Strax efter klockan 02 natten till tisdag förlorade Niklas sin pappa, Iggy sin farfar, och världen en fantastisk människa. För då gick Lasse vidare. Det var inte oväntat, då han var en av dem som tyvärr fått uppleva hur det känns att få ett cancerbesked. Ett besked som han och vi levt med de senaste åren.

Däremot gick det väldigt fort, vilket i och för sig var typiskt Lasse. Han körde på precis som vanligt in i det sista, och vi var där senast i lördags på en otroligt härlig middag fylld av energi, skratt, god mat och härligt familjehäng. Det gossades med barnbarnen, det bastades och det pratades. Och när vi gick fick vi som alltid en varm kram och ett härligt leende med oss ut genom dörren.

Två dygn senare har det ofattbara inträffat. Sorgen och saknaden är bedövande, och ett gigantiskt tomrum har öppnat upp sig. Ett tomrum som inte enbart hans familj och vänner nu känner av, utan många många många fler. Förmodligen alla som någonsin kom i kontakt med honom, då han hade en förmåga att göra avtryck hos människor.

För Lasse var en sån där person som man hoppas att alla ska få möta någon gång i livet. Alltid positiv och möjlighetsinriktad, alltid genuint intresserad av och engagerad i sånt som de omkring honom höll på med, alltid kärleksfull, nyfiken, kompetent och uppmuntrande. Och utöver det, ett busfrö av rang. Kort sagt essensen av någon att se upp till och inspireras av, en sån där som man ser på film. Som liksom nästan är för bra för att vara sann.

Denna man fick Niklas och hans syskon lyxen att växa upp med, och jag förmånen att dela familj med i nästan nio år. Och nu är han borta. Så outsägligt sorgligt. Jag är ledsen för familjens skull, jag är ledsen för min egen skull, jag är ledsen för Iggys skull och jag är ledsen för Lasses skull.

Jag är ledsen för att jag har förlorat en stor förebild som jag kunde prata med om alltifrån inredning till affärsbeslut, jag är ledsen för att Iggy inte kommer få lära känna sin makalösa farfar, jag är ledsen för att Niklas främsta bollplank inte längre kommer kunna bolla tillbaks, och jag är ledsen för att Lasse inte kommer få fortsätta gasa på i 20 år till och genomföra ännu fler härliga familjeresor, spännande affärsprojekt och galna upptåg tillsammans med sina vänner.

Men, eftersom jag vet att det sista Lasse skulle vilja är att vi går vilse i något slags sorgevakuum, så blir vår uppgift nu att föra hans tradition vidare. Så därför ska vi i hans anda fokusera på allt fint vi fått av honom, allt han lärt oss. Vi ska vara positiva och möjlighetsinriktade, vi ska vara engagerade och intresserade av de människor som omger oss, vi ska vara kärleksfulla, nyfikna, kompetenta och uppmuntrande. Och vi ska vårda våra inre busfrön. Genom det ska vi se till att så mycket som möjligt av Lasse lever vidare. För världen behöver fler som honom.

Svar på frågestundsfrågorna fortsätter. I den här svarsomgången sätter vi tänderna i Niklas!

Hur länge har du och Niklas varit tillsammans?
Den 20:e augusti har vi varit tillsammans i 9 fantastiska år. Han är världens finaste kille och en sjukt bra partner in crime på alla plan. Är nästan löjligt kär i honom faktiskt.

Är ni förlovade/gifta?
Jupp, vi är förlovade sen februari 2011.

Hur friade Niklas till dig?
Han överraskade chockade mig med jordens finaste tatuering på armen. Se ovan. En surfare (min skatt är en surfnörd av rang), åsså ett frieri i vågen. Ring hade han också kirrat; en tokfin vintagering från min favoritsmyckesaffär. Behöver jag säg att JAG TYP DOG? Nä, tänkte väl det.

Jag frågar alltid hur folk mötte sin partner, om du vill får du gärna dela med dig av det!
Jag och Niklas träffades faktiskt på ett superdupermegacheesy sätt: i en bar. Jag var inte ALLS sugen på att gå ut, men min kompis hade kärat ner sig i en DJ som skulle spela ett ställe vi gillade samma kväll, så jag kände att jag var ju liksom tvungen att gå med. För tänk om det här var tillfället då hon äntliiiigen skulle få ihop det med denna DJ-snubbe som hon hade haft en flirt med hur länge som helst.

Så jag gaskade upp mig, drog några extra tag med rougeborsten över kinderna och pallrade mig ut. Och tur var väl det. Min kompis fick tyvärr inte ihop det med DJ-mannen (ingen förlust dock, idag har hon världens finaste kille som också e pappa till hennes barn), men jag och Niklas lyckades desto bättre. Minns så himla väl hur vi stod och drack öl och snackade, och att jag hela tiden tänkte att ”han är ju sjukt härlig och SJUKT söt den här killen, men han kan ju inte vara äldre än typ 20, vore ju rena rama cradlerobbingen att gå vidare med det här”. Han skulle precis fylla 25.

Och, det roliga är, att Niklas tänkte precis samma sak om mig: ”jaha, det här var ju en rackarns härlig tjej, men hon kan ju knappt vara lovlig”. Jag var nyss fyllda 27. Så vi blev båda hemskans nöjda när vi redde ut åldersprylen och insåg att ingen av oss behövde oroa sig för någon cradlerobbing.

Några dagar senare gick vi på en officiell dejt (breakdance-SM i Vita Bergsparken, rekommenderas varmt som datenight!), och ytterligare lite senare låg vi och gosade nervöst under ett gäng filtar i Tantolunden, tittandes på utomhusbio (Amelie från Montmartre – var ju liksom upplagt för megaromantik). Och sen var det klippt. Och det har det varit sen dess.

Vad jobbar din sambo med?
Han är också egenföretagare, och driver klädbutiken 6/5/4 på Söder i Stockholm (bilden). De har superfina plagg både för kille och tjej (jag fyndade precis den här tishan på deras rea, världens bästa preggotopp, supermjuk och perfekt längd!) och alla typer av surfpryttlar man kan tänka sig. Det finns också ett mysigt fik i butiken, som har sjukt bra kaffe.

6/5/4 gör också lite egna grejer, som den här tokfina klockan till exempel. Kolla in den lite närmare här.

Vilka bra egenskaper vill du att Iggy ska få från dig respektive Niklas? Om du får önska?
Min bästa egenskap är nog att jag är bra på att se saker positivt, jag har oftast de glada glasögonen på mig om man säger så. Glaset är liksom alltid halvfullt i min värld. Vissa kan nog tycka att det är provocerande ibland, och man vill ju inte gå över gränsen och bli sådär……..käck. (*brrrrr* ”käck” är ett vidrigt ord.)

Men min inställning är att livet blir härligare om man alltid försöker hitta uppsidan med saker och ting, och tänka möjlighetsinriktat. Och jag tycker att jag är en rätt lycklig filur. Mycket på grund av min förmåga att fokusera på och se det braiga i det mesta. Så det är nog det viktigaste som jag vill att Iggy ska ärva från mig.

I och med att musik är så viktigt för mig så håller jag också tummarna för att det inte ska komma ut en tondöv liten rackare, det skulle faktiskt bränna lite i hjärtat, ha ha… Så en musikalisk ådra skulle inte heller sitta fel. He he.

Vad gäller Niklas så vill jag gärna att Igster ärver hans humör. Jag har aldrig någonsin stött på en mänska med bättre humör. Det GÅR typ inte att irritera Niklas. Han har också en väldigt härlig inställning till livet: ”Det ordnar sig!” ingen idé att jaga upp sig för nåt som redan har skett. Bättre att göra det bästa man kan av situationen  istället. Varför vara irriterad om man verkligen inte måste? Man väljer själv till allra största del hur man mår, och det beror framförallt på hur man hanterar saker som kommer i ens väg. Vill man jaga upp sig, bli arg, svära och pysa över att man glömde köpa mjölk/favoritglaset gick i kras/man missade tuben så får man såklart bli det.

Men om man inte direkt njuter av känslan att må dåligt över nåt, så är det skönare att hoppa över allt det där och använda grädde utspädd med vatten/fynda ett annat snyggingglas/ingen dör av att man blir sen till ett möte.

Och ja, jag VET att det här kan låta så saaaatans…..käckt. *brrrr igen* Men en av sakerna som gör att jag tycker det är så sjukt mysigt att dela livet med just Niklas, är att det blir…härligare. Vi hoppar över så mycket av mådåligt-grejerna vi kan. Självklart blir vi också ledsna/arga/irriterade då och då. Men oftast inte över skitsaker, vilket 95% av allt som folk surnar till över just är. Är det värt att få en dålig känsla i magen och sprida en förgiftad stämning för att ens favoritglas gick sönder? Nej. Det tycker inte jag.

Niklas är också den mest omhändertagande person jag stött på, något som varit en förutsättning för att den här hösten skulle funka då jag har haft det väldigt pressat på jobbfronten. Men tack vare att han gjort…typ ALLT på hemmafronten (handlat/lagat mat/städat/tvättat/råddat allt som behöver råddas) så har jag dels kunnat göra det jag behövt göra arbetsmässigt, dels haft tid och möjlighet att njuta av att vara preggo och baka en bebis.

Så Niklas omhändertagande sätt får Igster gärna ärva också. Och eftersom Niklas är till hälften fisk och trivs allra bäst i havet, så skulle ju en välvillig inställning till vatten hos lille Iggy inte heller sitta fel. Får Niklas som han vill kommer Igster kunna surfa innan han kan gå. Typ.

Har du och Niklas några bröllopstankar? Berätta!
Det har vi! Vi har en ganska klar uppfattning om var vi vill styra upp det, men inte riktigt när. Vi vill gärna gifta oss på Surfers Lodge Peniche, TOKmysigt ställe i Portugal, som drivs av Niklas bror och pappa. Kolla in filmen så får ni se, magiskt mysigt och vansinnesgod mat. Det invigdes för några månader sen, och jag kan verkligen rekommendera en vistelse där.

Man bor hur härligt som helst, kan surfa/yoga/golfa/göramassaannatommanvill. Man äter ekologisk och närproducerad mat i den grymma restaurangen, tar ett glas cava (eller en kaffe) på takterrassen på kvällen, vandrar på stranden, shoppar, myyyyyyser helt enkelt. Så satans härligt ställe! Så där vill vi nog bli herr och fru. Det är planen i alla fall.

I morgon kör vi sista svarsracet! Natt natt alla fina, kram på er! ♥

Det är någon *host host Jesper Olsson host host* som kommenterat på ett av våra ”Gravid vecka för vecka”-avsnittatt min pojkvän ”är bög, eller åtminstone smygbi”. Detta konstateras mycket bestämt av kommentarslämnaren, analysen baseras på Niklas ”mesighet, röstläge och rörelsemönster”.

Jag förstår inte alls vad han menar, postar därför den här oerhört manliga bilden på Niklas för att ta död på denna diskussion i dess linda.