…för era fina kommentarer och kloka tankar på det förra inlägget. Det är svårt att inte undra vad sjuttsingen det är för värld som min unge kommer växa upp och leva i. Det är nästan så att jag vill spola ett decennium framåt i tiden och liksom se att allt är okej. Förhoppningsvis är det det. Men det går liksom inte att undgå tankarna på vad som kan hända om den här negativa spiralen fortsätter.

Nåväl, det är inget jag löser här och nu, men det känns ändå bra att få lufta tankarna – och se att det finns en massa kloka mänskor därute som INTE låter rädslan förgifta sina liv. Kram!

Skulle precis lägga upp ett Dagens Momspo-inlägg, så hör jag om vad som hänt i Bryssel – och allt känns bara så meningslöst. Kanske särskilt ett outfitinlägg. Jag blir bara så ledsen. Klyschigt uttryckt kanske, men vart fan är världen på väg? Sverigedemokraterna är ett av landets största partier. Donald Trump får massivt stöd för sina inskränkta, begränsande och gravt rasistiska åsikter i USA – på god väg att bli presidentkandidat dessutom! Man blir ju mörkrädd.

Och sen terrorn. Som breder ut som sig en aggressiv och skräckinjagande tsunamivåg över världen. Sprider rädsla och otrygghet – precis det som Trump, SD och deras likasinnade lever på. För utan rädslan finns inget behov av rätten till att bära vapen, bygga murar, stänga gränser. Många säger att motsatsen till kärlek är hat, men det stämmer inte. Det är rädsla. Det är den som sipprar in i våra celler och gör oss till misstänksamma, missunnsamma odjur. Usch.

Det gör mig så ont att en så liten del av världens befolkning ställer till det så enormt för den stora massan, via den påverkan den har på oss och vår rädsla. Och det gör mig liksom ännu ondare att vi mänskor ALDRIG LÄR OSS. Vi återupprepar ständigt historiens misstag, rusar in i nya krig om vems gud som egentligen är bäst, vems livsstil som alla ”borde” ha. Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten ibland, kan jag känna.

Men då brukar jag tänka på en dokumentär jag såg för många år sen. Den handlade om en familj som levde i USA, i ett samhälle totalt dominerat av rasism och vit makt-filosofi. Alla i familjen var också genomsyrade av det här tänket, och drog sig inte på nåt sätt för att uttrycka sina extremt rasistiska åsikter.

Men. I den här familjen fanns det en liten tjej som inte ställde upp på familjens och hennes samhälles värderingar. Hon var ett av fyra eller fem barn i familjen, och omkring elva år tror jag. Trots att familjen och alla hon kände tyckte att hon var vansinnig, så kunde hon inte förstå sig på rasismen. Logiken i att vissa mänskor var sämre enbart på grund av att de såg annorlunda ut ställde hon inte upp på.

Och det var SÅ fascinerande att se den här dokumentären, för den här lilla bruttan var så rackarns nyanserad i sitt sätt att tänka. Hon var analyserande och kritisk. Och hur sjuttsingen man kan behålla de karaktärsdragen när man är uppvuxen i ett samhälle genomsyrat av hat och rädsla förstår jag mig knappt på. Men hon lyckades i alla fall, och var den enda i sitt samhälle som ifrågasatte normen och tänkte själv.

Och det ger mig hopp.

Gårdagen var SÅ ljuvlig! Jag kände verkligen att jag LEVDE, ni vet? Inte bara existerade. Välbehövligt. Jag och min syster Mini gick till en av mina favorititalienare Il Tempo, åt gott, drack gott och pratade om livet.

 

Jag är väldigt förutsägbar på Il Tempo, tar ALLTID samma sak. Men det är så gott att jag liksom inte kan förmå mig till att ta nåt annat. Deras papardelle med ragu (typ som en aslyxig bolognese på högrev) med ett gott glas rött till är en magisk kombo. Rekommenderas!

 

Till efterrätt (jag är lika förutsägbar här) blev det en enkel espresso och så en tiramisu som kan vara den bästa i stada. Fantastisk är den, alltid en perfekt. Il Tempo rekommenderas verkligen varmt, så mysigt och så gott! Ett long time fave-ställe som ju också är med på listan över mina bästa Stockholmstips (den listan hittar ni för övrigt här).

 

[youtube id=”94TkNyCvlPo”]
Efter middagen gick vi å såg underbara Maria Mena. För er som inte vet nåt om henne så är det en norsk artist som skriver väldigt fina popsånger. Hon sjunger magiskt bra och skriver fantastiska texter. Senaste plattan är fylld med fina spår, låten ovan är en av mina favoriter.

Och det var SÅ kul att gå på konsert, det var sjukt länge sen jag var på en spelning. Livemusik är så otroligt lyxigt att få ta del av tycker jag, och det ska garanterat in mer sånt i mitt liv framöver som en del av mitt 2:5-recept!

 

Toalettselfie! Summan av kardemumman var att jag i går på alla sätt verkligen kände att jag gjorde nåt bara bara bara för MIG, och det var tamejtusan lite på tiden faktiskt. Och det gav mersmak. Rekommenderas!