VECKA 6

TORSDAG 31 AUGUSTI
Känns så overkligt att vi gett oss ut på den här resan igen. Jag och Niklas är jätteglada, och sjukt lättade. Tror vi båda varit nojiga för om vi skulle kunna få till det. Om inte denna bebis fastnar så vet vi åtminstone att det GÅR. Vi KAN. Det känns så himla skönt.

Och tji fick jag vad gäller det här med att min titta i trosorna-mani skulle upphöra. Nu tror jag att det kommer blödningar hela tiden istället. Att jag ska få missfall. Suck alltså, folk brukar väl vara mycket coolare med andra barnet? Jag är precis tvärtom.

Har via en kalkylator räknat ut att jag troligen är i vecka 6. Typ. Så luddigt det där. Om det stämmer så är mitt BF 4 maj 2018. Eftersom Iggy kom i januari vore det ju superhärligt att få uppleva en sommarbebis den här gången.

En YouTube-tittare har kommenterat på vårt senaste klipp att ”Det stod en burk folsyra på köksbänken, som sen försvann hastigt och lustigt!”. Det är ju ingen hemlighet att vi försöker få barn, men det är inte HELT okomplicerat heller att jag basunerat ut detta för cirkus 40 000 mänskor som följer oss i diverse kanaler.

Önskar egentligen att jag hade guts nog att berätta för alla redan nu. För att normalisera nervositeten, och sånt som eventuellt går fel. Det händer ju så många, konstant. Men ingen berättar, det är för jobbigt. Och det är det nog även för mig. Det räcker med mina egna (och Niklas såklart) känslor kring det här. Jag orkar inte ta in fler engagerade själar.

Däremot tänker jag att den här hemliga dagboken kanske kan göra gott på något sätt. I efterhand. Det är ju så sällan man får följa med i just den här perioden; den supertidiga graviditeten. Känslorna, nervositeten, stressen, glädjen, osäkerheten. Berg- och dalbanan.

Ångrar absolut inte att jag berättat i bloggen osv att vi försöker få barn. Tycker det hade känts märkligt att hålla nåt sånt hemligt när jag delar med mig av så mycket annat personligt. Visst har jag känt en liten stress i form av att ”Tänk om det inte funkar?”. ”Tänk om jag måste gå ut i bloggen och berätta att det inte går så bra eller så snabbt som vi hade hoppats? Att vi kommer behöva söka hjälp? Att vi kanske inte kan få fler barn?”

Och det hade inte varit helt lätt såklart. Men att hålla nåt sånt hemligt hade varit ännu märkligare. Och vi måste bli bättre på att dela med oss av sånt som inte bara är regnbågar och solsken. Så om det här skiter sig, och vi stöter på svårigheter av något slag så kommer jag att berätta det för er.

Men just nu känns det liksom lagom att folk vet att vi aktivt försöker. Det är ju på något sätt en press i sig, och den räcker för tillfället.

LÖRDAG 2 SEPTEMBER

Jag. Är. Så. TRÖTT. I dag höll jag på att storkna av trötthet på eftermiddagen. Jag, Iggy och Niklas var ute på stan men till slut pallade jag inte längre utan gick hem och la mig på soffan. Somnade på en minut och sov som en stock i 1,5 timme. Hur kan något som är så litet (4 millimeter) påverka så mycket? Phu.

Nåt sånt här ser embryot ut nu, tydligen. (Bild lånad härifrån.) Den ska se ut som ”en böjd liten larv”, och hjärtat ska börja slå omkring nu. HUR bananas är det – att en fyra millimeters larv redan har ett hjärta som slår?

SÖNDAG 3 SEPTEMBER

Nu vet alla. Alla våra vänner och min och Niklas familj. Oliven och Mackanrackarn är också på smällen och ligger exakt två månader före oss (SÅ kul att vi tajmade även denna gång!), så de har följt preggofieringen ända sen ägglossningen. Vi har skickat sms fram och tillbaka om utebliven mens osv, så att säga till dem att vi plussat kändes bara naturligt. Vi sa det till dem redan någon dag efter graviditetstestet.

Och eftersom de vet, så blev det märkligt att hålla det hemligt för andra nära. Så i dag när hela familjen var samlad på kusin Olles kalas berättade vi för samtliga. Förra gången väntade vi till vecka 12. Men nu kändes det okej att berätta redan nu. I vecka 6. Alla vet ju om att det är extremt tidigt och att det inte finns några garantier. Men tror det hade känts konstigare att inte ha berättat, om något skulle gå fel.

Nu är det gjort i alla fall, och det känns bra.

VECKA 7

TORSDAG 7 SEPTEMBER

Jag. Mår. SÅ. Illa. Hela tiden. Så länge jag ligger kvar i sängen så känns det okej, men direkt när jag stiger upp väller illamåendet fram genom kroppen. Sen ligger det där och lurar, hela dagen. Ibland är det lite mindre, ibland är det lite mer. Men det är ALLTID där. Ett par gånger om dagen är jag nära att kräkas, men hittills har det inte hänt att jag faktiskt gjort det.

Har också en konstant värk i livmodern. En molande, gnagande känsla som tillsammans med det konstanta illamåendet skapar en inte helt härlig tillvaro. Men. Det knäppa är att jag inte störs så himla mycket av det ändå. Hade jag inte varit på smällen och mått såhär hade jag hållit mig hemma, avbokat möten och legat på soffan. Men eftersom jag nu VET att det inte kommer sig av att jag är SJUK, så blir det på nåt märkligt sätt att jag inte bryr mig om det så himla mycket.

Jag är glad, jag går på möten, jag jobbar på precis som vanligt. Trots att jag (om jag känner efter) faktiskt inte mår så bra. Men det KÄNNS ändå rätt bra, hajar ni? Märkligt.

Det är inte så att jag pressar mig, stressar eller känner mig tvingad att jobba på som vanligt, det bara känns BRA att göra det. Så då gör jag det. Det är som att vetskapen om att mitt mående inte egentligen har med något negativt som sjukdom att göra gör att jag inte påverkas så himla mycket. Konstigt, men så är det. Och det känns jättebra.

VECKA 8

FREDAG 15 SEPTEMBER

Illamåendet och livmodervärken är kvar. Var på tjejmiddag i går, berättade för alla. Är i vecka 8 (tror jag) så de vet att det är tidigt. De blev så himla glada.

Jag berättade att jag mår rätt dåligt och att jag inte alls mådde på samma sätt med Iggy (då var det rätt tipptopp hela tiden faktiskt). Min kompis Picklan utbrast förtjust: ”Men då är det en tjej, man ska må mycket sämre med tjejer i magen!”. Ha ha, sötis. Tror nog inte så mycket (läs: alls) på sånt där, men ändå roligt att höra. Vi hoppas ju på en tjej.

Känner mig ganska lugn i preggofieringen överlag. Min kropp brukar inte stöka och böka, så jag är inte särskilt nojig över att något ska gå fel. Men så läste jag en intervju med Brita Zackari i Mama i går där hon berättade att hon fick missfall i vecka 12. Då blev jag en smula nojig ändå.

Men men. Det som sker det sker. Nu vet jag och Niklas i alla fall att vi KAN få till det, så skulle denna lilla bebis inte vilja stanna kvar hos oss så får vi försöka igen helt enkelt.

Har bokat tid på MVC nästa onsdag. Ska bli fint att få träffa min gamla barnmorska igen, hon är så himla mysig.

ONSDAG 20 SEPTEMBER. FÖRMIDDAG

Är beroende av knäckemackor med ost, gurka och Aromat. Vill äta det konstant. Kom på att det kanske är en preggocraving? När jag kom på det kom jag också på att jag ju var beroende av Finn Crisp med ost, gurka och Aromat när jag väntade Iggy. Hmmm. Det kanske är en ”Vanja goes preggo”-pryl, just det där med hårda mackor med ovan påläggskombo?

I eftermiddag ska jag till MVC på mitt första besök. Ska bli SÅ kul att träffa Helena igen som jag gick hos förra gången också. Hon var en stor del av att jag vågade kämpa så pass mycket för ett planerat kejsarsnitt. Hon dömde mig inte (som andra hade gjort), och hon förklarade nyktert fördelarna och nackdelarna med snitt vs vaginal förlossning. Men gjorde det klart för mig att beslutet var UPP TILL MIG, att jag skulle få den förlossning som JAG kände mig tryggast med. Försökte inte ”omvända” mig på något sätt. Det var jag väldigt tacksam för.

Ska bli kul att träffa henne igen, undrar om hon kommer ihåg mig? Det var ju så länge sen vi sågs.

Ska också bli spännande att höra om jag prickat rätt angående vilken vecka jag är i. Enligt mina beräkningar är jag nu i vecka 8, och borde gå in i vecka 9 i morgon. Får se om hon håller med.

Är ju också djävulskt trött, har för mig att man tog blodprov och kollade järnvärden vid första besöket? Förra graviditeten mådde jag prima och behövde aldrig ta några tillskott av något slag, undrar hur värdena ser ut den här gången när jag faktiskt känner att jag mår så pass mycket sämre.

Nåväl, vi får se. Återkommer i eftermiddag!

ONSDAG 20 SEPTEMBER. EFTERMIDDAG

Det var superkul att träffa Helena igen, och visst kom hon ihåg mig och oss. Vi pratade en del om hur det är att vara gravid omgång två, och hon berättade bland annat att det tydligare är mycket vanligare att må sämre just andra gången. Då har man mer omkring sig (läs: barn), får inte vila lika mycket och är därför tröttare i grunden = lättare att må illa och må dåligt överlag.

Vi tog järntest och blodsockertest och de såg toppen ut. Ingen järnbrist alltså. Fick också väga mig, hade gått upp 2 kilo. Spännande!

Eftersom min menscykel är så oregelbunden tyckte hon det vore bra med ett ultraljud för att tidsbestämma kiddot. Hade en enorm tur att det gick att ordna direkt på plats, så nu har vi dessutom begåvats med Basilikas första bild:

17 millimeter lång, med ett yttepytte hjärta som slog så fint. Jag hade nästan rätt i mina veckoberäkningar. Trodde jag skulle gå in i vecka 9 på torsdag, men enligt mätningen gjorde jag det i måndags.

På ultraljudet upptäcktes också en så kallad äggblåsecysta. Det är tydligen väldigt vanligt, helt ofarligt och i de allra flesta fall går de bort av sig själv. Man upptäcker dem oftast inte eftersom de vanligtvis har hunnit försvinna innan det första ultraljudet görs. Men nu gjorde vi ju ett så himla tidigt, så att den syntes. Inget att oroa sig för i alla fall.

Skickade ultraljudsbilden i ett sms till Niklas som svarade: ”Oj! Nu är det verkligen mycket mer på riktigt!”. Håller helt med. Känns mysigt att ha en liten bild, och fint att veta att allt ser bra ut hittills.

Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5!

Fortsättning följer…

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara