Vanja Wikström

Josefin papparazzi-knäppte en bild på mig i går efter vår lunch (upptäckte jag just precis när jag kollade hennes blogg), och jag snor den på studs! Tycker om den, för här ser mitt hår ändå rätt fint ut tycker jag. Lite persiko-orange liksom. Ganska märkligt, och sånt gillar jag ju som ni vet.

Men det ÄR lite ångestfyllt, det här med håret. Jag känner mig för mörk. Och…för tråkig. Märker det på en gång när jag ska ta bilder till el bloggo, för jag vill bara ta med svartvitt filter he he he…

I vissa ljus (typ dagsljus) tycker jag dock att det är fint. Men i andra ljus (typ mitt badrum) känns det bara hemskt. Jobbigt! Känner mig lite taskig mot min frisör också, för hon gjorde ett grymt jobb och jag var jättenöjd när jag knallade ifrån salongen. Men ni har säkert upplevt det själva någon gång – man är toknöjd DÄR, men hemma är det (av någon underlig anledning) en helt annan femma.

Håhåjaja. Kommer bli lite av en följetång känner jag, det här med hårångesten.

Idag träffade jag den här fräsiga varelsen, som ni numera har benkoll på. Det är ju fantastiska Josefin, min poddpartner in crime. Vi sågs på en spontanlunch på vårt favvo-hangout Nytorget 6. Vi har verkligen funnit varandra och känner att podden är SÅ RACKARNS KUL att göra, och nu vill vi bara göra mer mer meeeeer grejer ihop!

Vi är lika på många sätt, men ändå väldigt olika. Så vi känner att vi kompletterar varandra toppenbra. Vi har också samma driv och lust att göragöragöööraaaa, så nu tänker vi att vi ska slå våra påsar ihop ännu mer och hitta på fler grejer ihop!

Älskar att äta med andra bloggare, då behöver man inte känna sig som det enda ufot på restaurangen…

Under den här lunchen kom vi på typ en miljard projekt som vi skulle vilja göra ihop. Webbteve, redaktionellt material – ja, vi är dessutom lika megalomaniska båda två så vi tycker inte det finns nån gräns för hur mycket grejer vi kan göra, eller hur stora, ha ha… #WorldDomination

Men – är det inte rätt skojigt att vi båda bar kepa idag? Känns som ett tecken. Great minds think alike osv.

Och precis som vi snickesnackade om i senaste avsnittet av podden så gillar vi ju att GÖRA. Så nu tänker vi att – nu GÖR vi liksom! Går det bra så är det skoj, blir det platt fall så har i alla fall ni blogoliner fått följa med på en skojig resa. För givetvis ska ni hänga med, och självklart vill vi som vanligt att ni är med och tycker till och guidar. För det är ju för ER som vi vill hitta på roliga grejer; för att roa och inspirera ER. Och oss själva såklart.

Om ni har några idéer kring saker som ni tycker att det vore skoj om jag och Josefin gjorde ihop, så spill the beans bara! Ni har ju alltid asbra input, så säg gärna vad ni tycker!

Josefin alltså. Alltid så jäkla piffig. Vi delar kärleken till stora örhängen, jag blev typ grön av avund på de här raringarna som hon rockade i dag.

Hittas på H&M, så dessutom billiga. Kanske måste copy-catta detta rakt av å dra en repa till H&M… Hon är ju trots allt en modebloggare, så hon får ju räkna med att inspirera till copy cat-köp liksom…

Hursom, nåt vi gjorde direkt på lunchen var att starta ett gemensamt Instagramkonto. Det kommer vi ratta tillsammans, och det kommer bli PROPPAT med inspiration! Följ oss mer än gärna där. Ni kan tjuvkika på det här, och ni hittar oss på @josefinochvanja!

Jag är så himla glad att jag träffat denna mänska, jag tror på riktigt att vi kommer uträtta storverk ihop! Woop wooooop!

Alltså. Nåt har hänt. Iggy har varit den ljuvligaste av de ljuvligaste de senaste veckorna. Så jävla god och söt och snäll, som en liten sol slinker han omkring och skiner på allt och alla.

Jag tror att det är det här med talet. Han snickesnackar som aldrig förr, och lär sig nya ord konstant. Nu kan vi verkligen prata med varandra. Jag hajar att han förstår i princip allt jag säger, och i gengäld så förstår jag nu (nästan) allt som han säger. Och jag tror det har lett till den här övergoda ungen som vi har just nu. För han är så NÖJD. Å GLAD.

Frustrationen som så ofta gjorde sig påmind för ett par veckor sen är inte alls där på samma sätt längre. Visst, den är inte bortblåst, men det är kanske bara en tiondel kvar av den. Tidigare var det väldans mycket skrik varje dag. Små utbrott liksom. Men nu är det kanske någon gång per dag, istället för 20 skrik per timme. En ENORM skillnad.

Ni vet hur jag ibland skriver att jag typ är kär i Iggy? Well, just nu är jag nog kärare än nånsin. Och så stolt! Jag har ju världens godaste unge liksom. Hur coolt är inte det?

I dag hämtade jag honom på föris, och så gick vi och köpte en glass som vi delade på på Nytorget. Glasspicknick. Det får man ha ibland med mamma. Sen gick vi och gungade, och tittade på alla spännande stenar som låg på marken. Och pekade ut alla bilar. Och flygplan. Och motorcyklar. Och sa ”he hej” till alla bilar. Och flygplan. Och motorcyklar. Och det var bara så jävla mysigt.

Jag är ingen lekmamma. Faktiskt. Jag tycker inte att det är så himla kul att lekalekaleka. Men att vara ute såhär med Iggy tycker jag verkligen är roligt. PÅ RIKTIGT. För han är Så. Rackarns. Ljuvlig. Jag ser nog ut som en nyfrälst Carola där i lekparken, för det fullkomligen lyser ur ögonen på mig att den här lilla personen är det bästa jag vet.

För härligare än såhär har jag nog aldrig tyckt att det varit. Att få ha Iggy som partner in crime är så fantastiskt. Och jag får redan lite ångest i hjärtat när jag tänker på att det kommer komma en tid då han inte kommer vilja vara med mig där i lekparken. Men det är då och nu är nu. Och nu är det ljuvligt.