Jaaa hörrni. Jag har ju dragit igång det här med att vara en träningsmänska sen några veckor tillbaka – hur sjuttsingen går det nu på semestern, utan min träningsbuddy? Jo – ganska så rackarns bra måste jag säga! Jag packade med mig träningskläderna till Portugallien, och lyckades faktiskt ta mig ut på en löprunda.

Två gånger i veckan är det ju tänkt att jag ska få till någon slags fysisk aktivitet, och eftersom huset vi bodde i ligger högst uppe på en kulle, så måste jag få räkna in de gånger jag promenerade upp för den – puttandes en vagn framför mig, med en femton kilos unge sittandes i den. Backen upp till huset är en riktig dräpare; om jag skriver att den lutar 90 grader så överdriver jag, men den är en SABLA lutning på den i alla fall.

Passade dessutom på att simma i poolen, så Portugallienveckan måste jag säga att jag fick in träningen rätt så bra. Heja heja mig på väg mot ett hälsosammare liv. *germigsjälvenryggdunk

TACK hörrni, för era fina kommentarer (och mail till och med!) på förra inlägget. Jag blir så himla himla glad! Vi lever ju i ett samhälle där allt går snabbare och snabbare, och där vi konsumerar kvickare och kortare. Att då ha lyxen att ha fina blogoliner som VILL TA SIG TID att slinka in här och läsa mina funderingar är en riktig rackarns glädjepepp!

För alla har lite för mycket att göra, och alla har lite för lite tid att spendera. Och dessutom finns det en triljard mänskor att följa, texter att läsa, videoklipp att se och bilder att konsumera. Så jag är så ENORMT tacksam att ni väljer att lägga er dyrbara tid på mig och på oss härinne i el bloggos värld. Mmmmwaaahhh!

Under de här dagarna i Portugallien då vårt internetz var så pass uselt att det blev fysiskt omöjligt att blogga, funderade jag en hel del – kring just bloggande. Var det kanske SKÖNT att INTE KUNNA blogga? Kände jag en lättnad? Skulle jag (som så många andra) kanske sluta med bloggandet, och bara köra vidare på Instagram?

Att fundera över det var nyttigt. Jag tror det är generellt sett nyttigt att fundera över det mesta här i livet med jämna mellanrum. Det är farligt att sluta ifrågasätta; att bara göra nåt för görandets skull – för att man alltid gjort det, typ. Summan av kardemumman var dock att NEJ – jag vill INTE sluta blogga.

Instagram i all ära, men för mig är det en helt annan sak. Där kan man inspirera med fina bilder och skriva nåt kort och snärtigt. Ett fantastiskt verktyg och en ljuvlig plattform. Men för mig är Instagram ett komplement – inte en ersättare.

Bloggen är det medie som har störst plats i mitt cyberhjärta. Här kan jag posta hur många bilder jag VILL i följd, här kan jag utveckla tankar och resonemang och här kan jag ha en dialog – med ER. Det är det viktigaste av allt. På Instagram älskar jag såklart också att få kommentarer, men eftersom innehållet inte är lika omfattande där som här, så reflekteras det såklart även i kommunikationen.

På Insta är det mer korta kommentarer med glada tillrop (vilket jag såklart ÄLSKAR – vilken rackarns PEPP!) men det här är i el bloggos värld som det blir ett verkligt utbyte. Jag utvecklar mina tankar, ni reagerar med era. Jag slänger ut en undring – ni svarar utifrån era referensramar. Det ÄLSKAR jag.

Jag ÄLSKAR vårt virtuella tjejgäng. Jag ÄLSKAR att jag fått ”riktiga” kompisar härinne. Jag ÄLSKAR att ni ALLTID har svar när jag har frågor, och jag ÄLSKAR energin och peppen jag får när ni tar er tid att skriva en rad eller två.

Nej, det var INTE en lättnad att ha ett blogguppehåll. Jag saknade bloggen nåt enormt. Hade uppehållet varit självvalt hade det såklart varit annorlunda, men nu kände jag mest bara att ”Men ååååhh, jag vill ju visa det här å det här å det häääär för blogolinerna!”. För ni har verkligen blivit en del av min vardag, en del av mitt umgänge – en del av mitt liv.

En del som jag INTE vill vara utan.