Vanja Wikström

Happy clappy poddisdag allihop! I veckans avsnitt pratar jag Ã¥ Jossan om nÃ¥t som är TOKVIKTIGT för oss – nämligen det här med vardagsglädjen. Vi ger vÃ¥ra allra bästa tips pÃ¥ hur vi maxar vardagsglädjen, och förklarar att det inte har NÅT att göra med hur mycket stÃ¥lars man har. Man kan maxa den lika mycket pÃ¥ en studentbudget som om man lever krösusliv.

Vi snickesnackar sÃ¥klart en massa om grejer som vi tycker att man BÖR göra för att fÃ¥ ut sÃ¥ mycket som möjligt av livet, men jag gÃ¥r ocksÃ¥ in pÃ¥ nÃ¥t som är minst lika viktigt – vad man INTE bör göra. NÃ¥t jag försöker tänka extra mycket pÃ¥ är nämligen vad jag INTE säger. Man kan tänka vad man vill inne i sitt huvud, men sÃ¥ fort man säger det man tänker sÃ¥ har det liksom tagit form och pÃ¥verkar helt plötsligt de runtomkring. Därför försöker jag vara noga med att lÃ¥ta negativa tankar stanna kvar i hjärnan, och inte fÃ¥ slinka ut och förgifta omgivningen.

För även om läget är pissigt (som i lördags när vårt flyg hem blev försenat inte bara en utan två gånger, och vi blev strandade i Frankfurt till sent på natten med vårt lilla barn vilket såklart inte var optimalt) så tjänar det inget till att uttrycka sin irritation. Det enda som händer då är att den sprider sig. Kan man ändå inte gör nåt åt det pissiga läget är det sista man ska göra att irritera sig över det. Nä, gör det bästa av saken i stället, och låt inte negativiteten slinka ut. Det gör INTE läget bättre, I promise.

Lyssna på poddisen för att höra mer om detta, och hur man får ett härligare liv helt enkelt!

TACK hörrni, för era fina kommentarer (och mail till och med!) på förra inlägget. Jag blir så himla himla glad! Vi lever ju i ett samhälle där allt går snabbare och snabbare, och där vi konsumerar kvickare och kortare. Att då ha lyxen att ha fina blogoliner som VILL TA SIG TID att slinka in här och läsa mina funderingar är en riktig rackarns glädjepepp!

För alla har lite för mycket att göra, och alla har lite för lite tid att spendera. Och dessutom finns det en triljard mänskor att följa, texter att läsa, videoklipp att se och bilder att konsumera. Så jag är så ENORMT tacksam att ni väljer att lägga er dyrbara tid på mig och på oss härinne i el bloggos värld. Mmmmwaaahhh!

Under de här dagarna i Portugallien dÃ¥ vÃ¥rt internetz var sÃ¥ pass uselt att det blev fysiskt omöjligt att blogga, funderade jag en hel del – kring just bloggande. Var det kanske SKÖNT att INTE KUNNA blogga? Kände jag en lättnad? Skulle jag (som sÃ¥ mÃ¥nga andra) kanske sluta med bloggandet, och bara köra vidare pÃ¥ Instagram?

Att fundera över det var nyttigt. Jag tror det är generellt sett nyttigt att fundera över det mesta här i livet med jämna mellanrum. Det är farligt att sluta ifrÃ¥gasätta; att bara göra nÃ¥t för görandets skull – för att man alltid gjort det, typ. Summan av kardemumman var dock att NEJ – jag vill INTE sluta blogga.

Instagram i all ära, men för mig är det en helt annan sak. Där kan man inspirera med fina bilder och skriva nÃ¥t kort och snärtigt. Ett fantastiskt verktyg och en ljuvlig plattform. Men för mig är Instagram ett komplement – inte en ersättare.

Bloggen är det medie som har störst plats i mitt cyberhjärta. Här kan jag posta hur mÃ¥nga bilder jag VILL i följd, här kan jag utveckla tankar och resonemang och här kan jag ha en dialog – med ER. Det är det viktigaste av allt. PÃ¥ Instagram älskar jag sÃ¥klart ocksÃ¥ att fÃ¥ kommentarer, men eftersom innehÃ¥llet inte är lika omfattande där som här, sÃ¥ reflekteras det sÃ¥klart även i kommunikationen.

PÃ¥ Insta är det mer korta kommentarer med glada tillrop (vilket jag sÃ¥klart ÄLSKAR – vilken rackarns PEPP!) men det här är i el bloggos värld som det blir ett verkligt utbyte. Jag utvecklar mina tankar, ni reagerar med era. Jag slänger ut en undring – ni svarar utifrÃ¥n era referensramar. Det ÄLSKAR jag.

Jag ÄLSKAR vÃ¥rt virtuella tjejgäng. Jag ÄLSKAR att jag fÃ¥tt ”riktiga” kompisar härinne. Jag ÄLSKAR att ni ALLTID har svar när jag har frÃ¥gor, och jag ÄLSKAR energin och peppen jag fÃ¥r när ni tar er tid att skriva en rad eller tvÃ¥.

Nej, det var INTE en lättnad att ha ett blogguppehÃ¥ll. Jag saknade bloggen nÃ¥t enormt. Hade uppehÃ¥llet varit självvalt hade det sÃ¥klart varit annorlunda, men nu kände jag mest bara att ”Men ååååhh, jag vill ju visa det här Ã¥ det här Ã¥ det häääär för blogolinerna!”. För ni har verkligen blivit en del av min vardag, en del av mitt umgänge – en del av mitt liv.

En del som jag INTE vill vara utan.