el grodo, så jag och Niklas passade på att slinka till restaurang Timber som vår kompis Kristofer nyss öppnat vid Mariatorget på Söder.

Det var tokfint inrett, och – som namnet antyder – fullt med timmerstockar på olika vis. Restaurangen ligger på Timmermansgatan, så jag antar att det är därifrån inspirationen kommer. Det kändes lite som att befinna sig i en väldans fräsig alpstuga, typ. Sjukt mysigt!

Menyn var PRECIS en sån där meny jag ÄLSKAR. Ni vet, när det finns en massa olika smårätter att välja mellan, så att man kan beställa in ett gäng tallrikar att dela på och verkligen smaka loss. Så det gjorde vi. Det fanns även huvudrätter om man hellre ville käka endast en rätt, men vi tog tillfället i akt att verkligen lyxa till det och prova typ ALLT.

Och shitoberto vad smarrigt det var! Varenda rätt var liksom lagad med enormt mycket kärlek. Har ju ätit Kristofers mat förut så jag vet att han är fantastisk, men det här var helt bananas faktiskt. Allt var så rackarns mitt i prick.

Det tyckte tydligen DN också, som varit där någon vecka innan och gett Timber en 4:a i betyg. Så rackarns kul och så rackarns välförtjänt! Och ryktet om denna pärla till krog har spritt sig som en löpeld, för det var fullt vid alla bord. HEJA Kristofer!??

Om ni går dit – missa för guds skull inte den friterade kronärtskockan, de ljuvliga pilgrimsmusslorna, tarten, den vita sparrisen, den falska burratan, Iberico-skinkan… Ja, ni får helt enkelt inte missa NÅT. Så himla smarrigt!

Och här kommer lite kul kuriosa: alla såna här vackra runda träbrädor är det faktiskt glammis-Malin och hennes kille Magnus som kirrat. De är jättebra kompisar med Kristofer, så när han skulle öppna sin restaurang med timmerstocksfeeling beställde han ett gäng brädor av Malin och Magnus, som en rolig grej. Så de har suttit på sitt lantställe och snidat varenda bräda med sina egna små händer, av stockar från skärgårdsön de bor på. Mysigt va?

Det var länge sen vi hade date night nu. Måste bli bättre på det. För det är verkligen väldigt mysigt. Och även om vi har det gött i soffan varje kväll, så är det ju faktiskt inte de kvällarna man minns, utan kvällar som denna.

Vi pratade en hel del jobb (såklart), det händer väldigt mycket med Babyloonz just nu och Niklas jobbar som en tok för att hinna med allt. Nästa vecka kommer vi kunna bjussa på en rolig nyhet hoppas jag, om allt går som det ska.

Vi pratade också en del om det här med barnalstrandet. Bestämde oss för att behålla babysittern som vi annars hade tänkt sälja. Nu får den åka ner i källaren så länge. Ironiskt egentligen, nu när vi precis sålt av alla bebisgrejer (bärselen, maxi-cosin, barnstolen med mera) så ska vi försöka börja om. Livet alltså.

Även på efterrättsfronten gick vi loss på flera rätter. Vi tog en pinnglass med jordgubb och vit choklad, en chokladmousse med olivolja och havssalt och en ”Mess” – Timbers take på marängsviss som var LJUVLIG.

Är så sabla impad av menyn, atmosfären och stället överlag. Ni MÅSTE gå dit, verkligen ett tips som kommer rätt från hjärtat (via magen?).

Efter middagen kramades vi lite med Kristofer, och berömde hans sjukt smarriga mat.

SÅ kul med driftiga mänskor som vågar dra igång egna businessar. Tror det kommer gå hur bra som helst för Timber, jag och Niklas kommer garanterat bli stamgäster. Heja heja!

När det var dags att återvända hem fick jag finskjuts av skatten. Vi kände oss inte direkt som 40-åringar när vi cyklade hem genom Söder på kvällen, Niklas iförd ryggsäck.? Töntigt det där med ålder tycker jag, att man har någon slags bild av hur ”man ska vara” bara för att man råkat finnas till i x antal år. Nää, man är så gammal som man känner sig, svårare än så är det inte.

Blåsig cykelselfie!

När vi kom hem möttes vi av denna übergulliga syn; en utslagen Igster som låg och sov mellan morfar och Pia i soffan. De hade haft en jättebra kväll. Iggy hade fått äta massor av glass både efter föris och efter maten, så han hade varit i sjunde himlen. Precis som det ska vara när morföräldrarna är barnvakt alltså.

En rackarns fin kväll, på alla sätt och vis.

SparaSpara

SparaSpara

Denna rara söndag bjussar el bloggo på del tre i vår lilla serie om bilder jag aldrig raderar ur mobilen. År efter år, så ligger de kvar för att jag av olika anledningar inte vill ta bort dem.

Den här gången börjar vi med en bild som är tagen år 2010, på en av mina absolut bästa vänners bröllop. Den är tagen i kyrkan, och jag ska precis börja sjunga för brudparet. Minns inte vilken låt det var, men jag minns att det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna.

Den här är också från kyrkan, och jag satt längst fram med de andra musikerna. Som vanligt. Jag tror att jag har sjungit på nästan alla mina vänners bröllop och dop – och hemskt nog även begravningar.

Det är lite märkligt det där, för jag har ju liksom aldrig fått ”vara med” på vänners dop, bröllop osv på ett sätt. Inte som andra, menar jag. Jag har alltid uppträtt, och då sitter man oftast längst fram, och man spenderar en stor del av ceremonin med att vara nervös över sin insats, gå igenom texten en sista gång i huvudet etc. Det gör ju liksom att man aldrig bara kan sitta med och vara en del av ceremonin på ett avslappnat sätt.

Ibland har jag känt att jag saknat det, men ändå alltid kommit fram till att det såklart överväger till tusen att man får bidra på ett så fint sätt till brudparets, föräldrarnas eller de sörjandes dag. Det är den finaste gåva jag kan ge, så självklart ger man den.

Dop är roligast att sjunga på. De är alltid avslappnade eftersom det i princip jämt är barn som skriker, barn som springer omkring och / eller barn som leker lite här å var. Bröllop är också roliga, men innebär helt klart mer press. Alla är tysta, superfokuserade, tagna av dagens allvar. Det känns som att det finns noll utrymme för misstag.

Begravningar är piss. Dels för att de per definition är hemska, men också för att det är sjujävelens svårt att inte bryta ihop och gråta – och då GÅR det inte (för mig i alla fall ) att sjunga. Halsen knyter sig totalt och jag får inte fram ett ljud. Har under åren därför utvecklat en metod som går till på så sätt att jag kommer först av alla till kyrkan, smiter upp på läktaren där jag sen oftast också ber om att få sjunga.

Uppe på läktaren behöver jag inte prata med någon. För om jag skulle behöva prata med de som är där skulle gråten komma som ett brev på posten. Pratar gör jag på begravningskaffet, då gör det inget om tårarna sprutar. Uppe på läktaren behöver jag heller inte se folk i ögonen när jag sjunger, det GÅR liksom inte på begravningar. Det blir för sorgligt.

Jag har sjungit för min mormor och min morfar, min farmor och min farfar. För vänner och för föräldrars vänner. Den absolut värsta begravning jag sjungit på var den som hölls för en person jag såg som min bonusbror. Min lillebrors bästa kompis, och en kille som på grund av trassliga hemförhållanden umgicks väldigt mycket med vår familj. Han var med på alla semestrar, och hängde alltid hemma hos oss. Min mamma var hans extramamma, min bror hans extrabror och jag var hans extrasyster.

Han blev 16 år gammal, min bror bar hans kista och jag sjöng ”Killing me softly” a cappella i kyrkan. Usch. Börjar gråta när jag skriver det här. Så länge sen jag tänkte på detta, eller till och med på honom. I år blir det 21 år sen han gick bort. Fina, fantastiska, kaosiga, genomsnälla lilla J. Så glad att vi fick ha dig i våra liv, även om det blev alldeles för kort.?

Usch vad ledsen jag blev. Nu får vi gå vidare med något gladare. Som bilden ovan. Tagen på festen från samma bröllop. I förgrunden syns bruden och brudens far, men jag vill att ni ska kika i bakgrunden. Till vänster ser ni de långhåriga versionerna av Niklas och Vanja, TOKDANSANDES! Vi hade SÅ kul på den här festen, och dansade halva natten. Fint.?

Den här bilden har jag behållt mest för att jag tycker den är så magisk. Den tog jag i Central Park i Nevvan, och som alla ni som varit där vet vimlar det ju av gatuartister som pysslar med olika saker. En poppisgrej att göra är att blåsa enorma såpbubblor, och det är ju MAGISKT att titta på. Jag ville aldrig gå, kunde se den där mänskan blåsa och blåsa och blåsa och blåsa, om och om igen.

Nu får vi spola fram till julafton, tror att det var 2013. Här ses min mamma och hennes man i julklapparna från mig och Niklas. De driver ett musteri som heter Evas Äppelbod, och vi hade (SÅ FYNDIGT) tryckt upp tishor till dem med världens bästa slogan: ”Evas Äppelbod – vi suger musten ur dina äpplen!”. Ha ha ha. Måste ju spara denna bild så att jag för evigt kan påminna mig själv om min egen fyndighet. Som synes blev de väldans glada över sina julklappar.

Nu backar vi tillbaka till september 2012. Jag hade sett den här bilden på Columbine Smille och kärat ner mig nåt OFANTLIGT i hennes jacka. Det var en Reva Bomber från Carin Wester, och den inhandlades illa kvickt. Det dyraste plagg jag någonsin hade köpt.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en selfie i hallspegeln och skicka till Niklas för att visa vilken vansinnigt snajdig duo jag och jackan var. Han var dock inte superimpad minns jag, utan tyckte den var lite märklig. Långa bomberjackor var inte så vanligt då. Men han vande sig och tyckte efter ett tag precis som jag att den var ASSNYGG.

Samma jacka hänger fortfarande i min hall, lappad och lagad cirkus tusen gånger om. Jag kommer ALDRIG göra mig av med den, den är precis lika snygg (om än mer sliten men det känns bara coolt) som när den inhandlades i september 2012. Ett perfekt exempel på att dyra kläder kan bli extremt prisvärda, om man ser till plaggets PPA (Pris Per Användning).??

Nu backar vi ännu längre, hela vägen till 2005. Jag och Niklas hade varit tillsammans en dryg månad, han ingick i svenska surflandslaget och skulle surfa för Sverige i EM i Portugal. Hans familj skulle dit och supporta, och bjöd med mig. Hade ju knappt hunnit lära känna Niklas (trea från vänster i bild, långhårig å vansinnessöt), än mindre hans familj – som jag träffat EN gång innan.

Men jag pratar ju jämt om att man ska utsätta sig för sånt som man är rädd för, så jag åkte med. Bodde i ett hus med denna sproilans nya kille OCH hans familj i tio dagar. Det var första gången jag var i Portugal(lien), och under resans gång blev jag kär i landet, Niklas (ännu mer än innan) och såklart hans magiska familj.

Vi avslutar inlägget med den här bilden från 2012. Jag och Niklas befinner oss på ett av GlamMoms gamla kontor. Vi är TOKglada eftersom vi precis kirrat de sista papperna som behövdes för ett lägenhetsbyte vi var mitt uppe i. Bilden skickade vi till den andra parten i bytet, som en ”Nu kööör vi!”-hälsning, typ.

Vi bodde då i vår gamla lya men ville ha större – och hade DRÖMBYTET på gång. Vi trodde aldrig i vår vildaste fantasi att vi skulle få till det, men allt gick vägen. Och precis när vi var framme vid målsnöret (och jag hade börjat inreda i huvudet och planera en fantastisk familjejul där alla i vår brokiga familj släkt skulle få plats) så gick det åt helvete. Kan tyvärr inte berätta vad som hände för det dök helt plötsligt upp skumrasktjofräs, hot och en massa otrevligheter som gjorde att vi snubblade PRECIS på mållinjen.

Eftersom båda parter dock verkligen ville genomföra bytet, så kämpade vi med näbbar och klor för att det skulle gå igenom. Jag engagerade mig nåt enormt och la fruktansvärt mycket tid och engagemang på att lösa det som krånglade. Men så fort en grej var löst så krånglade nåt annat.

Minns fortfarande när den andra parten ringde och sa att han gav upp. Han orkade inte längre. Jag började gråta på en nanosekund och fortsatte gråta resten av kvällen. Sörjde den där drömlyan SÅ länge. Men det var helt enkelt inte meningen.

Och några år senare hittade vi ju ett annat drömbyte, den lya vi bor i nu. Den har förvisso inte bastu och terrass som den andra hade (det var DESSUTOM en etagelägenhet med öppen spis – ja, ni hör ju vilken bananaslya det var…) men den är såklart också fantastiskt fin och vi trivs ju tippetoppenbra. Det blir ju alltid bra till slut.

Det var allt för denna gång. Tyckte ni inlägget var rasande skojigt hittar ni del I här och del II här!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Här har ni mig och min partner in life – OCH partner in business, vilket ju är rackarns skojigt. När vi träffades på den där baren för snart 12 år sen hade vi nog aldrig kunnat tänka oss att vi skulle komma att styra upp såväl kids som företag ihop. Livet är fullt av överraskningar.

Hursomhelst – den här bilden tog vi efter vårt möte på Acast igår. Vi var ju där angående podden vi vill göra, och de var supertaggade. Vi förklarade att vi vill göra en säsong (till att börja med i alla fall, går det kalasbra kan man såklart utöka med fler avsnitt), och att den ska vara insåld hos sponsorer innan vi sätter igång. Så att vi vet att vi garanterat får lön för vår tid.

Det var inga konstigheter utan borde gå trodde Acast (men sen vet man ju aldrig såklart, vi får se helt enkelt). Tydligen finns det stor efterfrågan på poddar inom det segment vi tänkt oss så det var ju bra. Nu på sommaren stannar allting upp dock, så mest troligt är att vi får till en deal till hösten. Men det är ju ingen brådska.

Det var väldigt roligt att gå på möte med Skatten som har att göra med ett helt nytt område för vår del. Han levererade finfint, tycker jag. Söt var han också. Han har en förmåga att kunna ställa krav och prata pengar utan att låta sniken eller hård. Han charmar sig igenom det, på nåt vis. Himla bra egenskap, jag blir inspirerad!

Nästa steg är alltså att spalta ner lite poddens innehåll lite mer exakt, och försöka få till en sponsordeal. Jag hojtar när det finns mer att berätta, tänker att ni mer än gärna får vara med och utforma det här med oss. Bättre bollplank finns ju liksom inte?

Och just det – nu har podden fått sig ett namn också. Relationsresan, ska den heta. Det syftar såklart på den resa man gör i sin relation när man blir förälder. Känns bra tycker vi, vad tycker ni?