Jaaa hörrni. Jag har ju dragit igÃ¥ng det här med att vara en träningsmänska sen nÃ¥gra veckor tillbaka – hur sjuttsingen gÃ¥r det nu pÃ¥ semestern, utan min träningsbuddy? Jo – ganska sÃ¥ rackarns bra mÃ¥ste jag säga! Jag packade med mig träningskläderna till Portugallien, och lyckades faktiskt ta mig ut pÃ¥ en löprunda.

TvÃ¥ gÃ¥nger i veckan är det ju tänkt att jag ska fÃ¥ till nÃ¥gon slags fysisk aktivitet, och eftersom huset vi bodde i ligger högst uppe pÃ¥ en kulle, sÃ¥ mÃ¥ste jag fÃ¥ räkna in de gÃ¥nger jag promenerade upp för den – puttandes en vagn framför mig, med en femton kilos unge sittandes i den. Backen upp till huset är en riktig dräpare; om jag skriver att den lutar 90 grader sÃ¥ överdriver jag, men den är en SABLA lutning pÃ¥ den i alla fall.

Passade dessutom på att simma i poolen, så Portugallienveckan måste jag säga att jag fick in träningen rätt så bra. Heja heja mig på väg mot ett hälsosammare liv. *germigsjälvenryggdunk

TACK hörrni, för era fina kommentarer (och mail till och med!) på förra inlägget. Jag blir så himla himla glad! Vi lever ju i ett samhälle där allt går snabbare och snabbare, och där vi konsumerar kvickare och kortare. Att då ha lyxen att ha fina blogoliner som VILL TA SIG TID att slinka in här och läsa mina funderingar är en riktig rackarns glädjepepp!

För alla har lite för mycket att göra, och alla har lite för lite tid att spendera. Och dessutom finns det en triljard mänskor att följa, texter att läsa, videoklipp att se och bilder att konsumera. Så jag är så ENORMT tacksam att ni väljer att lägga er dyrbara tid på mig och på oss härinne i el bloggos värld. Mmmmwaaahhh!

Under de här dagarna i Portugallien dÃ¥ vÃ¥rt internetz var sÃ¥ pass uselt att det blev fysiskt omöjligt att blogga, funderade jag en hel del – kring just bloggande. Var det kanske SKÖNT att INTE KUNNA blogga? Kände jag en lättnad? Skulle jag (som sÃ¥ mÃ¥nga andra) kanske sluta med bloggandet, och bara köra vidare pÃ¥ Instagram?

Att fundera över det var nyttigt. Jag tror det är generellt sett nyttigt att fundera över det mesta här i livet med jämna mellanrum. Det är farligt att sluta ifrÃ¥gasätta; att bara göra nÃ¥t för görandets skull – för att man alltid gjort det, typ. Summan av kardemumman var dock att NEJ – jag vill INTE sluta blogga.

Instagram i all ära, men för mig är det en helt annan sak. Där kan man inspirera med fina bilder och skriva nÃ¥t kort och snärtigt. Ett fantastiskt verktyg och en ljuvlig plattform. Men för mig är Instagram ett komplement – inte en ersättare.

Bloggen är det medie som har störst plats i mitt cyberhjärta. Här kan jag posta hur mÃ¥nga bilder jag VILL i följd, här kan jag utveckla tankar och resonemang och här kan jag ha en dialog – med ER. Det är det viktigaste av allt. PÃ¥ Instagram älskar jag sÃ¥klart ocksÃ¥ att fÃ¥ kommentarer, men eftersom innehÃ¥llet inte är lika omfattande där som här, sÃ¥ reflekteras det sÃ¥klart även i kommunikationen.

PÃ¥ Insta är det mer korta kommentarer med glada tillrop (vilket jag sÃ¥klart ÄLSKAR – vilken rackarns PEPP!) men det här är i el bloggos värld som det blir ett verkligt utbyte. Jag utvecklar mina tankar, ni reagerar med era. Jag slänger ut en undring – ni svarar utifrÃ¥n era referensramar. Det ÄLSKAR jag.

Jag ÄLSKAR vÃ¥rt virtuella tjejgäng. Jag ÄLSKAR att jag fÃ¥tt ”riktiga” kompisar härinne. Jag ÄLSKAR att ni ALLTID har svar när jag har frÃ¥gor, och jag ÄLSKAR energin och peppen jag fÃ¥r när ni tar er tid att skriva en rad eller tvÃ¥.

Nej, det var INTE en lättnad att ha ett blogguppehÃ¥ll. Jag saknade bloggen nÃ¥t enormt. Hade uppehÃ¥llet varit självvalt hade det sÃ¥klart varit annorlunda, men nu kände jag mest bara att ”Men ååååhh, jag vill ju visa det här Ã¥ det här Ã¥ det häääär för blogolinerna!”. För ni har verkligen blivit en del av min vardag, en del av mitt umgänge – en del av mitt liv.

En del som jag INTE vill vara utan.