Vanja Wikström

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHH VAD SATAN I GATAN-SKÖÖÖNT det känns att vara back to blonde alltså! För att vara lite (okej extremt) cheesy – det känns lite som att komma hem. Kände mig aldrig bekväm i det mörka, och tyckte dessutom att det var tråkigt att jag inte kunde leka med färg lika mycket som jag är van vid.

Njuter nu i fulla drag av att känna mig som ett ljushuvud igen, och ser fram emot att plocka fram mina pasteller igen. Lila står på agendan, måste bara hitta rätt färg. Testade Revlons tub men tyckte inte om den, den släppte aldrig från håret, gick inte att tvätta ur. Jossan provade ju Maria Nila och det blev tokfint OCH gick ur lätt som en plätt – någon annan som provat just den och kan rekommendera? Eller nåt annat som ger lavendelhår?

 

Trivs mycket bättre i att ha det rakt nu också när det är blekt. Håret blir ju mycket ”tufsigare” (strävare, mer slitet ha ha) när det är blont, och den strukturen passar mig mycket bättre än ett lent och ”friskt” hår. Ett blekt hår känns aldrig lika platt, tycker jag.

 

Är så SJUKT NÖJD med färgen och klippningen (vi putsade till frippan lite bara, klippte bort de värsta tuggummitopparna)! Som vanligt är det min magiskt duktiga frisör Maggie på salong MOC på Åsögatan som rattat till detta tjusiga resultat. Får ganska ofta frågor om var jag går och klipper mig – och kan VARMT rekommendera MOC i allmänhet och Maggie i synnerhet. Alla är tokduktiga där! Klippte mig länge hos Freja också på MOC (innan hon fick bebis och jag hamnade hos Maggie). Hon är nu tillbaka efter mammaledigheten och är också TOKGRYM!

Och på tal om nåt annat som e tokgrymt – HUR SABLA FAB är inte denna glitterpolo? Snacka om vardagsglädje! Och varifrån är den då, kan man kanske undra? Jo – från….*trumvirrrrvellll* LINDEEEEEX! Ni SER ju – uppryckning deluxe av denna kedja alltså!

 

Jag skrev ju om the loop of life nyligen, hur allt liksom går i cirklar och att man bjuds på oväntade möten med oväntade mänskor på vägen genom livet. Här är ytterligare en sån grej. I dag postade jag ovan brev. Det innehåller ett förlagskontrakt för en låt jag skrivit som kommer ges ut av en annan artist. Men det är slutet på loopen (eller vem vet – kanske ännu en början bara?).

I början av loopen hittar man en 25-årig Vanja. Nyseparerad från ett låååångt förhållande (ni poddislyssnare känner personen som fanns i mitt liv innan Niklas som Mr Lidingö), hjärtekrossad och deprimerad. Hon skriver en massa låtar och drömmer stora drömmar. Skickar ut en sabla massa demos kors å tvärs med låtar som handlar om uppbrott och sorg, och FÅR SVAR från Pelle Lidell på Murlyn Music – den tidens absolut hetaste produktionsbolag.

Murlyn var upphovsmännen bakom några av den tidens största låtar – som Toxic med Brittan. De försåg även Janet Jackson, Jennifer Lopez och Sugababes (bland måååånga andra) med superhits. Och Pelle Lidell var VD på Murlyn. Ni förstår hur BANANAS det var att få ett mail från honom – att han gillade låtarna på demoplattan och ville att jag skulle komma på möte.

På darrande ben slank jag dit en mörk och snöig eftermiddag. Hade möte med Pelle som öste lovord över mitt låtskrivande (!!!) och sen presenterade mig för alla på Murlyn (mina stora låtskrivar/producentidoler!) som en ny lovande talang. Behöver jag säga att om jag pulsade dit så flög jag hem?

För att göra en lååång historia kort så blev det inget av mitt och Pelles samarbete då, framförallt pga personliga skäl som omöjliggjorde det mesta. Men. Våra vägar möttes igen i the loop of life, och numera är han European A&R Executive på Universal, och har precis pitchat iväg en av mina co-writes till en annan artist. Sjukt kul såklart, och ytterligare en spännande loop som livet bjussat på.

Så – med de här loop of life-inläggen vill jag säga att även om livet just i dag känns ASTRIST och fullkomligt händelselöst, eller till och med värdelöst för att du blivit besviken på nåt – så vet man aldrig vad morgondagen bjuder på. Kanske är det i morgon som just du blir överraskad av en av livets loopar?

I tisdags var jag å Jossan bjudna på kaffe på Lindex showroom – fräsi fräsi! Givetvis passade vi på att ta ett gäng selfies i deras extremt selfievänliga (såklart!) spegel. Vi tyckte att vi var lite gulliga liksom, i likadana hattar å så…

 

Vi mumsade på färska bär å drack kaffe, och spanade in deras SS16 som var SJUKT fin!

 

Jag måste säga att jag är så impad av Lindex, för några år sen skulle jag aldrig satt min fot där. Faktiskt. Lindex för mig var tråk, tant å Svensson. Typ. Om jag ska vara lite hård.

Men för två år sen hände nåt; de liksom stöpte om hela sin image, började göra skiiiitsnygga plagg – och nu är Lindex i princip alltid inkluderad i min shoppingrunda. Sånt här intresserar min entreprenörshjärna nåt enormt, för jag vet hur SVÅRT (nästintill omöjligt faktiskt) det kan vara att lyckas göra en sån här helomvändning för ett företag. Så jag tog tillfället i akt och frågade hur sjuttsingen de burit sig åt, och fick väldigt intressanta svar. KUL! Min businesshjärna möööööös. (Ps – HUR snygg kepa? Måste haffa den i vår, finns inte i butik än buhuuuu.)

 

Min shoppingnerv möööööös också, handlar en stor del av grodans kläder på just Lindex, så det var kul att se en liten kidskollektion också. Jossan gick av på mitten av alla gulliga barnkläder, såg en übersöt mini-me framför sig och undrade var sjuuuuttsingen hennes lilla barn är (ni som såg oss härja runt på Snappis i tisdags vet vad jag snackar om…)!

[youtube id=”uFQfylQ2Jgg”]
Då visade Lindex-Mathilda (som har tvillingpojkar som är något äldre än Iggy) ovan video, vilket resulterade att vi som hade barn GRÄT av skratt – och Jossan beslöt sig för att vänta liiite till med att skaffa de där gulliga små kidsen… Ha ha, skämt åsido – ni MÅSTE klicka igång videon ovan, igenkänningsfaktorn skjuter i taket alltså…

 

Vinterns mysigaste mössa?