HEMLIG DAGBOK GRAVIDVECKA 6, 7 & 8

VECKA 6

TORSDAG 31 AUGUSTI
Känns så overkligt att vi gett oss ut på den här resan igen. Jag och Niklas är jätteglada, och sjukt lättade. Tror vi båda varit nojiga för om vi skulle kunna få till det. Om inte denna bebis fastnar så vet vi åtminstone att det GÅR. Vi KAN. Det känns så himla skönt.

Och tji fick jag vad gäller det här med att min titta i trosorna-mani skulle upphöra. Nu tror jag att det kommer blödningar hela tiden istället. Att jag ska få missfall. Suck alltså, folk brukar väl vara mycket coolare med andra barnet? Jag är precis tvärtom.

Har via en kalkylator räknat ut att jag troligen är i vecka 6. Typ. Så luddigt det där. Om det stämmer så är mitt BF 4 maj 2018. Eftersom Iggy kom i januari vore det ju superhärligt att få uppleva en sommarbebis den här gången.

En YouTube-tittare har kommenterat på vårt senaste klipp att ”Det stod en burk folsyra på köksbänken, som sen försvann hastigt och lustigt!”. Det är ju ingen hemlighet att vi försöker få barn, men det är inte HELT okomplicerat heller att jag basunerat ut detta för cirkus 40 000 mänskor som följer oss i diverse kanaler.

Önskar egentligen att jag hade guts nog att berätta för alla redan nu. För att normalisera nervositeten, och sånt som eventuellt går fel. Det händer ju så många, konstant. Men ingen berättar, det är för jobbigt. Och det är det nog även för mig. Det räcker med mina egna (och Niklas såklart) känslor kring det här. Jag orkar inte ta in fler engagerade själar.

Däremot tänker jag att den här hemliga dagboken kanske kan göra gott på något sätt. I efterhand. Det är ju så sällan man får följa med i just den här perioden; den supertidiga graviditeten. Känslorna, nervositeten, stressen, glädjen, osäkerheten. Berg- och dalbanan.

Ångrar absolut inte att jag berättat i bloggen osv att vi försöker få barn. Tycker det hade känts märkligt att hålla nåt sånt hemligt när jag delar med mig av så mycket annat personligt. Visst har jag känt en liten stress i form av att ”Tänk om det inte funkar?”. ”Tänk om jag måste gå ut i bloggen och berätta att det inte går så bra eller så snabbt som vi hade hoppats? Att vi kommer behöva söka hjälp? Att vi kanske inte kan få fler barn?”

Och det hade inte varit helt lätt såklart. Men att hålla nåt sånt hemligt hade varit ännu märkligare. Och vi måste bli bättre på att dela med oss av sånt som inte bara är regnbågar och solsken. Så om det här skiter sig, och vi stöter på svårigheter av något slag så kommer jag att berätta det för er.

Men just nu känns det liksom lagom att folk vet att vi aktivt försöker. Det är ju på något sätt en press i sig, och den räcker för tillfället.

LÖRDAG 2 SEPTEMBER

Jag. Är. Så. TRÖTT. I dag höll jag på att storkna av trötthet på eftermiddagen. Jag, Iggy och Niklas var ute på stan men till slut pallade jag inte längre utan gick hem och la mig på soffan. Somnade på en minut och sov som en stock i 1,5 timme. Hur kan något som är så litet (4 millimeter) påverka så mycket? Phu.

Nåt sånt här ser embryot ut nu, tydligen. (Bild lånad härifrån.) Den ska se ut som ”en böjd liten larv”, och hjärtat ska börja slå omkring nu. HUR bananas är det – att en fyra millimeters larv redan har ett hjärta som slår?

SÖNDAG 3 SEPTEMBER

Nu vet alla. Alla våra vänner och min och Niklas familj. Oliven och Mackanrackarn är också på smällen och ligger exakt två månader före oss (SÅ kul att vi tajmade även denna gång!), så de har följt preggofieringen ända sen ägglossningen. Vi har skickat sms fram och tillbaka om utebliven mens osv, så att säga till dem att vi plussat kändes bara naturligt. Vi sa det till dem redan någon dag efter graviditetstestet.

Och eftersom de vet, så blev det märkligt att hålla det hemligt för andra nära. Så i dag när hela familjen var samlad på kusin Olles kalas berättade vi för samtliga. Förra gången väntade vi till vecka 12. Men nu kändes det okej att berätta redan nu. I vecka 6. Alla vet ju om att det är extremt tidigt och att det inte finns några garantier. Men tror det hade känts konstigare att inte ha berättat, om något skulle gå fel.

Nu är det gjort i alla fall, och det känns bra.

VECKA 7

TORSDAG 7 SEPTEMBER

Jag. Mår. SÅ. Illa. Hela tiden. Så länge jag ligger kvar i sängen så känns det okej, men direkt när jag stiger upp väller illamåendet fram genom kroppen. Sen ligger det där och lurar, hela dagen. Ibland är det lite mindre, ibland är det lite mer. Men det är ALLTID där. Ett par gånger om dagen är jag nära att kräkas, men hittills har det inte hänt att jag faktiskt gjort det.

Har också en konstant värk i livmodern. En molande, gnagande känsla som tillsammans med det konstanta illamåendet skapar en inte helt härlig tillvaro. Men. Det knäppa är att jag inte störs så himla mycket av det ändå. Hade jag inte varit på smällen och mått såhär hade jag hållit mig hemma, avbokat möten och legat på soffan. Men eftersom jag nu VET att det inte kommer sig av att jag är SJUK, så blir det på nåt märkligt sätt att jag inte bryr mig om det så himla mycket.

Jag är glad, jag går på möten, jag jobbar på precis som vanligt. Trots att jag (om jag känner efter) faktiskt inte mår så bra. Men det KÄNNS ändå rätt bra, hajar ni? Märkligt.

Det är inte så att jag pressar mig, stressar eller känner mig tvingad att jobba på som vanligt, det bara känns BRA att göra det. Så då gör jag det. Det är som att vetskapen om att mitt mående inte egentligen har med något negativt som sjukdom att göra gör att jag inte påverkas så himla mycket. Konstigt, men så är det. Och det känns jättebra.

VECKA 8

FREDAG 15 SEPTEMBER

Illamåendet och livmodervärken är kvar. Var på tjejmiddag i går, berättade för alla. Är i vecka 8 (tror jag) så de vet att det är tidigt. De blev så himla glada.

Jag berättade att jag mår rätt dåligt och att jag inte alls mådde på samma sätt med Iggy (då var det rätt tipptopp hela tiden faktiskt). Min kompis Picklan utbrast förtjust: ”Men då är det en tjej, man ska må mycket sämre med tjejer i magen!”. Ha ha, sötis. Tror nog inte så mycket (läs: alls) på sånt där, men ändå roligt att höra. Vi hoppas ju på en tjej.

Känner mig ganska lugn i preggofieringen överlag. Min kropp brukar inte stöka och böka, så jag är inte särskilt nojig över att något ska gå fel. Men så läste jag en intervju med Brita Zackari i Mama i går där hon berättade att hon fick missfall i vecka 12. Då blev jag en smula nojig ändå.

Men men. Det som sker det sker. Nu vet jag och Niklas i alla fall att vi KAN få till det, så skulle denna lilla bebis inte vilja stanna kvar hos oss så får vi försöka igen helt enkelt.

Har bokat tid på MVC nästa onsdag. Ska bli fint att få träffa min gamla barnmorska igen, hon är så himla mysig.

ONSDAG 20 SEPTEMBER. FÖRMIDDAG

Är beroende av knäckemackor med ost, gurka och Aromat. Vill äta det konstant. Kom på att det kanske är en preggocraving? När jag kom på det kom jag också på att jag ju var beroende av Finn Crisp med ost, gurka och Aromat när jag väntade Iggy. Hmmm. Det kanske är en ”Vanja goes preggo”-pryl, just det där med hårda mackor med ovan påläggskombo?

I eftermiddag ska jag till MVC på mitt första besök. Ska bli SÅ kul att träffa Helena igen som jag gick hos förra gången också. Hon var en stor del av att jag vågade kämpa så pass mycket för ett planerat kejsarsnitt. Hon dömde mig inte (som andra hade gjort), och hon förklarade nyktert fördelarna och nackdelarna med snitt vs vaginal förlossning. Men gjorde det klart för mig att beslutet var UPP TILL MIG, att jag skulle få den förlossning som JAG kände mig tryggast med. Försökte inte ”omvända” mig på något sätt. Det var jag väldigt tacksam för.

Ska bli kul att träffa henne igen, undrar om hon kommer ihåg mig? Det var ju så länge sen vi sågs.

Ska också bli spännande att höra om jag prickat rätt angående vilken vecka jag är i. Enligt mina beräkningar är jag nu i vecka 8, och borde gå in i vecka 9 i morgon. Får se om hon håller med.

Är ju också djävulskt trött, har för mig att man tog blodprov och kollade järnvärden vid första besöket? Förra graviditeten mådde jag prima och behövde aldrig ta några tillskott av något slag, undrar hur värdena ser ut den här gången när jag faktiskt känner att jag mår så pass mycket sämre.

Nåväl, vi får se. Återkommer i eftermiddag!

ONSDAG 20 SEPTEMBER. EFTERMIDDAG

Det var superkul att träffa Helena igen, och visst kom hon ihåg mig och oss. Vi pratade en del om hur det är att vara gravid omgång två, och hon berättade bland annat att det tydligare är mycket vanligare att må sämre just andra gången. Då har man mer omkring sig (läs: barn), får inte vila lika mycket och är därför tröttare i grunden = lättare att må illa och må dåligt överlag.

Vi tog järntest och blodsockertest och de såg toppen ut. Ingen järnbrist alltså. Fick också väga mig, hade gått upp 2 kilo. Spännande!

Eftersom min menscykel är så oregelbunden tyckte hon det vore bra med ett ultraljud för att tidsbestämma kiddot. Hade en enorm tur att det gick att ordna direkt på plats, så nu har vi dessutom begåvats med Basilikas första bild:

17 millimeter lång, med ett yttepytte hjärta som slog så fint. Jag hade nästan rätt i mina veckoberäkningar. Trodde jag skulle gå in i vecka 9 på torsdag, men enligt mätningen gjorde jag det i måndags.

På ultraljudet upptäcktes också en så kallad äggblåsecysta. Det är tydligen väldigt vanligt, helt ofarligt och i de allra flesta fall går de bort av sig själv. Man upptäcker dem oftast inte eftersom de vanligtvis har hunnit försvinna innan det första ultraljudet görs. Men nu gjorde vi ju ett så himla tidigt, så att den syntes. Inget att oroa sig för i alla fall.

Skickade ultraljudsbilden i ett sms till Niklas som svarade: ”Oj! Nu är det verkligen mycket mer på riktigt!”. Håller helt med. Känns mysigt att ha en liten bild, och fint att veta att allt ser bra ut hittills.

Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5!

Fortsättning följer…

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

BÄSTA JULKLAPPSTIPSET – RABATT PÅ MAGISKA FUELBOX!

I samarbete med FuelBox

Med jämna mellanrum puffar jag ju för FuelBox här i el bloggo (världens bästa investering i sin relation och HUR bra julklappstips?!). Och nu kan jag berätta för alla er som är sugna på att haffa en sån att ni kommer få en finfin rabatt längst ner i det här inlägget, hurra!

Ni som hängt med här i min bloggosfär ett tag har ju redan koll på denna magiska lilla box. Men för er nytillkomna kan jag berätta att det är världens enklaste – och bästa – idé.

Det är helt enkelt en liten vit låda med frågekort som får in en på samtal som INTE har med familjelogistik, middagsmat eller annat liknande att göra. Frågekort som funkar som bränsle för RIKTIGA samtal. Ni vet, såna där som man hade med sin partner i början av sin relation.

För hur ogärna man än vill det, så blir det lätt som så att man tre, fem, tio eller tjugo år senare mest pratar om hämtning/lämning/vem ska laga middag/har du tvättat/nähä etc. Fullkomligt förståeligt, men oh så tråkigt.

En relation bygger ju på utbyte, att man växer tillsammans och fortsätter vara nyfikna på varandra. Men efter x antal år, barn och vardagspussel kan det kännas svårt att hitta både tillfällen att prata – och ämnen att prata OM.

Men då plockar man bara fram sin lilla box, drar ett kort ur en kategori som känns bra – och ställer en fråga till sin partner.

Alla frågor är utformade för att man ska kredda varandra och växa i sin relation. Alla samtal ska leda till något positivt. Frågorna är uppdelade på ett gäng olika kategorier som berör alltifrån familjebildning till ekonomi till sex till framtid till – ja, det mesta.

Vågar man så kan man ge sig in i den som heter ”Minfält”. Där är det tuffa frågor som utmanar. Ett rackarns bra verktyg för alla parrelationer tycker jag.

Jag vet vissa som har som tradition att dra varsitt kort varje torsdagkväll, när kidsen somnat. Andra tar med sig boxen på sin date night. Det som är så fint är att man tack vare detta enkla knep FORTSÄTTER att lära känna varandra. För man ”kan” inte varandra bara för att man varit tillsammans länge.

Alla utvecklas vi, och det är både spännande och viktigt att man som par följer med varandra på den resan.

Genom de här samtalen är min erfarenhet att man liksom blir kär på nytt. Man påminns om varför man föll för sin partner, och inser återigen hur smart, härlig, inkännande och intressant hen är. Himla, himla fint.

Så passa på att klicka hem årets bästa julklapp – nu dessutom med 20% rabatt, woopeliwoopwoop! Det finns en FuelBox för par (hittas här) och en för kompisar (hittas här, HUR kul att plocka med på tjejmiddagen?).

Slink in och haffa en eller ett gäng (världens bästa julklapp som sagt, till både partner, kompisar och familj!) och glöm inte att ange kod Vanja20 för att få 20% rabatt! (Erbjudandet gäller tom 20/11.)

SparaSpara

SparaSpara

HEJDÅ, ÄLSKADE, ÄLSKADE STÄLLE

För en dryg månad sen skrev jag ju om min barndoms paradis, som efter många år i familjen nu var till salu. Well, för två veckor sedan såldes vår gård, och förra helgen var jag där för att ta avsked.

Det här inlägget skriver jag nog mest för mig själv känner jag. Jag vill ha kvar alla bilder, alla minnen någonstans där man liksom kan slinka in och kika på dem då och då. Vill dokumentera skratten som sitter i väggarna, lekarna på gräsmattan.

Om ni tycker det är roligt med gamla urvackra miljöer kan ni nog också tycka att det är skoj att få en rundvandring i Gamla Gården i Björkberg i Dalarna. Hittade några gamla bilder på moi också, som jag nog tror att ni tycker är skoj att se. Så häng med vettja!

En sliten, men vacker, hall. Både käppen och hatten har hängt just precis där så länge jag kan minnas.

Att stiga in på gården är som att stiga in i en annan värld. Jag har alltid älskat att tänka på alla mänskor som bott, levt och skrattat här innan mig. Vilka var de? Hur såg de ut? Hur mådde de?

Förutom att säga adjö till gården och grannarna i byn, ville jag också se om jag kunde hitta några minnessaker att ta med mig hem. Kannan i vitt porslin med blå blomster plockade jag med mig. Ur skåpet som målades 1795. 1795!

Vem var den mänskan som signerade skåpet för mer än 200 år sen? Magiskt att jag kan stryka fingrarna över SAMMA yta, som den personen gjorde där och då.

Färgerna! Så vackra.

Plockade även med mig detta hem:

1 // En tavla på en släkting
2 // Ett par hopfällbara glasögon + glasögonetui (VEM har burit dem?)
3 // En monogrammerad hårborste som tillhört min gammelmormor

Hittade även en vacker kruka och en mässingsljusstake som fick följa med till Estocolmo.

Gården är så vacker, och består av så många byggnader. OJ vad jag har lekt i både härbret och ladan.

I en av byggnaderna stod de här tre trähästarna kvar. De snickrade min mamma ihop åt mig och min lillebror och vi lektelektelekte på dem jämt. Vi var väl i omkring Iggys ålder, något äldre.

Nu får de vandra vidare till en ny familj. Om de inte blir brasved. Men de funkar fortfarande att rida på, så hoppas inte.

Så mycket vackra möbler. Som jag tyvärr inte har plats för hemma.

Titta här då! Vanja fem år, och Vanja sju år. Ser ni att det är jag?

Hittade även bilder på min pappa. Till vänster som bebis (lite lik Iggy, visst?), högst upp till höger som 20-någonting. Och längst ner har vi min fina farfar.

Pappa som fjortis! HUR göllig?! Med brylcrème å allt.

Har alltid älskat den här bilden på min farmor, så den tog jag med hem. Tyckte hon var så vacker på den, och att hon såg så glamourös ut.

Minns dock att hon själv var mycket missnöjd med bilden, främst för att hon hade de där långa flätorna som hon avskydde. Bilden är tagen på 20-talet när en kortklippt page var på högsta mode, men farmor fick absolut inte klippa sig för sina föräldrar, utan var tvungen att ha kvar sina långa flätor. Vedervärdigt, tyckte hon som ju ville ut som en KVINNA. inte en flicka.

Så fort hon fick bestämma själv rök flätorna, och eftersom hon sparade dem så har jag faktiskt hållit just precis de där ni ser på bilden i mina händer. Hon hade galet fin hårkvalitet, min farmor.

Såhär såg hon ut senare i livet. Då var håret kort kort, och flätorna gjorde aldrig något återintåg i hennes liv.

Övervåningen, med det tätade taket som påbörjats på 80-talet – men aldrig avslutats. Gårdens nya ägare tar förhoppningsvis tag i detta.

Snapsvisor från en av de otaliga kräftskivor som gården huserat. Midsommar i Björkberg var tradition under min uppväxt, kräftskiva likaså.

Gammelmusik!

Pappas målarstänkta skor, och kakelugnen som gjort att jag känner mig som mest hemma i sällskap av just – kakelugnar. Så lyxigt att vi faktiskt bor i en lya som har tre stycken såna.

Det här plockade jag med mig från gården. Ljusstakar, kannor, vaser, tavlor, två pallar, en borste, glasögon, ett skrin, en brödkorg och två pallar. Fint ändå, att bitar av Björkbergsgården får leva kvar hemma hos oss i Estocolmo.

Hejdå fina, fantastiska lantställe. Jag vet att du kommer trivas med dina nya ägare. De älskar dig redan lika mycket som vi alltid gjort. De vill renovera dig varsamt, rusta upp dig och göra dig till ett åretruntboende. De vill bilda familj hos dig, och se sina barn växa upp i dina vackra omgivningar.

Det kommer att bli fantastiskt.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!