BILDER JAG ALDRIG RADERAR, DEL III

Denna rara söndag bjussar el bloggo på del tre i vår lilla serie om bilder jag aldrig raderar ur mobilen. År efter år, så ligger de kvar för att jag av olika anledningar inte vill ta bort dem.

Den här gången börjar vi med en bild som är tagen år 2010, på en av mina absolut bästa vänners bröllop. Den är tagen i kyrkan, och jag ska precis börja sjunga för brudparet. Minns inte vilken låt det var, men jag minns att det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna.

Den här är också från kyrkan, och jag satt längst fram med de andra musikerna. Som vanligt. Jag tror att jag har sjungit på nästan alla mina vänners bröllop och dop – och hemskt nog även begravningar.

Det är lite märkligt det där, för jag har ju liksom aldrig fått ”vara med” på vänners dop, bröllop osv på ett sätt. Inte som andra, menar jag. Jag har alltid uppträtt, och då sitter man oftast längst fram, och man spenderar en stor del av ceremonin med att vara nervös över sin insats, gå igenom texten en sista gång i huvudet etc. Det gör ju liksom att man aldrig bara kan sitta med och vara en del av ceremonin på ett avslappnat sätt.

Ibland har jag känt att jag saknat det, men ändå alltid kommit fram till att det såklart överväger till tusen att man får bidra på ett så fint sätt till brudparets, föräldrarnas eller de sörjandes dag. Det är den finaste gåva jag kan ge, så självklart ger man den.

Dop är roligast att sjunga på. De är alltid avslappnade eftersom det i princip jämt är barn som skriker, barn som springer omkring och / eller barn som leker lite här å var. Bröllop är också roliga, men innebär helt klart mer press. Alla är tysta, superfokuserade, tagna av dagens allvar. Det känns som att det finns noll utrymme för misstag.

Begravningar är piss. Dels för att de per definition är hemska, men också för att det är sjujävelens svårt att inte bryta ihop och gråta – och då GÅR det inte (för mig i alla fall ) att sjunga. Halsen knyter sig totalt och jag får inte fram ett ljud. Har under åren därför utvecklat en metod som går till på så sätt att jag kommer först av alla till kyrkan, smiter upp på läktaren där jag sen oftast också ber om att få sjunga.

Uppe på läktaren behöver jag inte prata med någon. För om jag skulle behöva prata med de som är där skulle gråten komma som ett brev på posten. Pratar gör jag på begravningskaffet, då gör det inget om tårarna sprutar. Uppe på läktaren behöver jag heller inte se folk i ögonen när jag sjunger, det GÅR liksom inte på begravningar. Det blir för sorgligt.

Jag har sjungit för min mormor och min morfar, min farmor och min farfar. För vänner och för föräldrars vänner. Den absolut värsta begravning jag sjungit på var den som hölls för en person jag såg som min bonusbror. Min lillebrors bästa kompis, och en kille som på grund av trassliga hemförhållanden umgicks väldigt mycket med vår familj. Han var med på alla semestrar, och hängde alltid hemma hos oss. Min mamma var hans extramamma, min bror hans extrabror och jag var hans extrasyster.

Han blev 16 år gammal, min bror bar hans kista och jag sjöng ”Killing me softly” a cappella i kyrkan. Usch. Börjar gråta när jag skriver det här. Så länge sen jag tänkte på detta, eller till och med på honom. I år blir det 21 år sen han gick bort. Fina, fantastiska, kaosiga, genomsnälla lilla J. Så glad att vi fick ha dig i våra liv, även om det blev alldeles för kort.?

Usch vad ledsen jag blev. Nu får vi gå vidare med något gladare. Som bilden ovan. Tagen på festen från samma bröllop. I förgrunden syns bruden och brudens far, men jag vill att ni ska kika i bakgrunden. Till vänster ser ni de långhåriga versionerna av Niklas och Vanja, TOKDANSANDES! Vi hade SÅ kul på den här festen, och dansade halva natten. Fint.?

Den här bilden har jag behållt mest för att jag tycker den är så magisk. Den tog jag i Central Park i Nevvan, och som alla ni som varit där vet vimlar det ju av gatuartister som pysslar med olika saker. En poppisgrej att göra är att blåsa enorma såpbubblor, och det är ju MAGISKT att titta på. Jag ville aldrig gå, kunde se den där mänskan blåsa och blåsa och blåsa och blåsa, om och om igen.

Nu får vi spola fram till julafton, tror att det var 2013. Här ses min mamma och hennes man i julklapparna från mig och Niklas. De driver ett musteri som heter Evas Äppelbod, och vi hade (SÅ FYNDIGT) tryckt upp tishor till dem med världens bästa slogan: ”Evas Äppelbod – vi suger musten ur dina äpplen!”. Ha ha ha. Måste ju spara denna bild så att jag för evigt kan påminna mig själv om min egen fyndighet. Som synes blev de väldans glada över sina julklappar.

Nu backar vi tillbaka till september 2012. Jag hade sett den här bilden på Columbine Smille och kärat ner mig nåt OFANTLIGT i hennes jacka. Det var en Reva Bomber från Carin Wester, och den inhandlades illa kvickt. Det dyraste plagg jag någonsin hade köpt.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en selfie i hallspegeln och skicka till Niklas för att visa vilken vansinnigt snajdig duo jag och jackan var. Han var dock inte superimpad minns jag, utan tyckte den var lite märklig. Långa bomberjackor var inte så vanligt då. Men han vande sig och tyckte efter ett tag precis som jag att den var ASSNYGG.

Samma jacka hänger fortfarande i min hall, lappad och lagad cirkus tusen gånger om. Jag kommer ALDRIG göra mig av med den, den är precis lika snygg (om än mer sliten men det känns bara coolt) som när den inhandlades i september 2012. Ett perfekt exempel på att dyra kläder kan bli extremt prisvärda, om man ser till plaggets PPA (Pris Per Användning).??

Nu backar vi ännu längre, hela vägen till 2005. Jag och Niklas hade varit tillsammans en dryg månad, han ingick i svenska surflandslaget och skulle surfa för Sverige i EM i Portugal. Hans familj skulle dit och supporta, och bjöd med mig. Hade ju knappt hunnit lära känna Niklas (trea från vänster i bild, långhårig å vansinnessöt), än mindre hans familj – som jag träffat EN gång innan.

Men jag pratar ju jämt om att man ska utsätta sig för sånt som man är rädd för, så jag åkte med. Bodde i ett hus med denna sproilans nya kille OCH hans familj i tio dagar. Det var första gången jag var i Portugal(lien), och under resans gång blev jag kär i landet, Niklas (ännu mer än innan) och såklart hans magiska familj.

Vi avslutar inlägget med den här bilden från 2012. Jag och Niklas befinner oss på ett av GlamMoms gamla kontor. Vi är TOKglada eftersom vi precis kirrat de sista papperna som behövdes för ett lägenhetsbyte vi var mitt uppe i. Bilden skickade vi till den andra parten i bytet, som en ”Nu kööör vi!”-hälsning, typ.

Vi bodde då i vår gamla lya men ville ha större – och hade DRÖMBYTET på gång. Vi trodde aldrig i vår vildaste fantasi att vi skulle få till det, men allt gick vägen. Och precis när vi var framme vid målsnöret (och jag hade börjat inreda i huvudet och planera en fantastisk familjejul där alla i vår brokiga familj släkt skulle få plats) så gick det åt helvete. Kan tyvärr inte berätta vad som hände för det dök helt plötsligt upp skumrasktjofräs, hot och en massa otrevligheter som gjorde att vi snubblade PRECIS på mållinjen.

Eftersom båda parter dock verkligen ville genomföra bytet, så kämpade vi med näbbar och klor för att det skulle gå igenom. Jag engagerade mig nåt enormt och la fruktansvärt mycket tid och engagemang på att lösa det som krånglade. Men så fort en grej var löst så krånglade nåt annat.

Minns fortfarande när den andra parten ringde och sa att han gav upp. Han orkade inte längre. Jag började gråta på en nanosekund och fortsatte gråta resten av kvällen. Sörjde den där drömlyan SÅ länge. Men det var helt enkelt inte meningen.

Och några år senare hittade vi ju ett annat drömbyte, den lya vi bor i nu. Den har förvisso inte bastu och terrass som den andra hade (det var DESSUTOM en etagelägenhet med öppen spis – ja, ni hör ju vilken bananaslya det var…) men den är såklart också fantastiskt fin och vi trivs ju tippetoppenbra. Det blir ju alltid bra till slut.

Det var allt för denna gång. Tyckte ni inlägget var rasande skojigt hittar ni del I här och del II här!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
14kommentarer
  • Gud vilket fint inlägg, både glädje och sorg i text med bilder som jag förstår att du aldrig gör dig av med!

    Vill även säga tack för svaret på den anonyma personens kommentar, även om den ju inte var till mig. Jag och min sambo blev precis som denne person tillsammans när vi var 18 och man tänker ibland på att man kanske ”missar” något. Behövde verkligen läsa det du (och Julia!) skrev <3

    Amanda 2017-06-27 19:24:55 http://prylarochpryttlar.wordpress.com
    Svara
    • Svar på Amandas kommentar.

      Å vad bra! Så lätt att bli förvirrad och jämföra sig hit och dit, istället för att se på sitt liv och vara tacksam för det man har. Kram fina Amanda!

      Vanja Wikström 2017-06-27 20:10:02
      Svara
  • Jag älskar dessa inlägg! Så roligt att se gamla bilder!

    emzi 2017-06-26 09:39:24 http://emmelemzi.com
    Svara
  • Vanja!
    Högg till i mig då jag såg bilden ang. lägenhetsbytet då jag var 50% av de ni skulle byta med. Kan ju bara hålla med lägenheten var fantastisk!!!
    Blir glad av att ni trivs o mår bra även på annan adress, det gör jag också. Bättre än någonsin faktiskt!
    Karma?
    Må gott?/ Sandra

    Sandra 2017-06-21 10:47:44
    Svara
  • Vilket vackert inlägg med fina anekdoter!

    Josefine 2017-06-19 11:45:07 https://daystyle.se/
    Svara
  • Åh så fint! Känner mig igen mig om att sjunga på begravningar, har gjort det flera gånger (och uppe på körläktaran) men även framme vid kistan. Värsta var nog min kompis mormors när jag gick i sexan (gick musikskola och hade sjungit sen liten), men minns allt med värme och att man genom de där sångerna, även om det var med darr på rösten, fick folk att känna sig lite, pyttelite mindre ledsna.
    Stor kram! Superfina bilder!

    Julia 2017-06-18 20:21:25
    Svara
  • Så kul att se dessa gamla bilder 🙂 Men jag börjar tänka på en sak, som jag själv går och tänker en del på. Jag är 23 år och har haft ett förhållande sedan jag var 18 (mitt första). Jag trivs bra i relationen, han stöttar mig till 100% även när jag mått kasst i perioder och han är bara så himla bra på alla sätt. Men det som påverkar mig är folk runtomkring mig. Jag oroar mig för om jag ”slösar” min tid i ett förhållande när jag är så här ung. Många av mina vänner är singlar, reser runt och har sig. Medan jag läser en 4-årig universitetsutbildning, är sambo sedan 4 år tillbaka och längtar efter ett ganska alldagligt liv. Det är inte så att jag försummar mina vänskaper, jag är mån om att ta vara på mina vänner och ingen har någonsin sagt något som antyder annorlunda. Men jag kan ändå undra om gräset är grönare på andra sidan när jag ser hur mina vänner lever sina singelliv. Har du någon gång känt dig ”tråkig” för att du haft långa förhållanden? (När du var i min ålder dvs, när man börjar få familj och sånt förstår jag att det är annorlunda). Jag bara undrar om du kände så här någon gång när du var i ditt första förhållande, för jag antar att du då hade vänner som var singlar och levde ett annorlunda liv. Eller? Förlåt om detta blev rörigt.

    anonym 2017-06-18 19:59:43
    Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Finis, vet du vad? Det som alltid alltid alltid är ABSOLUT viktigast är att fundera över VEM du lever ditt liv för? Du gör det ju för att DU ska må så bra som möjligt, och vad jag kan utläsa av det du skriver låter det sm att du har det helt fantastiskt. Att hitta en mänska som man älskar som är så fin som din partner verkar vara är något vissa söker efter ett helt liv, så jag kan bara säga GRATTIS till att ni funnit varandra tidigt. Men jag kan känna igen mig till viss del. Jag ÄLSKAR ju att vara hemma själv, ligga på soffan med en stor påse saltlakrits och titta på GIRLS. Då är jag SÅ lycklig. Och visst kan jag bli småstressad ibland när jag ser att andra på den kvällen som jag låg på soffan har hunnit med en tjejmiddag, dans på klubb, efterfest och nattpicknick med nakenbad. Missar jag LIVET, typ? Men sen kommer jag ALLTID fram till att NÄ – jag VILLE ju ligga på soffan. Jag VILLE inte ränna runt ute. Och då sänker sig lugnet och jag hittar tillbaka till MIG SJÄLV, och det JAG vill. Det JAG mår bäst av. För det är alltid viktigast – du lever ditt liv för dig själv, så gör det DU mår bäst av. Och det känns rätt tydligt att du hittat ett liv just nu som du trivs alldeles utmärkt i, var då glad för det och NJUT istället! 🙂 KRAM!

      Vanja Wikström 2017-06-19 09:57:16
      Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      hej:) känner för att kommentera:) Jag är 31 och har varit tillsammans med min man (gifta nu) sen 9 år tillbaka. VI blev alltså tillsammans när jag var 22 alltså rätt ung och vi gifte oss när jag var 24, vi har inga barn.

      Eftersom DU säger att du inte tänker på det, så tänk inte på att det är grönare på andra sidan…för det är ofta inte det, speciellt inte om du är i en BRA relation som dessutom kanske har haft motgångar om du mått dåligt, det är inte alla som är bra på att stötta, eller orkar stanna kvar (tyvärr den dystra sanningen) så låter som du har hittat någon du kan lita på, som ser HELA dig, och som du är DU med. Kör på med din kille, ni kan resa tillsammans, ni kan vara precis så fria som ni vill (resa, gå ut och dansa som ”singlar gör”) Allt handlar ju om vad man vill som individ.. Många singlar är ju inte alltid lyckliga med att vara singlar även om de kanske ser ut som det utifrån så stor kram och fortsätt njut av din fina relation! Kram, Julia

      julia 2017-06-18 20:29:22
      Svara
      • Svar på julias kommentar.

        Åå tack båda två för att ni tar er tid att svara och peppa. Det känns faktiskt lite bättre efter att ha läst era svar! Jag nog också mer av en serier i soffan-tjej än en resa runt och backpacka i Asien-tjej och det kanske inte är något dåligt med det. Ska försöka att tänka mer så, att detta är mitt liv och att jag inte ska jämföra mig med andra. Så tack snälla båda två för att ni påminner mig! Kram

        anonym 2017-06-19 20:11:00
        Svara
      • Svar på julias kommentar.

        Och vad fint att du också delar med dig och skänker pepp Julia!

        Vanja Wikström 2017-06-19 09:57:58
        Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!