För en dryg månad sen skrev jag ju om min barndoms paradis, som efter många år i familjen nu var till salu. Well, för två veckor sedan såldes vår gård, och förra helgen var jag där för att ta avsked.

Det här inlägget skriver jag nog mest för mig själv känner jag. Jag vill ha kvar alla bilder, alla minnen någonstans där man liksom kan slinka in och kika på dem då och då. Vill dokumentera skratten som sitter i väggarna, lekarna på gräsmattan.

Om ni tycker det är roligt med gamla urvackra miljöer kan ni nog också tycka att det är skoj att få en rundvandring i Gamla Gården i Björkberg i Dalarna. Hittade några gamla bilder på moi också, som jag nog tror att ni tycker är skoj att se. Så häng med vettja!

En sliten, men vacker, hall. Både käppen och hatten har hängt just precis där så länge jag kan minnas.

Att stiga in på gården är som att stiga in i en annan värld. Jag har alltid älskat att tänka på alla mänskor som bott, levt och skrattat här innan mig. Vilka var de? Hur såg de ut? Hur mådde de?

Förutom att säga adjö till gården och grannarna i byn, ville jag också se om jag kunde hitta några minnessaker att ta med mig hem. Kannan i vitt porslin med blå blomster plockade jag med mig. Ur skåpet som målades 1795. 1795!

Vem var den mänskan som signerade skåpet för mer än 200 år sen? Magiskt att jag kan stryka fingrarna över SAMMA yta, som den personen gjorde där och då.

Färgerna! Så vackra.

Plockade även med mig detta hem:

1 // En tavla på en släkting
2 // Ett par hopfällbara glasögon + glasögonetui (VEM har burit dem?)
3 // En monogrammerad hårborste som tillhört min gammelmormor

Hittade även en vacker kruka och en mässingsljusstake som fick följa med till Estocolmo.

Gården är så vacker, och består av så många byggnader. OJ vad jag har lekt i både härbret och ladan.

I en av byggnaderna stod de här tre trähästarna kvar. De snickrade min mamma ihop åt mig och min lillebror och vi lektelektelekte på dem jämt. Vi var väl i omkring Iggys ålder, något äldre.

Nu får de vandra vidare till en ny familj. Om de inte blir brasved. Men de funkar fortfarande att rida på, så hoppas inte.

Så mycket vackra möbler. Som jag tyvärr inte har plats för hemma.

Titta här då! Vanja fem år, och Vanja sju år. Ser ni att det är jag?

Hittade även bilder på min pappa. Till vänster som bebis (lite lik Iggy, visst?), högst upp till höger som 20-någonting. Och längst ner har vi min fina farfar.

Pappa som fjortis! HUR göllig?! Med brylcrème å allt.

Har alltid älskat den här bilden på min farmor, så den tog jag med hem. Tyckte hon var så vacker på den, och att hon såg så glamourös ut.

Minns dock att hon själv var mycket missnöjd med bilden, främst för att hon hade de där långa flätorna som hon avskydde. Bilden är tagen på 20-talet när en kortklippt page var på högsta mode, men farmor fick absolut inte klippa sig för sina föräldrar, utan var tvungen att ha kvar sina långa flätor. Vedervärdigt, tyckte hon som ju ville ut som en KVINNA. inte en flicka.

Så fort hon fick bestämma själv rök flätorna, och eftersom hon sparade dem så har jag faktiskt hållit just precis de där ni ser på bilden i mina händer. Hon hade galet fin hårkvalitet, min farmor.

Såhär såg hon ut senare i livet. Då var håret kort kort, och flätorna gjorde aldrig något återintåg i hennes liv.

Övervåningen, med det tätade taket som påbörjats på 80-talet – men aldrig avslutats. Gårdens nya ägare tar förhoppningsvis tag i detta.

Snapsvisor från en av de otaliga kräftskivor som gården huserat. Midsommar i Björkberg var tradition under min uppväxt, kräftskiva likaså.

Gammelmusik!

Pappas målarstänkta skor, och kakelugnen som gjort att jag känner mig som mest hemma i sällskap av just – kakelugnar. Så lyxigt att vi faktiskt bor i en lya som har tre stycken såna.

Det här plockade jag med mig från gården. Ljusstakar, kannor, vaser, tavlor, två pallar, en borste, glasögon, ett skrin, en brödkorg och två pallar. Fint ändå, att bitar av Björkbergsgården får leva kvar hemma hos oss i Estocolmo.

Hejdå fina, fantastiska lantställe. Jag vet att du kommer trivas med dina nya ägare. De älskar dig redan lika mycket som vi alltid gjort. De vill renovera dig varsamt, rusta upp dig och göra dig till ett åretruntboende. De vill bilda familj hos dig, och se sina barn växa upp i dina vackra omgivningar.

Det kommer att bli fantastiskt.