Vanja Wikström

[iframe id=”https://www.youtube.com/embed/ZGwgcmQuRPA”]
I morgon är det dags för avsnitt 2 av Älskade Unge Julspecial, här kommer en liten sneak peek!

Nu kör vi en Momspo igen! Denna outfit fick jag till i fredags, och jag tycker själv att jag blev ASHET faktiskt! ÄLSKAR de här brallerna, det var att gå lite utanför min comfort zone att köpa dem, men så fort jag provade dem kände jag mig bara SÅ SNYGG. Och då vet man ju att man MÅSTE plocka med sig dem hem.

Anledningen till att jag ”vågade” slå till på de här braxerna var nog mycket för att jag sett ett par liknande på denna mänska och tyckt det var SÅ fint. Sprang in i Jacqueline som ju driver bloggen MIKUTA på Esprit-eventet i Berlin som jag var på nyligen. Blev SÅ inspirerad! Och det var ju SÅ bananas att hon visste vem JAG var – eftersom hon lyssnat på min å Jossans poddis. The loop of life, som sagt.

Hursom – tack vare hennes apsnygga look hade jag en liten idé om vad som borde vara snyggt till dessa braxer, så jag försökte helt enkelt kopiera så gott jag kunde. Älskar the internetz alltså – inspirationen!

Byxor / Lindex
Tisha / Fått av Jossan
Skinnpaj / Jofama
Sneakers / Esprit
Väska / Zara
Kepa /Hattbaren
Hornörhänge / Dream Big by Josefin for CU Jewellery
Namnörhängen / Viktoria Gustafson
Armband / Viktoria Gustafson, Jane & Sophie & Atom 47

Idag åt jag en LJUVLIG frulle. Den var LJUVLIG på så många sätt. Dels var det skitgott, dels var det härligt att få snaska i sig årets första vörtmacka med senap och julskinka samt risgrynsgröt, men det som framförallt gjorde denna frulle så LJUVLIG var mitt sällskap. Och även det på flera sätt än ett.

Jag åt nämligen frukost med tjejen som fick mig att ta en riktig rackarns funderare på hur sjuttsingen jag lever mitt liv egentligen. Ni som lyssnar på poddisen vet vad jag pratar om – hon som jag lärt känna via Instagram och som jag av en slump sprang in i på Nytorget 6 nyligen. Hon som jag kände på en gång att jag klickade så sjukt bra med när vi tog steget från Instafriendship till att ses irl för ett drygt år sen. Hon som bjudit in mig till X antal grejer sen dess, men som sen gett upp eftersom jag ALDRIG kommer. Jag ”hinner” ju aldrig. För jag jobbar. Jämt.

Hon som när vi sågs av en slump sist var ärlig och sa JA när jag urskuldande babblade nåt om att ”Ååå det är så tråkigt att vi inte hunnit ses – jag är så usel på att vårda mina vänskapsrelationer ti hi hi”. ”Ja, det är du”, svarade hon helt lugnt på mitt babbel. Och det tog skruv. Hon sa det inte på nåt sätt för att vara otrevlig eller för att ge mig dåligt samvete, hon var bara ärlig. I en situation som det var 100% rätt att vara det (inte lätt att avgöra det där, men det här var helt enkelt precis rätt tillfälle).

Det tog som sagt skruv, och i dag är det nästan precis en månad sen vi sprang in i varandra. Och jag är SÅ GLAD att hon sa det hon sa. (Blir lite lurigt att återge detta i ord märker jag, det låter kanske väldigt hårt – men så var det inte alls. Ni får lyssna på Stressavsnittet av poddisen för att få en mer nyanserad bild kanske).

Under den månad som gått har jag träffat mina vänner och min familj mer än vad jag gjort sammanslaget de senaste två åren. På riktigt. Just för att jag helt plötsligt fick perspektiv på vad fasen jag håller på med. Vad som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT. Och att ”inte ha tid” finns ju egentligen inte. Allt handlar om hur man prioriterar. Och eftersom jag nu faktiskt håller på att lära om och lära nytt, så är ju en stor förändring för mig att känna att TILLRÄCKLIGT är…TILLRÄCKLIGT. Och när jag kan vara lugn och trygg i att ”bara” göra TILLRÄCKLIGT på jobbfronten så finns helt plötsligt tid för annat än jobb. Som vänner och familj.

Är så tacksam för detta uppvaknande, och för att jag åt frulle med denna kloka, roliga, kompetenta, modiga och spännande mänska idag. För som jag sa i poddisen så kände jag ju på en gång när vi sågs irl att den här personen älskar jag – det här kan bli en ny kompis – på riktigt. Och hur ofta händer det egentligen? Inte så rackarns ofta, och då är det sjukt synd att slarva bort en sån mänska för att man ”inte hinner”. Precis som jag ”inte hann” med mina övriga vänner.

Nej hörrni, nu är det andra potäter som gäller! Är faktiskt stolt över hur mycket jag har lyckats förändra i mitt sätt att se på saker och i mitt sätt att leva på bara en månad. Det svåra för mig känns nog inte som att det är själva förändringen av hur man tänker och lever – det svåra för mig var att vakna upp. Är så glad att det verkligen känns som att jag gjort det.