Okej, en uppdatering på stressfronten. Jag fick mig en rejäl tankeställare i helgen. En REJÄL en. I fredags kväll (efter att ha filmat Älskade Unge hela dagen) var jag i princip död. Jag hade NOLL energi kvar i kroppen, gick bara och la mig på soffan. Orkade inte ens prata med Niklas. När han blev orolig (han har aldrig sett mig sådär, tror nog aldrig jag betett mig sådär förut heller) så blev jag arg, irriterad och ledsen och grät och grät. Jag blev typ arg på honom för att han inte fattade att jag INTE ORKADE prata. Jag orkade alltså inte ens prata – HUR sjukt?
Har aldrig känt mig så energifattig tidigare, det var en helt ny upplevelse. Sjukt obehagligt. Gick och la mig, och när jag vaknade på lördagen funderade jag både en och två och elva gånger på att ringa och säga att jag helt enkelt inte kunde komma till inspelningen, att jag var utmattad. Men det GÅR JU INTE, tänkte jag sen. Man rafsar ihop bitarna av sig själv och KÖR. Så funkar jag, och många många andra. Sätter sig själv sist. Inte bra, och särskilt inte just nu.
Hursom så kändes andra inspelningsdagen jättebra, kidsen var med och jag tyckte allt var roligt och nemas problemas. Mådde mycket bättre. Hade en mysig kväll med Niklas när jag kom hem. Men sen kom söndagen.
När jag vaknade kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält. Ni vet, som man kan känna när man typ flyttat en hel helg – burit, släpat och tagit ut sig totalt. Jag kände mig helt körd, trots att Iggy sovit som en prins och dessutom snusat till kl 08 och gett mig sovmorgon (vilket aldrig händer – han vaknar senast 06). Och när jag skulle stiga upp ur sängen så snurrade hela världen. Jag hade yrsel i kubik, det kändes ungefär som att vakna efter en rejäl fest och fortfarande vara berusad. Vidrigt.
Yrseln höll i sig ungefär halva dagen, och gjorde mig LIVRÄDD. Jag tänkte att ”nu är det kört, nu är väggen här”. No going back, nu har jag pajat allt. Vet ju att jag kört på för hårt för mycket för länge, vet ju också att jag (om jag pallar titta) kan se tecken på att allt inte är ok, och nog inte har varit det på ganska länge. Men det är lättare och bekvämare att blunda. Men den här helgen, med yrsel som ett rejält ruttet cherry on top gör att jag inte KAN blunda längre. Jag måste tamejfan skärpa mig! För mig egen skull och för min familjs skull. För allas skull.
Mår bra i dag, men känner att det finns en skörhet i kroppen som jag inte känner igen. Och det känns BRA på ett sätt, för det gör att jag är på min vakt och att jag är medveten om vad jag gör.
La bort mobilen i princip hela dagen i går och det var UNDERBART. Saknade den inte en sekund. Vilket känns helt sjukt, för jag och min telefon är typ siamesiska tvillingar, trodde att vi hade växt ihop.
Jag känner fortfarande den där friden i sinnet som jag känt senaste veckan, och jag måste säga att jag verkligen är HÄR OCH NU, jag låter inte grej 2 på listan finnas i mitt huvud när jag håller på med grej 1. Bra första steg. Steg två är att göra mindre. Därför kommer jag inte svara på kommentarer i lika stor utsträckning just nu (om det inte är frågor, då svarar jag såklart!), jag kommer heller inte att svara på de fantastiskt fina mail jag får. Jag måste prioritera bort saker, och just nu får dessa stryka på foten. Jag vet att ni förstår.
Jag kommer absolut att blogga osv, har tagit en massa fina bilder i dag som jag kommer bjussa på de kommande dagarna. Att plåta och att skriva blogginlägg gör mig så jäkla glad, så det känns bara som nåt som GER energi. Så länge jag känner att det inte krävs för mycket. Det är bara då det blir jobbigt. Men grejen är ju att det är JAG som ställer kraven, inte ni. Ni är mycket mer förstående och tålmodiga med mig än vad jag själv är ha ha…
Det handlar bara om att JAG ska hitta en nivå på det jag gör som jag hinner med, för tyvärr funkar jag så att jag hela tiden vill uppåt och framåt och göra mermermeeeeeer. Så JAG måste tagga ner och sansa mig och känna att den här nivån är bra nog, är ni med? Det handlar inte om er alls, utan bara om mig själv och mina krav på saker jag gör.
Får dåligt samvete när ni skriver så fina kommentarer om att jag inte ska tänka på er, att ni finns kvar, ni behöver inte så många uppdateringar per dag osv. Det är så otroligt fint och empatiskt att ni skriver de här sakerna, men jag vill inte att ni ska känna att jag tycker att det är NI som stressar mig, för det ÄR DET INTE. Det är jag, jag och bara jag. Okej? Ni är bara fina och förstående, och jag ÄLSKAR att ha er i mitt liv som jag sagt så många gånger förut. Därför blir det viktigt för mig att ni förstår att det på intet sätt är ert ”fel” att jag nu måste dra i bromsen.
Hursom, jag tycker på det stora hela att det känns rätt bra ändå. Jag har fått en rejäl rackarns scare, och tar verkligen mig själv och min hälsa på allvar. På riktigt (Karin, jag lovar). Får väl laborera lite med hur många bollar jag ska jonglera tills jag hittar 100% rätt. Men jag är glad att jag insett att jag inte är en odödlig supermänska, och hoppas att jag lyckats dra i nödbromsen i tid.
[…] ni alla inlägg i kronologisk ordning som handlar om när jag snuddade vid väggen i höstas: 1) Här 2) Här 3) Här 4) […]
<3
Vanja!!!! Ta det lugnt, snälla snälla du! <3 känner igen precis allt du skriver. Är bara 25 år, men varit sjukskriven på heltid 16 mån nu efter en "kometkarriär" i modebranschen där jag ignorerade alla signaler på att kroppen var helt slut. Och tillslut kom krachen! Min psykolog jämför det hela med en iPhone, dvs det är lätt att leva länge och ignorera att tex knapparna inte fungerar eller att det endast är 10% kvar av batteriet… Men när den väl dör finns det inte mkt mer att göra, då måste den få laddas.
Hoppas du förstår liknelsen! Och våga söka hjälp om du känner dig allt för vilsen. Massa kramar!
/M, med blått hår.
Vad fantastiskt att du stannar upp och tar hand om dig själv. Det är ju det allt handlar om! Det är jättebra att du inser att du behöver dra i nödbromsen, kom tillbaka när du känner att du är redo, jag kommer alltid läsa din blogg, även om du levererar ett blogginlägg i månaden eller fem om dagen. Kram!
Hej fina vanja! Jag känner igen mig så väl. För 8 år sen så vändes mitt liv upp och ner. Jag hade redan en strulig hemsituation och detta gjorde det inte bättre. Jag tappade totalt mig själv och lät andra styra och ställa över mitt liv trots att inte mådde bra. Jag fortsatte att bara köra på, mådde fruktansvärt inombords men ville inte lyssna. Efter gymnasiet 2008 så blev jag tvingad att ta tag i mitt liv och började gå i terapi vilket skapade kaos, det röde upp så mycket känslor inom mig. Jag mådde sämre än innan. (idag inser jag att det var det bästa jag gjort). Jag hade ett jobb jag absolut inte trivdes med som också var stressigt. Tillslut kom yrseln, värken i kroppen och den ständiga tröttheten och sorgen. Då vända jag på mitt liv och började plugga, mötte mannen i mitt liv som nu sex år senare fortfarande är min. Mår mycket bättre idag. Flyttade hemifrån för fyra år sen för att få distans till allt där hemma.
Jag gör bara sådant jag tycker om idag. Lyssnar starkt på min kropp och gör bara det den vill. Så som tidigare kommentarer så tipsar jag också att gör det kroppen vill, träna, ät bra, lev gott, meditera mera. Så fort jag känner av yrseln igen som på grund av knutor och stel nacke lätt gör tar lag alltid till de och de funkar. Gå i terapi av någon form är jätte bra. Hoppas du mår bättre snart igen.
Sköt om dig fina du <3
Ta hand om dig <3
Hurra för dig Vanja!
Det kanske låter sjukt, men jag har väntat på det här (inte på att du ska må dåligt – aldrig, utan att du surrenderat inför faktum att tempot är för högt). Har man själv varit inne i väggen ser man alla tecken så tydligt. Är man inne i stressen själv är det inte sällan i perioder som man tycker att man gör så roliga grejer att man inte vill sluta och inte vill se alla tecken som kroppen signalerar. Så var det i alla fall för mig
Jag arbetar som lärare och kände precis som du att jag var tvungen att förmedla till eleverna att det absolut inte berodde på dem. Nu till lite tips:
1. Ta hjälp! Personligen blev jag hjälpt av KBT med en person inriktad på utmattningssyndrom/stessproblematik. Utan henne hade jag inte varit så frisk som jag är nu. Mina tankemönster har ändrats så pass att jag är GLAD att jag blev sjuk. Och det finns inget som heter ”inte sjuk nog för hjälp”.
2. Skulle det va så att det blir värre trots att du drar ner på tempot -embrace din utmattning. Ge upp (stressen alltså) helt enkelt och bestäm dig för att resan mot ditt nya friska jag ska bli en resa du kan lära av resten av ditt liv – och du kommer bli en ännu bättre människa när du är i mål.
3. Om du tränar – fortsätt med det. Om du inte gör det – börja. Det kan vara vad som helst. Det finns inget som kan hjälpa dig undvika väggen så mycket som träning och det finns inget som kan ta dig bort från den så bra som träning.
4. Läs på om vad som händer i hjärnan och kroppen vid stress. Att förstå hjälpte mig att ta skulden ifrån mig själv och i stället bli tacksam för att min kropp fungerar som den ska.
All lycka till dig bästa du! Hoppas, hoppas att du mår bättre nu när du tar bort några ”måsten”.
Det gör du rätt i! 🙂 We’re not going anywhere! <3
Blir nästan stolt över dig nu!! vet du att du är typ den enda av de ”större bloggarna” som ens svarar på kommentarer så det är inte det minsta konstigt om du skulle minska på ambitionen kring det. Vi gillar dig ändå, hihi! kram & ta hand om dig nu. Kom ihåg vad som egentligen är viktigt i livet!
Åh Vanja! Vanja fixa hem den åt din fenomenala tjej).
HjärtahjärtahjärtaKRAM
Usch, jag vet PRECIS vad du pratar om. Hade en liknande scare i våras som också gjorde mig livrädd, herregud jag är bara 24 år, har varken eget företag eller kids och ÄNDÅ sladdade jag farligt nära den där väggen. Jag vet att alla såklart är olika men det kanske är en tröst att om det nu är så, att du lyckades sladda undan precis innan som mig, att det såhär efter några månader känns väldigt bra. Bra att kroppen så ifrån och att jag lyssnade, bra att jag sa till alla i min omgivning att jag inte kan ”leverera” som vanligt, bra att jag fick strukturera & prioritera om. Tänker på när det var knöligt med Glammom för ett tag sedan och ni fick gå igenom allt och rannsaka – lite kantig jämförelse kanske men precis så får man (tvingas man) göra med sig själv. Det blir bättre!
Se till att vila ordentligt ett tag och ta hand om dig, det är viktigt!
Hej Vanja!
Eftersom jag varit med om en liknande situation med yrseln så vill jag nästan påstå att du HAR dragit i nödbromsen i rätt tid! Ju snabbare man uppmärksammar att något är fel och rättar till det i tid så är oftast vägen tillbaka mycket kortare än vad den hade varit om du hade kört på i samma vanliga tempo. Tack för att du delar med dig! Ha det så bra och sköt om dig! <3
Hoppas att du känner dig bättre snart, det är så viktigt att lyssna på kroppen <3 den är ändå så smart och säger ifrån trots att det kanske inte är vad som passar in i en hektisk vardag… Som du själv säger, ta en titt på livstårtbitarna och ta hand om dig!
Heja dig Vanjis! Har under en låååång period trott att du på riktigt varit en utomjording och verkligen kliat mig i huvudet och tänkt att du verkligen har tusentals bollar i din luft. Nu inser jag ju att, även du, är en helt vanlig människa och MÅSTE få vara det. Bara liksom sänka kraven på dig själv och leva i nuet. JAG tycker att det är svårt och jag har inte alls lika många saker igång som dig. Oj vad jag babblar men jag vill bara säga att jag är STOLT över dig. SÅ bra att stanna upp och känna efter. Du kommer tacka dig sen! KRAM!
Du är fantastisk och kommer hitta rätt tempo. Det vet jag! Imorgon ska du få en supermegakram. Love you <3
Såg på insta att du skrivit något, men sitter på jobbdatorn och har inte bloggisen som bokmärke så googlade. första träffen var från glammom-bloggen och detta inlägg:
det du skriver i det inlägget är så … BRA! citerar dig (haha)
”Och det är väl precis just sånt här som gör att det är lätt att bara KÖÖÖÖRA, tills man en dag helt enkelt har kört slut på sig själv. Jag får rätt ofta höra från såväl vänner, som familj som från mina lovely glammisar att jag måste Ta Det Lugnare. Tagga Ner. Akta Mig För Den Berömda Väggen. Till och med ni blogoliner är på mig ibland (*host host* Karin *host*).
För tydligen smyger den sig på en på ett särdeles fult sätt, utan förvarning. En dag vaknar man och då har man redan kraschat in i den, med huvudet före. Den kommer som en obehaglig baksmälla – när det redan är för sent. Spriten är redan drucken, liksom. Nu gäller det bara att hantera sviterna av skadan.”
Ta hand om dig själv, och lyssna på dig själv…. det där inlägget säger ju allt, liksom. å de har du själv skrivit! <3
Hej fina!
BRA att du dragit i nödbromsen!!! Själv är jag helt slut. Jag har för en tid sedan upptäckt en knöl i magen och nu är det full utredning. De har sett på ultraljud att jag har en vätskefylld knöl i magen och jag är så jävla orolig på ren svenska.
Så nu tar du hand om dig fina Vanja! Det är order från en polis och sådana kan du inte motsätta dig:)
Stor Kram från Jossan
Massa styrkekramar till dig!! <3