Tadaaaa! Här ser ni min nya källa till vardagsglädje – min coola katt! Älskar den! Är barnsligt förtjust i roliga mobilskal, och nu var jag trött på min sobra zebra och tyckte det var dags för nåt…fräsigare. ÄLSKAR de leopardmönstrade glajerna. Ska jag någonsin ha glajer, ska jag ha såna.

Tänkte även ge er en update på läget. Återigen – TACK för era fina kommentarer och mail! Ni är måååånga som höjer varnande fingrar, och tro mig – jag höjer hela handen för att varna mig själv. Det sista jag vill är att krascha. Jag är inte där, men varningsklockorna tjuter i öronen i form av yrsel, lightheadedness och huvudvärk. Jag aktar mig noga noga nu.

Spenderade gårdagen med att flanera på stan och UNNA MIG. Ljuvligt. Hade Agnes Obel i öronen (har ni inte hört hennes platta Philharmonics får ni sätta upp det på er To Do-list) och det var fantastiskt. Använde inte mobilen till nåt annat än att lyssna på musik. Och att sitta på bussen och faktiskt TITTA UT GENOM FÖNSTRET istället för att titta ner i mobilen var…nästan euforiskt.

Har tagit det så lugnt som jag kunnat, och gick även på massage i går kväll. VANSINNESSKÖNT.

Yrseln har försvunnit (inte kommit tillbaka sen den hälsade på i söndags), men känslan av att vara lightheaded har inte släppt. Har varken blivit bättre eller sämre. Är såklart livrädd för att paja mig själv, hoppas dock att jag upptäckt detta någorlunda i tid, och att jag hanterar det rätt.

TACK för alla stories ni skickar mig på mailen, det är skrämmande hur många av er därute som varit/är i samma situation. Ni är så söta som ger mig tips och pepp, och reality checks en masse. Jag kommer inte pusha mig till NÅT just nu, och jag kommer inte jaga på på samma sätt som innan, någonsin igen. Tror kanske inte att jag kommer KUNNA göra det, heller. Vi får se.

Det känns som att mitt problem är att jag har extremt svårt att prioritera bort saker – jag vill göra ALLT, leverera på ALLA plan, inte göra NÅGON besviken. Var det någon som sa duktig flicka…? Phu. Att prioritera stenhårt och inse att jag är allra duktigast om jag INTE gör allt – för det GÅR inte – måste bli mitt nya sätt att leva.

Har hursomhelst bokat tid på vårdcentralen också i morgon, för att utesluta andra eventuella lurigheter. Nu är det godnatt.

Finisar! TACK för all cyberkärlek! Jag suger åt mig vartenda ord, alla tips, all uppmuntran och all omtanke som en liten svamp. I går kom yrseln tillbaka runt lunch, och jag kände mig väldigt ”light headed” resten av dagen. Obehagligt värre.

Yrseln kom när jag hade suttit vid datorn och jobbat en stund. Jag kände helt plötsligt att jag absolut inte ville/kunde titta något mer på en skärm, så jag slog ihop Macen och gick ut på en promenad. Kände väldigt starkt att jag varken ville se en datorskärm, en mobilskärm eller en teveskärm – bara tanken på att titta in i en sån fick mig att må lite dåligt. Det tog jag som ett väldigt tydligt tecken på att kroppen sa NEJ. JOBBA INTE.

Så jag gick ut och gick och gick och gick i det rätt usla vädret. Men regnet bekom inte mig en smula – det var SÅ SKÖNT att bara vara ute och gå, och det kändes som att det var PRECIS det som kroppen behövde. Att jag bara knatade omkring planlöst – UTAN en skärm i fejan. För när jag tänker efter har jag nog inte INTE stirrat rakt in i en skärm på väldigt länge, oavsett om jag gått, åkt lokaltrafik eller bara suttit någonstans. Så fort jag stänger ner datorn och går utanför dörren så plockar jag upp mobilen – och börjar jobba via den i stället. Så har det varit…så länge jag kan minnas tror jag. Så nu säger min kropp SKIT I SKÄRMEN. Och då ska jag såklart lyda.

När jag kom hem efter den lååååånga promenaden (pratandes i telefon med UNDERBARA glammis-Malin), spenderade jag återstoden av eftermiddagen med att ligga i sängen och bläddra i senaste Styleby. LJUVLIGT. När jag fick hem den häromdagen slog det mig att det var det fjärde numret på raken som jag förmodligen aldrig kommer hinna öppna. Usch, tänkte jag då.

Och det var FANTASTISKT att bläddra i en riktig tidning. Känslan av att jag absolut inte ville titta på en skärm var nästan lika stark när jag kom tillbaka från prommisen, så att ströläsa bloggar var det inte tal om. Men ett riktigt magasin – det var LJUVLIGT.

Sen slank jag ut och hämtade grodan, och vi gick och gungade. I regnet. Även det var LJUVLIGT. Var så himla sugen på att bara vara med honom. Kände så tydligt att när jag hängde med Iggy var yrseln nästan som bortblåst, jag kände mig typ normal igen. Har ju sagt det förut; att vara med barn är ju att tvingas in i nuet. Och det är SÅ SKÖNT. Alla små tankar som far runt inne i systemet bara utplånas när jag är med grodan. Så att gunga i regnet kändes som terapi å medicin, typ.

Hursom, jag kommer givetvis fortsätta att ta mig själv på allvar, men eftersom jag vill att bloggen ska handla om mer än min yrsel kommer det komma upp andra typer av inlägg också. För er inredningsintresserade kommer det ett riktigt smarrigt inlägg senare i dag… Men jag uppdaterar er såklart på läget.

I dag tror jag att jag ska få in lite retail therapy på dagordningen. Även det känns som om det var ljusår sen jag gjorde. Och då menar jag att få gå runt helt själv i några butiker man gillar, prova härliga plagg, förhoppningsvis hitta nåt som gör att man känner sig toppsnygg, känna känslan av att UNNA SIG, och inte behöva tänka på nåt annat än att jaga fatt i de perfekta ankelbootsen (någon som har några förslag?).

Okej, en uppdatering på stressfronten. Jag fick mig en rejäl tankeställare i helgen. En REJÄL en. I fredags kväll (efter att ha filmat Älskade Unge hela dagen) var jag i princip död. Jag hade NOLL energi kvar i kroppen, gick bara och la mig på soffan. Orkade inte ens prata med Niklas. När han blev orolig (han har aldrig sett mig sådär, tror nog aldrig jag betett mig sådär förut heller) så blev jag arg, irriterad och ledsen och grät och grät. Jag blev typ arg på honom för att han inte fattade att jag INTE ORKADE prata. Jag orkade alltså inte ens prata – HUR sjukt?

Har aldrig känt mig så energifattig tidigare, det var en helt ny upplevelse. Sjukt obehagligt. Gick och la mig, och när jag vaknade på lördagen funderade jag både en och två och elva gånger på att ringa och säga att jag helt enkelt inte kunde komma till inspelningen, att jag var utmattad. Men det GÅR JU INTE, tänkte jag sen. Man rafsar ihop bitarna av sig själv och KÖR. Så funkar jag, och många många andra. Sätter sig själv sist. Inte bra, och särskilt inte just nu.

Hursom så kändes andra inspelningsdagen jättebra, kidsen var med och jag tyckte allt var roligt och nemas problemas. Mådde mycket bättre. Hade en mysig kväll med Niklas när jag kom hem. Men sen kom söndagen.

När jag vaknade kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält. Ni vet, som man kan känna när man typ flyttat en hel helg – burit, släpat och tagit ut sig totalt. Jag kände mig helt körd, trots att Iggy sovit som en prins och dessutom snusat till kl 08 och gett mig sovmorgon (vilket aldrig händer – han vaknar senast 06). Och när jag skulle stiga upp ur sängen så snurrade hela världen. Jag hade yrsel i kubik, det kändes ungefär som att vakna efter en rejäl fest och fortfarande vara berusad. Vidrigt.

Yrseln höll i sig ungefär halva dagen, och gjorde mig LIVRÄDD. Jag tänkte att ”nu är det kört, nu är väggen här”. No going back, nu har jag pajat allt.  Vet ju att jag kört på för hårt för mycket för länge, vet ju också att jag (om jag pallar titta) kan se tecken på att allt inte är ok, och nog inte har varit det på ganska länge. Men det är lättare och bekvämare att blunda. Men den här helgen, med yrsel som ett rejält ruttet cherry on top gör att jag inte KAN blunda längre. Jag måste tamejfan skärpa mig! För mig egen skull och för min familjs skull. För allas skull.

Mår bra i dag, men känner att det finns en skörhet i kroppen som jag inte känner igen. Och det känns BRA på ett sätt, för det gör att jag är på min vakt och att jag är medveten om vad jag gör.

La bort mobilen i princip hela dagen i går och det var UNDERBART. Saknade den inte en sekund. Vilket känns helt sjukt, för jag och min telefon är typ siamesiska tvillingar, trodde att vi hade växt ihop.

Jag känner fortfarande den där friden i sinnet som jag känt senaste veckan, och jag måste säga att jag verkligen är HÄR OCH NU, jag låter inte grej 2 på listan finnas i mitt huvud när jag håller på med grej 1. Bra första steg. Steg två är att göra mindre. Därför kommer jag inte svara på kommentarer i lika stor utsträckning just nu (om det inte är frågor, då svarar jag såklart!), jag kommer heller inte att svara på de fantastiskt fina mail jag får. Jag måste prioritera bort saker, och just nu får dessa stryka på foten. Jag vet att ni förstår.

Jag kommer absolut att blogga osv, har tagit en massa fina bilder i dag som jag kommer bjussa på de kommande dagarna. Att plåta och att skriva blogginlägg gör mig så jäkla glad, så det känns bara som nåt som GER energi. Så länge jag känner att det inte krävs för mycket. Det är bara då det blir jobbigt. Men grejen är ju att det är JAG som ställer kraven, inte ni. Ni är mycket mer förstående och tålmodiga med mig än vad jag själv är ha ha…

Det handlar bara om att JAG ska hitta en nivå på det jag gör som jag hinner med, för tyvärr funkar jag så att jag hela tiden vill uppåt och framåt och göra mermermeeeeeer. Så JAG måste tagga ner och sansa mig och känna att den här nivån är bra nog, är ni med? Det handlar inte om er alls, utan bara om mig själv och mina krav på saker jag gör.

Får dåligt samvete när ni skriver så fina kommentarer om att jag inte ska tänka på er, att ni finns kvar, ni behöver inte så många uppdateringar per dag osv. Det är så otroligt fint och empatiskt att ni skriver de här sakerna, men jag vill inte att ni ska känna att jag tycker att det är NI som stressar mig, för det ÄR DET INTE. Det är jag, jag och bara jag. Okej? Ni är bara fina och förstående, och jag ÄLSKAR att ha er i mitt liv som jag sagt så många gånger förut. Därför blir det viktigt för mig att ni förstår att det på intet sätt är ert ”fel” att jag nu måste dra i bromsen.

Hursom, jag tycker på det stora hela att det känns rätt bra ändå. Jag har fått en rejäl rackarns scare, och tar verkligen mig själv och min hälsa på allvar. På riktigt (Karin, jag lovar). Får väl laborera lite med hur många bollar jag ska jonglera tills jag hittar 100% rätt. Men jag är glad att jag insett att jag inte är en odödlig supermänska, och hoppas att jag lyckats dra i nödbromsen i tid.