September 2017 - Vanja Wikström - Metro Mode

VIKTEN AV ATT VÅGA FÖRÄNDRA FÖR ATT KUNNA FÖRBÄTTRA

Josefin & Vanjas podd
13 september, 201714:42

God eftermiddag. Nu har jag landat på Drömmis efter en dag full av roliga möten. Mitt första möte var iofs ingen skrattfest, men kanske desto viktigare – jag kollade upp mina leverfläckar hos en hudläkare. Är ju en prickig donna med känslig hy som haft cellförändringar i mina leverfläckar ett par gånger, och har därför som regel att kolla upp huden någon gång om året och ta bort sånt som verkar lurigt.

Det mesta såg bra ut, men en rackare ska opereras bort. Jag fick tid redan i morgon vilket var skönt. Kolla upp huden ni med, hudcancer är ju skrämmande vanligt nuförtiden och det bästa är såklart att försöka förekomma snarare än att förekommas. Så kolla upp fläckarna ni med tycker jag.

Numera måste ha ha remiss från vårdcentralen för att få en koll, men några kliniker erbjuder så kallades egenremisser som man fyller i på nätet, sen är det bara att boka tid. På så sätt slipper man omvägen via vårdcentralen. Jag gick till Kungsholmens Hudklinik som erbjuder just egenremiss, tips tips till er andra prickiga mänskor.

Efter hudkollen var det dock bara mysiga möten. Det händer väldigt mycket just nu, och jag kommer behöva ta ett par stora beslut inom kort. Vilket är roligt såklart. Men som alltid när man väljer något så väljer man också bort något annat, och det kan kännas lite trixigt tycker jag. Men det kommer bli bra, man får vara glad att man är i en position där man överhuvudtaget erbjuds val, givetvis.

Hursomhelst, nu sitter jag på Drömmis och ska hugga tag i en väldigt roligt grej. Fick en förfrågan från Vi Föräldrar att skriva en krönika om ett ämne som engagerar mig, så det ska jag göra nu. Kul!

I dag är det ju dessutom onsdag och poddisdag, och veckans avsnitt FÅR ni helt enkelt inte missa! Det är enligt mig ett av våra bästa någonsin. Det bjuder på såväl GAPFLABB när vi avslöjar Jossans (geniala!) födelsedagspresent till en sjuk och ynklig Niklas i fredags, som deep talk när vi går in på rätten att välja – och välja OM – inrikting på sitt liv.

För just det där med att man faktiskt får ÄNDRA SIG här i livet är så himla viktigt att komma ihåg. Man måste inte fortsätta på samma bana vare sig åsiktsmässigt, relationsmässigt eller yrkesmässigt bara för att man befinner sig där just nu. Som jag och Jossan alltid predikar så måste man komma ihåg att vi alla har makten och ansvaret över våra liv, och känner man att det är något som skaver så är man skyldig sig själv att försöka ändra inriktning. Utan att känna skam, nederlag eller annat negativt som ofta är förknippat med att byta inriktning.

För jag tycker snarare att det är ett sundhetstecken att man med jämna mellanrum vågar omvärdera sitt liv, sin relation och/eller sina åsikter. Vi är ju levande varelser som hela tiden utvecklas, och då är det inte så konstigt att man känner behov av att förnya och förändra. Och på så sätt förbättra. För det är ju det det handlar om i slutändan – att skapa sig det liv man mår allra, allra bäst av.❤️

Lyssna på avsnitt nr 110 av ”Josefin och Vanja” här!

PROFILBILDER PÅ FACEBOOK 2007-2017

Livet
12 september, 201718:28

Är ni redo för en riktig rackarns walk down memory lane tillsammans med mig? Såg nämligen denna asroliga utmaning hos en av er fina blogoliner (puss på dig Emmelemzi?); nämligen att visa upp sina profilbilder på Fejan 2007-2017, SÅ kul ju! Den ovan är från 2011, men nu börjar vi från början:

2007

Det här var min allra första profilbild, postad den 17:e juli 2007. Och nej, jag har inte genomgått omfattande plastikkirurgi sen dess, det var bara SÅ HIMLA KUL att löjla till det lite.

I december samma år tyckte jag att det kändes skoj att klistra på mig själv en tomteluva. Här använde jag dock originalbilden, utan löjl. Tydligen var luvan skojsig nog.

2008

I mars 2008 bytte jag profilbild igen, till denna. Minns att den togs av en kompis till en kompis som var fotograf. Minns också att det här var mina absoluta favoritblus (2008 års succéblus med andra ord) och att jag helt hade snöat in på att ha fläta.

Kepan ni ser på bilden är för övrigt samma som ofta sitter på mitt huvud i dag. Den är alltså nästan lika gammal som Facebook. Inte dåligt.

2009

Ett år senare bytte jag igen. Då till en Obamafierad version av fingerpets-bilden. Det vankades val i Amerrkat och jag ville som alla andra visa vem jag supportade.

Ett halvår senare bytte jag till denna. En stillbild från musikvideon till min förstasingel som jag precis spelat in i Lissabon sommaren 2009. I en av scenerna var jag utklädd till Wonder Woman och körde runt med en manlig modell i Stålmannendräkt i en kundvagn. Frågor på det?

På hösten 2009 unnade jag mig en ny profilbild, i form av denna fräsiga lager på lager-pic. Den stickade ullvästen hade jag fyndat för tio spänn på en loppis och jag använde den JÄMT. Till slut trillade den sönder. Tycker fortfarande att detta var en rätt så fräsig outfit faktiskt. Bra jobbat, Vanja 30 bast!

2010

Sommaren 2010 var detta min profilbild. Återigen gick jag på den skojsiga linjen. Roliga appar som förändrade ens utseende var STORT, just denna hette Fat Booth och var megasuperduperpoppis bland mina kompisar – och deras barn.

Några månader senare fyllde min lillasyster 18 bast, och en snapshot från hennes fest fick agera profilbild. Värt att notera är att samtliga bilder 2008-2010 var kepsifierade. Jag hade ett par år då jag ALLTID bar någon form av huvudbonad, det var liksom min grej.

Det gick så långt att jag inte kunde gå ut utan något på skallen, och när jag runt 2011 lyckades göra mig fri från detta hattberoende (som det faktiskt utvecklats till) hände det fler än en gång att jag sprang in i kompisar på stan som på riktigt INTE KÄNDE IGEN MIG. Utan huvudbonad var jag inte samma person.

Som tur var vande de sig efter ett tag, och jag med. Numera har jag en mer sund relation till hattar, och kan varva lite beroende på humör (och smutsighet på håret).

Nästa profilbildsbyte var i juli 2010 – Prideveckan! Jag la upp ett arr av en låt jag höll på att producera där jag gett de olika spåren regnbågens färger. Lite fint ändå. Bra låt var det också, sjukt sorglig dock.

Mådde riktigt pissigt vid den här tiden och var mitt uppe i en musikkarriär som inte ville ta fart. Skrev således väldigt många nya låtar om livets orättvisor etc vid den här tidpunkten.

I augusti samma år bjöd jag Facebook på denna urgulliga bild. Jag och Niklas, kramandes i solen i Portugallien. Vad söta vi var.

2011

När 2010 precis hade blivit 2011 fick en strandbild från Costa Rica agera profilbild. En ljuvlig resa, ett ljuvligt ställe. Jag solade, badade, åt massor med god mat och skrev ett helt knippe nya låtar. Som var lite gladare. Livet började kännas ok igen.

Medan jag var i Costa Rica åkte även denna upp på Fejan. En strandskuttande Vanja i (kort!) prickig klänning, med en brandgul solnedgångssol i fiffi.

På vägen hem från Costa Rica såg jag denna ljuvliga uppenbarelse på flygplatsen i New York som precis förtrollat hela svenska folket med sin insats i ”Svenska Hollywoodfruar”. Jag sa att hon var fantastisk, hon blev jätteglad och var god som guld – och vi tog en selfie.

I februari 2011 friade Niklas via en tatuering på armen, och givetvis åkte den upp som profilbild. Så sött, man ser hur färsk den är på den här bilden. I dag är den mycket mattare. Vi har fortfarande inte gift oss, men någon gång ska vi väl få till det.

Våren 2011 bytte jag profilbild igen, denna gång hade jag och Niklas klätt ut oss till något slags fjärilsfolk. Tror vi var på maskerad. Eller? Kanske hade vi bara en intensiv fjärilsfas? Hmmm.

Sommaren 2011 dök den här bilden upp. Den är tagen på min lillasysters student. Tycker den är ljuvlig! Ser på mina lååååååånga ögonfransar att jag var mitt inne i användandet av fransserum som var så himla poppis då. De funkade ju som en dröm, men sen kom cancerlarmet och då vågade jag inte fortsätta. Synd, vad fina fransar jag hade!

Hösten 2011 hade jag och Malin precis dragit igång GlamMom. Vi hade kontor och lager i hennes föräldrars källare i Enskede, och hennes gulliga föräldrar kom rätt ofta ner till oss med fika. En av gångerna när vi fick bullar tog vi den här bilden som jag fortfarande tycker är underbar. Kanske min bästa profilbild genom åren?

2012

Den här bilden las upp den 2:a januari 2012. Bilden är tagen på Sleep No Mores Nyårsfest i New York, en episk tillställning. Sådär överdådigt dekadent och mystiskt som det liksom bara kan bli i Nevvan. Alla på festen bar djurmasker – bara en sån sak.

Från New York åkte vi till Costa Rica, vi ville tillbaka till detta paradis. Den här pussbilden från ljuvliga Brisas Del Mar (löjligt god tonfisk och löjligt vacker vy över havet) fick bli min nya profilbild.

Fram emot sommaren försökte jag återskapa succén med bullbilden. Men njaaaeee. Det här blev nog mest en blek kopia. Profilbild fick den bli, i alla fall.

I november 2012 gick jag på maskerad som leopard, och denna bild med klös (hö hö) fick äran att agera profile pic.

2013

Sommaren 2013 var jag och Niklas i Japan. LIVETS BÄSTA PLATS OCH LIVETS BÄSTA RESA. Ni måste, måste, mååååsteeee åka dit!

På just den här bilden stod jag i ett glasscafé i Harajuku i Tokyo, och Iggy låg i min mage.

2015

Sen fick jag barn, och sket i Facebook. Det dröjde ända tills maj 2015 tills jag brydde mig om att gå in och uppdatera min profilbild. Då till en på mig och mitt lilla drygt ettåriga gull, givetvis. SÅ god bild detta!

2016

Och precis som alla andra klyschiga päron har det enbart blivit profilbilder på mig och min avkomma efter att jag fick barn. Denna är från 2016…

2017

…och denna är från 2017, och således min nuvarande profilbild. Jag gillar uppenbarligen bilder på mig och Iggy där vi pussas.

Det var det hele hörrni, hoppas ni tyckte detta var skoj!? Vilken bild var er favorit?

ATT VILJA BLI OCH ATT VARA EN TRÄNINGSPERSON ÄR INTE HELT OKOMPLICERAT

Livet
12 september, 201715:01

I samarbete med Kari Traa

Det här med träning är komplicerat. Inte bara själva grejen med att faktiskt få till den, det där med VARFÖR man tränar är nog minst lika lurigt. Jag önskar att 100% av alla som tränade gjorde det för att må bra och ta hand om sin hälsa, men så är tyvärr inte fallet.

En undersökning som sportvarumärket Kari Traa gjort med drygt 4000 svenska, norska, danska och finska kvinnor visar att träning i stor utsträckning är förknippad med press (från omvärlden och från – hör och häpna – ens partner!), att de orealistiska kroppsideal som omger oss kraftigt sänker kvinnors självförtroende (no shit Sherlock) och att 9 av 10 kvinnor skulle ändra på en eller flera kroppsdelar om de kunde. Så deppiga slutsatser, tycker jag.

Jag är ingen träningsperson, det vet ni. (Se bilden ovan – så orutinerad, glömde tom tofs till håret!?) Ni vet också att jag däremot försöker BLI en. En träningsperson, alltså. Mina anledningar till varför jag vill få in mer motion i mitt liv kommer dock aldrig vara att jag vill ha en studsigare rumpa eller fastare lår. Nää, sånt motiverar inte mig. Alls.

Däremot vill jag (som jag ju sagt så många gånger förut) kunna knyta skorna själv när jag är 80. Efter två knäoperationer vill jag förhindra att fler delar av kroppen går sönder. Jag vill orka bära på och leka med mitt barn, och blir det aktuellt med flera kids i framtiden vill jag ha en kropp som pallar med det.

Sen vet jag såklart att jag är född med gener som gjort att jag är inom (den töntigt snäva!) ramen för vad som anses ”normsnyggt”. Jag går inte upp så lätt i vikt och jag ”behöver” inte träna för att hålla mig kvar inom den där snäva ramen. Så kanske är det lättare för mig att strunta i alla puffiga rumpor på Inspirationstagram?

Min rumpa är sladdrig som attan, men så länge jag inte känner ett behov av att stå på en strand med skinkorna i vädret kommer jag aldrig bry mig om det. Den enda som kommer i närheten av min sladdriga rumpa är Niklas, och skulle han börja ha synpunkter på den skulle vi få väldigt stora problem. Blev så himla ledsen av att läsa just den där meningen om att SÅ många kvinnor känner press att träna mer – för sin partners skull.

Nej, jag hoppas verkligen att trenden kan gå mot att vi vill träna för att det får oss att må bra, inte för att vi ska försöka leva upp till orealistiska bilder av hur en kvinnokropp ska se ut. Att det dessutom bara finns EN kvinnokropp att sträva efter är ju helt bananas.

Det borde ju finnas lika många ideal som det finns kvinnor, och om vi ska ha något träningsmål utöver glädje och hälsa så borde det vara att vara den bästa versionen av OSS SJÄLVA, inte försöka återskapa någon annans kropp.

Efter att resultatet av undersökningen jag nämnde ovan blev klart, bestämde sig Kari Traa för att försöka inspirera till just precis det som jag nämnde nyss: att träning ska vara något man gör för sig själv och sin egen hälsa och utveckling, inte för någon annan. Den här videon och kampanjen Celebrate Yourself är resultatet, så härlig tycker jag!

Alla bilderna i det här inlägget är tagna av Angelica, och de är från ett träningspass som Alexandra bjussade på häromveckan.

Vi som var där fick dra på oss boxningshandskar, och i mörker och till sjukt bra musik genomförde vi sen en Night Fight. Alla stod vid varsin boxningssäck och körde slagkombinationer och styrkeövningar utefter det man själv orkade med. Ett perfekt pass tycker jag – och verkligen ett sätt att fokusera på SIG SJÄLV, och inte jämföra sig med de andra i rummet.

Mörkret, och fokuset på den egna säcken gjorde att man var som i sin egen värld, och känslan var att man pushade sig för sin egen skull, man gjorde övningarna för sin egen skull. Inget sneglande på de andra, ingen press att göra precis som övriga i rummet. Precis så som träning alltid borde vara.

Jag hoppas innerligt att jag lyckas med att bli en träningsperson. Att jag kommer kunna knyta skorna när jag är 80. men framförallt hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer träna av någon annan anledning än att det får mig att må bra.

SparaSpara

Vanja Wikström