Hej hörrni. Den senaste veckan har varit vidrig, fruktansvärd och full av ångest. Tänkte berätta varför, men vill inleda med att säga att allt är okej nu. Ingen har dött, och alla mår under omständigheterna bra. Men vi har varit extremt oroliga för Iggy sen förra onsdagen, och jag får nog säga att tiden sen dess varit den kanske värsta i mitt liv.
Kanske hade den sluppit bli så fruktansvärd och full av ångest om jag hade känt till mer om det som vi nu gått igenom. Därför känns det också viktigt att skriva ett inlägg om det här, så kanske jag på något sätt kan underlätta för andra föräldrar som är med om samma sak. Jag måste sprida ordet om detta känner jag.
I onsdags kväll kom jag hem till ett barn som ryckte och knyckte till synes okontrollerat. Framförallt i ansiktet och överkroppen. Niklas var skärrad och förvarnade mig ute i hallen, så att jag inte skulle bli för rädd när jag såg Iggy. Jag gick in till grodan som satt i soffan och tittade på teve. Han mådde bra och betedde sig precis som vanligt, förutom att han med jämna mellanrum liksom krampade i ansiktet och överkroppen. Att se sitt lilla barn på det viset var fruktansvärt, och tankarna som landade i huvudet var hemska hemska hemska.
Vi ringde till Mackanrackarn som är barnläkare, pratade länge med honom och skickade filmer på Iggy där man såg ryckningarna. Han sa att det förmodligen rörde sig om tics, att det är ofarligt, mycket vanligt bland barn och att det i de flesta fall går över av sig själv med tiden. Vi kände oss lite lugnare, googlade, läste och undersökte och landade i att det förmodligen var just tics det handlade om.
Natten till torsdagen sov Iggy i min säng, han ryckte och knyckte och jag sov inte en blund på hela natten. Huvudet fylldes av mer och mer hemska tankar och ångest. På morgonen var jag ett oroligt vrak, ringde till Vårdupplysningen som tyckte att vi skulle åka till akuten. Vi spenderade torsdagen på akuten där Iggy blev undersökt, och läkaren kom fram till samma sak – förmodligen rörde det sig om tics. Men – eftersom de var så pass stora tyckte han dock att vi skulle göra ett EEG för att undersöka/utesluta epilepsi samt undersöka hjärnaktiviteten.
När vi skulle lämna akuten gick jag och grodan till Södersjukhusets pressbyråkiosk för att köpa en glass som belöning för att han varit så duktig hos doktorn. Då var ryckningarna så omfattande att Iggy nästan hade svårt att gå. Känslan i mitt hjärta då var så genomvidrig. I efterhand har jag förstått att ticsen förmodligen förvärrades av stressen det inneburit för Iggy att vara hos doktorn, men i stunden kändes det bara som att allt eskalerade – skulle mitt lilla barn inte kunna gå inom kort?
På väg till kiosken tittade mänskor på honom när han ryckte och knyckte, och jag gick sönder inombords. Var det såhär det skulle bli nu? Höll mitt goda lilla barn på att gå sönder? Skulle han bli rullstolsbunden? Skulle han sakta förtvina? Tankarna i mitt huvud slank tyvärr blixtsnabbt iväg till det hemskaste av det hemska, samtidigt som jag var tvungen att hålla god min inför min goda lilla unge som såklart var stressad av hela situationen. Fy fan. Den torsdagen är nog den värsta jävla torsdag jag någonsin upplevt.
Fredagen var lite bättre, Niklas googlade som en besatt på ”tics”, var en GULDKLIMP av logik och reson. Han var övertygad om att det inte var någonting värre än det, medan jag kämpade varje minut med att hålla huvudet utanför rännstenen. Just att akutläkaren ville att vi skulle göra ett EEG och inte kunde slå fast att det var tics det rörde sig om gjorde att jag började befara att det var något värre. Höll grodans nervsystem på att falla sönder? Var det något fel på hans hjärna?
Mackanrackarn var en enorm hjälp, vi uppdaterade honom med filmer och han pratade med erfarna läkarkolleger som alla trodde att det rörde sig om tics. Det hjälpte verkligen, men så fort en ryckning kom så sprang mina tankar iväg, ångesten la sig som en illamåendefilt över hela systemet och jag tänkte det värsta. Oron var så MONUMENTAL, så stor att den knappt fick plats i kroppen.
Lördagen spenderade vi i skogen, då kom det nästan inga ryckningar alls. Vi började se ett mönster i att de framförallt kom när Iggy slappnade av, inte när han var engagerad i något. Information som var bra att lämna vid EEG:t tänkte vi. Vi fick tid för EEG på tisdagen, och tiden SLÄPADE sig fram. Har aldrig tidigare upplevt att tiden gått så långsamt.
Men i tisdags var vi alltså tillbaka på Södersjukhuset och genomförde ett EEG. Iggy var ett under av tålamod. Att som tre och ett-halvtåring sitta blick stilla medan ett tjugotal sladdar med tillhörande salva och kompress fästs på huvudet tycker jag är helt fantastiskt. Han var så himla duktig.
Undersökningen tog någon timma, och syftet var att fånga några ryckningar så att hjärnvågorna kunde analyseras. Självklart ryckte Iggy knappt alls då, men jag tror vi fick tillräckligt för att resultaten skulle kunna analyseras.
Analytikern som genomförde testet är inte den som fäller avgörandet, det gör en barnneurolog, men hon hade jobbat med barn hela sitt liv och var övertygad om att det var tics. Inga egentliga tecken på epilepsi eller något värre. Jag fick ställa den fråga som bränt i mitt medvetande sen onsdagen innan, om det kunde vara något allvarligare än tics eller epilepsi? Min skräck var ju att Iggys neurologiska system på något sätt höll på att brytas ner. Men att det skulle kunna vara något sådant kunde hon inte tänka sig. Vi visade de filmer vi tagit där ryckningarna syntes mycket tydligt, och hon tyckte de överensstämde precis med tics. Efter EEG:t kunde jag äntligen lugna ner mig, de svartaste tankarna försvann från min hjärna och jag var enormt lättad.
Om några veckor ska vi träffa en barnneurolog som analyserat resultaten från EEG:t, men efter alla utlåtanden så känner jag mig nu lika trygg som Niklas i att det är just tics det handlar om och ingenting annat. Skräcken att Iggy ska förtvina har släppt. Lättnaden efter att ha landat i detta var enorm, och efter en veckas intensiv ångest och oro var min kropp helt urlakad.
På tisdagen och onsdagen var jag helt dränerad på energi, när oron släppte var det som att mitt system bara la av. Det enda jag kunde göra var att ligga på soffan, i princip. Den tröttaste trötthet genomsyrade min kropp, jag var helt slut.
Därför känner jag nu att jag måste skriva det här inlägget, för att upplysa föräldrar om tics. Jag hade INGEN ANING om att tics var så extremt vanligt hos barn (3-11% av alla flickor får det och upp till 18% av alla pojkar). Hade jag NÅGON GÅNG trillat över NÅGON TEXT om detta NÅGONSTANS, så hade jag kanske inte behövt gå runt i en dimma av ångest i en vecka och trott att mitt barn skulle dö.
Tics är helt ofarliga, kommer oftast runt 4-årsåldern och växer för de allra flesta bort med tiden. För vissa är de borta inom några månader, för andra tar det år. För ett fåtal finns de kvar i vuxen ålder, men oftast i en mer dämpad variant, och för ytterligare ett fåtal utvecklas ticsen till olika grader av Tourettes. Men de är HELT OFARLIGA.
Att tänka att Iggy har lite luriga ryckningar och knyckningar för sig känns som ett icke-problem efter att ha fasat för en allvarlig sjukdom i en vecka. Är det så att ticsen stannar kvar tills dess att han blir vuxen, ja men då får vi stötta honom i det på alla sätt vi kan. Är det så att han utvecklar Tourettes, ja men då får vi stötta honom i det. Det viktiga är att det är HELT OFARLIGT med tics, och dessutom något som en väldans massa barn och och vuxna har för sig.
Nu när vi pratat med familj och vänner om det här så visar det sig att SÅ många har barn/syskon/vänner som har eller haft olika former av tics, och vi har också pratat med SÅ många föräldrar som (som jag) blivit fullkomligt livrädda när de först uppkommit. Föräldrar som (som vi) aldrig hört talas om detta fenomen tidigare, vilket är så underligt eftersom det är så vanligt.
Därför vill jag belysa det här, berätta om vår vecka och vad den landade i. För om någon av er som läser det här inlägget ser sitt eget barn rycka och knycka i framtiden, så kanske mina ord ligger som en lugnande filt inombords; att det förmodligen är tics – som är tokvanligt, ofarligt och för det mesta växer bort med tiden.
För att gå runt i en vecka och se sitt lilla barns kropp göra de här sakerna när man knappt ens visste att tics existerade, det har varit för jävligt. Jag och vi har mått så fruktansvärt dåligt, och oron har varit så gigantisk, ångesten så allomfattande.
Men. I dag känns som sagt allt mycket bättre. Att se ryckningarna och knyckningarna nu är inte läskigt, för nu vet vi ju att de inte är tecken på något farligt. De bara ÄR.
Min energi börjar också komma tillbaka, även om jag fortfarande känner mig som att jag sprungit tio maraton. SÅ sliten. Iggy har som tur är varit relativt obekymrad genom det här, och jag Niklas har såklart ansträngt oss för att inte skapa oro hos honom. Tics ska inte uppmärksammas utan är bäst om de helt ignoreras, så vi har försökt att inte visa att vi sett dem. Förutom första kvällen, då frågade vi Iggy om han kunde sluta rycka, om det gick. För att se om det var något han själv styrde över. Men annars har vi inte uppmärksammat dem.
Nu går vi vidare, hoppas hoppas att det här inlägget kan vara till hjälp för någon. I dag eller i framtiden. Har ni egna erfarenheter av tics får ni gärna dela med er av dem, så att andra föräldrar som läser det här inlägget kan få ännu mer information. Jag ber er dock om att inte dela information om extremt ovanliga neurologiska diagnoser som har gemensamma nämnare med tics eller liknande, jag kommer inte klara av att läsa något negativt just nu när jag precis lyckats komma tillbaks på banan.
Kram på er, och ta hand om varandra.❤️
Tack fina du för att du delar med dig!
Jag vet precis vad du går igenom… Min 6-åriga underbara lilla dotter började rycka i ansiktet för några dagar sedan. Hon grimaserar genom att snörpa ihop munnen och rynka näsan samtidigt åt vänster. Ibland tittar också tungan ut när hon gör detta. Ser sååååå obehagligt ut… Jag är ganska övertygad om att det är tics. Hur är det med lilla sötiggy nu? Rycker han fortfarande lika mycket eller har det avtagit?
Min dotter rycker massvis ibland, kanske var femte sekund när det är som värst. Ibland kan det gå flera timmar utan ett ryck.
Hon verkar också, precis som Iggy, helt opåverkad av det och vi gör allt vi kan för att bara helt ignorera det (svårt när det känns som en kniv vrids runt i hjärtat varje gång jag ser en ryckning…). Kram!
Hej och STOR KRAM! Jag vet hur galet orolig man är men det låter på det du beskriver att det rör sig om tics för din dotter. Obs obs att jag inte är någon läkare såklart, så ring vårdguiden eller kolla med vårdcentralen för att bli lugnare tycker jag. Tics är SÅ vanligt som jag skrev i inlägget, och vad gäller Iggy tycker vi att det avtagit en smula. Jag tror tipsen blev extra starka/många när vi precis upptäckte det eftersom jag och Niklas var så stressade över dem. Även om vi inte sa något till Iggy och försökte att inte visa honom att vi var oroliga så kände han det såklart på sig. Tics förvärras av stress, så jag tror det var därför som det var mer då. Eller så har det börjat avta, för att kanske försvinna? Jag vet inte. Jag är inte så orolig längre i alla fall. Vi ska träffa en barnneurolog om en dryg vecka för att gå igenom resultatet av det EEG vi gjorde, efter det hoppas jag att den sista procenten oro försvunnit. För Iggy var det precis likadant som för din dotter – ibland ryckte han nästan hela tiden, för att sen vara helt ”vanlig”, och sen rycka någon gång då och då. Det verkar vara ganska nyckfullt, och jag tror det är väd8gt viktigt att som förälder inte visa barnet att man blir rädd och stressad. Min tröst och det jag kunde finna lugn i var just det som du skriver också – att han i övrigt var helt opåverkad och mådde finfint. Då tyder allt på att det är tics, och det är ju faktiskt inte farligt. Det är huvudsaken. Men gå till läkare om ni är oroliga tycker jag, för att stilla hjärtat en smula.
TUSEN tack för ditt långa svar. Åh vad skönt det är att läsa om någon som vet vad man går igenom i all den här oron. Jag har nu varit i kontakt både med Vårdguiden och vårdcentralen och de verkar fullständigt övertygade om att det är just tics min dotter drabbats av. Lättnaden är såklart stor över att det inte är något värre men ibland trillar jag ändå ner i en svacka – oron går upp och ner – särskilt en dag som denna när hon ryckt och ticsat mer än någonsin… Lycka över att det inte är något värre blandas med tankar som: tänk om det aldrig går över, om det blir värre, om det är Tourettes, kommer hon att bli retad av sina kompisar…?
Jag tänker också att ticsen förvärras av stress så jag kämpar som en tok för att skapa lugn runt henne och inte heller visa att jag är orolig ibland. Hon började förskoleklass i augusti och jag tror att den omställningen att börja skolan med allt vad det innebär kan ha varit lite utlösande.
Blir så otroligt glad att höra att Iggys ryckningar avtagit! Jag håller tummarna att det fortsätter och att våra små sötisar snart är ticsfria!
Stor kram & ha en fin ny vecka!
Tack för du delar med dig ❤ !!
Åh lilla Iggy <3 blev helt tårögd när jag hörde podden nyss, så glad att allt är okej ändå.
KRAMAR!
åh lilla Iggy o ni!!! hjärtat blöder o tårar i ögonen när jag läser om der vecka o förstår er, din ångest fullständigt!
såååå skönt att det är tics det handlar om, det är en fis i rymden jämfört med allt det kunde ha varit.
tics gör Igster bara ännu coolare och orginell och vem fan vill dö som en kopia?!
GO IGGYPIGGY!!!
sen när han kommer i svär-åldern att han svär högt och tydligt kan ni alltid skylla på touretten då. =) kram alla
Hej Vanja!
Min kille har tourettes, det började när han var i åtta/nio år och idag är han 26. Han har haft nästan alla möjliga olika sorters tics som finns, ryckningar i olika delar av kroppen och ansiktet, men också olika läten och ljud och andra sorters tics. Nu i vuxen ålder är hans tics främst fokuserat kring blinkningar, olika tics med käken och hostläten. Han kan delvis kontrollera det och ticsar mycket mer när han är hemma eller i andra trygga miljöer, på jobbet eller i nya sociala sammanhang brukar människor sällan ens märka att han har tics. Men som du skriver, så fort någon påpekar hans tics blir han medveten om dem och börjar ticsa mer. Han kan även bli påverkad om han träffar andra människor med tics, vilket också kan göra att han också börjar ticsa mer själv.
Jag vet att han har tyckt har varit jobbigt i olika perioder i livet och har även gått i KBT för det (dock utan resultat) MEN det är verkligen något man lär sig leva med och hantera och det är INGET som försämrar hans livskvalitet överhuvudtaget. Kan även tillägga att hans tics var en av de sakerna jag föll för för nio år sedan när vi blev tillsammans. Jag tyckte hans ögonblinkningar var så otroligt gulliga, och att det på något vis visade en sårbar sida som jag genast tyckte om 🙂
Jag har både en massa läkare och psykologer i familjen, och pluggar själv till läkare så det här är något som jag läst och vi pratat mycket om hemma. Som du också skriver är det väldigt vanligt att barn får olika sorters tics, och det betyder inte att Iggy kommer ha det för alltid. MEN om det skulle bli så att hans tics fortsätter hoppas jag att du kan vara trygg i att det kommer bli en helt naturlig del av livet och ingenting som han kommer lida av. Kanske en dag i framtiden kanske det till och med finns en person där ute som kommer falla för en charmig egenhet som är en del av den Iggy är <3
TACK Anna. Så himla, himla fint att du delar med dig. Skulle det vara så att Iggy utvecklar Tourettes kommer jag nog att gå tillbaka till din kommentar och läsa den om och om igen. Har en kompis med Tourettes, han kan hantera och kontrollera den till största delen när han är i sociala sammanhang, men då kommer det extra mycket när han är själv sen. Det viktigaste känns dock (för mig) att oavsett hur mycket eller hur lite tics som Iggy kommer ha, så är de ofarliga. TACK fina fina Anna för din omtanke, det betyder sjukt mycket ska du veta. Och hälsa din härliga snubbe! 🙂
❤️❤️❤️
Mitt hjärta snörpte och jag fick verkligen en tår i ögat. Förstår din oro och hade inte heller någon som helst aning om att barn får tics och att det kan hända och är ofarligt. Tack för att du orkar dela med dig ❤️ Lycka till nu med lilla grodan och lilla familjen!
Att vara allvarligt orolig för sitt barn är ju det mest hjärtslitande man kan vara med om. ? Så skönt att få höra hela historien. Jag sa ju att allt skulle ordna sig och att allt skulle bli bra! Lilla goda grodan! ??❤️?
Tack Vanja ❤️ Det är obeskrivligt olidligt & kan beskrivas bäst med den ångesten du upplevde förra veckan fast den tar inte slut. När diagnosen kommer, när det där värsta du befarade visade sig vara sant, faller du djupare än du någonsin trott varit möjligt. För att inte tala om efterföljande behandling. Det är vidrigt & man är så slut och utmattad i kropp och själ. MEN som du säger har man liksom inget annat val ❤️
Sorry, kommentaren hamnade i fel inlägg
Är bara 24 år och har själv inga barn, men går givetvis sönder inuti när jag läser detta. Kan inte ens föreställa mig den skräck ni måste känt denna vecka. Gud vad underbart att det är ofarligt & att ni, efter omständigheterna, mår bra <3 Också otroligt fint av dig att dela detta för att andra föräldrar ska slippa den oro ni fått utstå. Ni är så fina! All kärlek till er <3
Usch fy så jobbigt det måste ha varit för er alla! Så fint och bra att du delar med dig om detta!
STORA KRAMAR till er!! ❤️❤️❤️
Så fint att du delar med dig <3 Styrkekramar till er alla! <3 <3 <3
Min son är född samma år som Iggy med i maj månad och han har stammat sen ett år tillbaka egentligen men det var i april i år som jag blev både rädd och insåg att det var stamning, min son som kunnat prata på precis som "vanligt" fick inte fram ett ord utan att kämpa sig fram i en veckas tid. Under den veckan så var vi utomlands för första gången och stress, trötthet förvärrar stamning. Men vi ska äntligen få komma till en logoped och få med oss verktyg så vi kan göra det så bra som möjligt för våran son. Idag när jag vet mera om stamning så är jag inte rädd längre och det är också vanligt att barn i ålder 2-4år börjar stamma men att det för dem flesta också försvinner. "Det beräknas att 5-11% av förskolebarn och 0,7-1% av vuxna stammar".
Med det här sagt så vill jag väl säga att jag inte heller hade någon aning om att det var så vanligt med stamning hos barn och att det också kom som en chock för oss och folk runt omkring oss som började undra "varför våran son pratar så där?".
Tack för satt du delar med dig. Åh så oroliga ni måste ha varit, jag känner verkligen med er ❤️ Allt annat blir så fjuttigt när sådant här händer, det blir ett riktigt wake up call – vad som är viktigt egentligen. Massa kärlek och styrka till er och framför allt till allas ”vår” lilla Iggy som jag följt sedan han annonserades (säger man så? ?) ut att han fanns i din mage i GVFV. Fina fina grodan ❤️❤️ Stor kram /Ingela
Fy för den där ångesten och rädslan man har över sina barn, den är fruktansvärd. Skönt att Iggy verkar relativt obekymrad och tur är väl det. Massa styrkekramar! <3
Hei. Jeg er en jente fra Norge som har fulgt deg siden du var gravid med Iggy. Jeg gikk gravid samtidig som deg og fikk en sønn på samme tidspunkt som dere. Han heter Storm og jeg kan relatere så veldig til dere. Min gutt og Iggy er så like på så mange måter. Og nå leser jeg innlegget ditt om Tics. Vi har opplevd det samme nylig. Heldigvis er det perioder som er bra og helt uten tics. Måtte bare kommentere.
Jag som är en frisk 21 årig tjej kan lova er att även om det är något i form av barnepelepsi så kommer ni få all hjälp ni behöver och Iggy kommer växa ifrån även det. Jag fick diagnosen vid 10års åldern och blev friskförklarad när jag var 14. Alla läkare vjag hade var bra med barn och det finns jätte bra medicin.
Självklart är det lättare för er som föräldrar om det bara är tics men är det värre så kommer ni klara det galant det vet jag! Styrkekramar till er! ❤️
Mamma hjärtat blöder så fort det är något ”utanför ramarna” eftersom man är livrädd att något ska hända ens barn något, och för att världen ser ut som den gör.
Vilken tur att Iggy fått hamna hos så goda föräldrar, att det kommer gå honom omärkt förbi ❤️. Styrkekramar till er!
❤️❤️❤️
❤️ Aj va ont det gör i mammahjärtat. Jag förstår att du blev rädd. Kärlek till er ❤️
Alltså, fina fina Vanja<3 Så otroligt otroligt BRA och VIKTIGT att du delar med dig utav detta! Får så ONT i hjärtat över det du skriver om alla jobbiga tankar som ni dragits med den här veckan… Skickar ENORMA mängder styrkekramar till dig o din fina lilla familj❤️ Puss o kram!!
❤❤❤
STOR KRAM
TACK SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA, Vanja som delade med dig av detta! Och hoppas ni får ny energi snart (trots att det faktiskt är helt okej att inte alltid ha det!). Kram.
Massor av styrkekramar till er, fy så fruktansvärt <3 kan inte ens föreställa mig denna vecka ni gått igenom.. stor kram <3
Men oooj… lilla Iggy, vad otäckt!!! Fint av dig att dela då ni garanterat inte är ensamma om att inte ha koll på ovanligheten för detta… Styrkekramar!!! <3 Det kommer gå helt fint känner jag 🙂
Så hemskt oroligt och jobbigt för er, känner verkligen med er! Jag ville mest berätta att jag själv har tics, fick det först som ung vuxen faktiskt så har ingen egen erfarenhet av barntics men vet hur det kan vara att leva med tics i vuxen ålder. Jag har lite olika tics men mitt vanligaste är ögonblinkningar och ansiktsrörelser. Ibland lite, ibland betydligt mer, och mina besvär blir värre när jag är trött, stressad eller anstränger mig fysiskt. Jag är så van vid dem nu att jag inte tycker att de är särskilt jobbiga. De som känner mig vet ju vad det är jag håller på med och jag brukar informera nya bekantskaper efter ett tag för att de ska förstå hehe. Min pappa och hans två kusiner har också tics så jag antar att det finns en ärftlig faktor. I vilket fall som helst så behöver det inte bli ett stort problem. Kanske växer det bort, eller mildras, men om ticsen kvarstår så vill jag att ni ska veta att det kan bli bra ändå ? Jättebra att du delar med dig för att öka förståelsen, det hjälper både oss med tics och de som inte vet så mkt om det att lära sig mer. Håller tummarna för att det blir bättre. Ta hand om er. Kram!
Att läsa hur du beskriver rädslan och ångesten får mitt mammahjärta att gå sönder! Känslan av maktlöshet man som förälder känner när sånt här händer är Obeskrivligt. Vi får skatta oss lyckliga som ändå bor i ett land där våra barn får gratis sjukvård och (i de flesta fall) blir omerhändertagna av fantastisk vårdpersonal. Tack Vanja för att du delar med dig av era erfarenheter ❤ Ta hand om er!
Tack för att du vill och orkar dela med dig! Undrade varför inte podden kom igår, men nu förstår jag verkligen! Hade inte heller kunnat fungera som människa med de tankarna och den ångesten du har burit på. Så tack igen för att jag nu vet vad tics är om vår dotter skulle börja rycka. All kärlek till dig och Niklas!
Åh fina fina fina Vanja! Ta hand om dig/er nu och boosta med ALLT du kan. Köp glass i mängder, ligg i soffan och bara VAR. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara rädd för sitt barns eller familjs liv och välbefinnande. Så starkt och så fint av dig att dela med dig. Du är så fin och så vettig. En fin förebild och en fin mamma <3 Styrkekramar och peppkramar till dig och din fina fina familj. Oj vad man tar livet föregivet tills saker sätts på sin spetts. <3
<3
Massa kramar till er Vanja!! ❤❤
Men fyy vad obehagligt. Skönt att det ordnat upp sig och ”bara” rör sig om tics. I exakt samma rum gjorde vi EEG i somras också på Douglas, han har varit under utredning för att utesluta epilepsi. Verkar lugnt på den punkten men har varit SÅ orolig över var detta kan landa så förstår din oro lite grann. Kram till er!
Men lilla vännen då <3 Jag har inga egna barn men jag kan absolut förstå den oro ni känt. Tur att ni är så kloka, fina människor och säkert hanterade det hela på bästa sätt för Iggy!
Jag förstår er oro men skönt att höra att ni mår bra! Håller fortsatt tummar för er! Styrkekramar till er!
Vad otäckt. Och vad bra du beskriver föräldraoron och informerar andra. Det är ju för att vi älskar barnen så mycket som det gör så ont. Iggy är ljuvlig precis som han är. Och han har väldigt många beundrare, här sitter en, och jag skickar en stor kram till er alla tre.
Tack för att du delar med sig. Stor kram
till hela familjen ???
All kärlek och styrka till er i familjen!
STYRKEKRAMAR <3
Massa kärlek och kramar till er!! ❤️❤️❤️
Gud vad orolig jag blev när jag läste rubriken och såg första bilden! Jag vet verkligen hur lätt det är att få katastroftankar. Det är som att kroppen bygger upp ett försvar inför vad som eventuellt komma skall när den gör sig beredd på det värsta… Vilken himla tur att det inte var något allvarligt iallafall. Som du skriver är tics vanligare än vad många tror! Jag hade också en del för mig när jag var liten ända fram till mellanstadiet, sedan gick det över. Det är verkligen viktigt att det talas mer om det så man slipper bli så orolig. Kram på er <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
❤️❤️❤️
Vår son har haft tics från och till sedan han var 4-5 år. De flyttar runt och tar sig olika uttryck både kroppsligt och ljudligt. De kommer mest när han slappnar av. Det finns en del som påstår att man kan mildra det med kost och ingen skärmtid. Jag vet inte. För vår del har vi mest bara låtit det vara, INTE kommenterat det utan låtsats som ingenting. Om han blir medveten om att vi förstår och har koll så vill han bara hämma det och det kan bli ganska jobbigt för honom då.
Som förälder så förstår jag precis hur du känner. Man oroar upp sig något så otroligt när det gäller ens barn ❤ Så skönt att ni vet vad det är och att detta ofarligt. Jag hade mycket tics som barn och har det kvar även nu som vuxen men i mycket mindre utsträckning. Nu är det inga stora ryckningar alls utan bara små små rörelser som jag inte alls tänker på och inte heller min närmsta familj och vänner. Tack för du delar med dig!
Kära ni! Vad ont det gör i hjärtat att läsa om er tuffa vecka. Allt som är viktigt är ju liksom att alla mår bra omkring en, särskilt småpluttarna.
Kram kram kram på er och förhoppningar om att snart är detta ett hemskt minne bara.
Kramar!
Usch vad vidrig upplevelse för er! Och så ska man sitta där och vara lugn för att inte skrämma barnet fast man håller på att slitas itu av oro och ångest. Jag känner mig helt hudlös när det kommer till mitt barn. Kramar!
❤️❤️❤️
Tack Vanja för att du delar med dig ♡ kan inte ens tänka mig vilken helvetes vecka ni haft. Ni är ändå en tuff och mycket klok familj ♡ tror inte jag kan bidra med något nytt. Vill bara säga att jag skickar positiva tankar genom universum till er alla ☆
Många kramar till er! ❤️
Åhh. Vad snällt av dig att dela med dig av alltihop. Det kan nog absolut vara bra att ha hört talas om det här om man skulle stöta på det i framtiden med tanke på hur vanligt det verkar vara!
Kan inte ens föreställa mig vilken jobbig oro ni ska ha känt 🙁 Kram <3
Ååh vilken hemsk upplevelse, förstår ni har varit oroliga. Skönt att det verkar vara helt ofarligt. KRAM till er alla 3!
Oj vad jag grät mig igenom texten, vet precis hur orolig man blir när något verkar fel med ens lilla guldklimp. Tack för det här inlägget, hade nog också tänkt det värsta om barnet började rycka, hade ingen aning om att tics var så vanligt. Kram!
Kärlek till mamma och pappa och pussar och glassar till det lilla barnet!
Vår son (när han var runt 2,5 år) hade under ett par veckor nån form av tics där han blinkade hårt med ögonen när han kollade på tv. Trodde först att det var allt tittande på padda och tv som sabbat hans syn! 🙁 Men sen fick vi höra från dagis att det var rätt vanligt med liknande tics och fick rådet att bara ignorera det och efter ett litet tag var det borta och har inte sett till det igen sedan dess.
Kramar till er!
Fina lilla Iggy och ORON, herregud jag hade förgåtts!
Min Harry fyller 3 nästa vecka och jag hade fått fullstääändig panik. Helt förståerligt för dina tankar, ångest och oro!
Fantastiskt att det inte var någon fara!
Krama honom och er en extra gång eller två.
Fy vad läskigt och min hjärna hade nog också skenat iväg likt din och målat upp ”domedagsscenarion”. Hade inte en aning om att TICS uppstod så här utan trodde det mer kanske kom krypande.. Tack för att du delar med dig <3
Styrkekramar!
Många kramar till er alla! Hade ingen aning om detta, du har skrivit så klokt och berättande. Blev riktigt orolig när du varit borta några dgr och när jag sedan läste rubriken flög hjärtat upp och ner. Skönt att ha Mackarn rackarn ett samtal bort, vilken trygghet ändå. Skriver det du skriver, gissar att han heter Marcus. Tänker på er och extra på fina goa Iggy! Ni inger sådan trygghet i er son så jag är inte förvånad att han satt still (men förstår att det är ovanligt för ett barn i den åldern).
Fina underbara du. TACK för att du delar med dig. Som mamma till en liten kille på snart 2 år är det här verkligen så bra för mig att få läsa. Man går runt och oroar sig för så mycket som kan hända dom små. Å när det väl händer något så är det ju exakt sådana här inlägg man vill få upp då man som ni gjorde googlade loss!
Vi tänker på er och håller alla tummar och tår som bara går att Iggy får må bra!
En stor kram till Iggy och er från mig och Sam <3
Åh, usch, vad otäckt! 🙁 Förstår oron och rädslan, och vad den måste ha gjort med måendet! Skönt att höra att det inte är något farligt och TACK för att du skriver om det! Jag har själv en son och skulle reagera exakt likadant om detta skulle hända honom, men nu vet jag att tics existerar och att ett sådant beteende inte nödvändigtvis måste vara något farligt då alltså. Kramar
❣️❣️❣️
Jag blev alldeles orolig när jag läste rubriken på inlägget men som tur är så var det inte så farligt! Vad skönt att det visade sig vara helt ofarligt. Massor med kramar och jag hoppas att du snart får tillbaka din energi igen 🙂 <3
Åh fyyyyy! Jag gick in igår och skrev ett meddelande med förhoppning om att du bara tagit en paus, klickade bort det för att jag inte ville hetsa din frånvaro..
Men fy är otäckt. Jag känner med dig och er in i maggropen. Skönt att det är alldeles ofarligt!
Kramar <3
Skickar alla styrkekramar och all kärlek jag kan! <3<3
Åh vad skönt att höra Vanja! Vill bara säga att skulle det vara något allvarligare i hjärnan så skulle inte besvären komma & gå som de gör på Iggy ❤️ Kram
Tack KG! Kram! ❤️