Vanja Wikström

Luncherna här alltså…? Portugallien är dock inget easy peasy matland. Det är inte som i Italien där man kan knata in på närmsta restaurang och få en fantastisk pasta. Nää, gör man det här är sannolikheten väldigt stor att man åker på en svampig lövbiff med en skiva tomat bredvid och ett stekt ägg på toppen. Bluuäääck.

Men. Hittar man rätt så blir det LJUVLIGT. Efter åtta års besök i det här landet har vi hittat några guldkorn, och när det blir gott blir det RIKTIGT gott.

Den här pinfärska, grillade tonfisken som vi åt häromdagen var himmelsk. Att den dessutom intogs precis på stranden gjorde ju inte saken sämre.

Nåt annat man absolut inte får missa är att äta clams. Så smarrigt att man det liksom aldrig tar stopp, man vill bara äta mer och mer. Och mer.

Oj oj oj. Jag älskar verkligen att äta. Vilken njutning! Kan inte förstå folk som inte tycker att det är roligt med mat. Minns fortfarande CHOCKEN när en kompis till mig hade varit en vecka i New York. När han kom hem frågade jag honom om all mat de ätit, vilken som burgare var bäst etc? Och han svarade: ”Vet inte, vi käkade på Donken typ varje dag.”. VAAAAA?! DONKEN?! När man är i NEVVAN?!

Detta blev såklart en diskussion, där jag fick veta att om det fanns piller man kunde käka för att bli mätt istället för att ”Hålla på å böka runt med mat” så skulle han gladeligen ta såna. Han var totalt ointresserad av att äta.

Detta var nog tio år sen, men jag tänker fortfarande på just den här konversationen varje gång vi ses. Att man kan vara såna diametrala motsatser på vissa områden, men ändå ha så mycket gemensamt. Fint på något sätt.

Nu har Jossan och Chrillerille åkt hem, det var SÅ RACKARNS MYSIGT att ha dem här! ?

Man vet ju faktiskt aldrig hur bra det kommer gå när man ska resa och bo med någon. Oavsett hur mycket man gillar varandra så är det inte alla det funkar att hänga så pass intensivt med. Men jag måste säga att både Jossan och Chrillerille får MVG ++ med guldstjärna – av alla här i huset. De är båda såna glädjespridare och så ENKLA att umgås med.

Älskar såna mänskor. Ni vet, när man blir avslappnad direkt och inte känner att man måste ”jobba”. Man kan släppa det där med att ”vara social” och Bara Vara. Bästa bästa!

Otroligt kul också att Niklas och Chrille (eller ”Nille & Chrille” som de numera kallar sig, snart kommer deras gemensamma podd! ?) fann varandra också. Och att de gick loss och fullkomligt FÖRGYLLDE vårt senaste poddisavsnitt! TACK för alla fina kommentarer kring det förresten, det är helt klart ett av våra mest uppskattade avsnitt någonsin!

Det har varit så ljuvligt att bo i det här magiska huset (som ju går att hyra, missa inte det!) med alla dessa härliga mänskor. Det har verkligen känts som att vi haft en liten by här. Kidsen har ÄLSKAT det också, såklart. Det finns alltid någon att busa med (eller bygga in, som ni som hänger med på Insta Stories har sett #JossanOchChrilleFårAldrigHånglaIfred? har sett).

Världens bästa gäng! ? I dag är sista dagen här i huset. I morgon åker vi vidare till en liten ort söder om Lissabon där vi ska bo i två dagar. KUL med omväxling, då känns resan ännu längre.

Nu ska vi börja planera dagen här, får se vart vi hamnar. Häng med på Insta Stories vettja!

Jahapp, här står jag å ser sur ut. Typ. Jag var lite sur i går faktiskt. Inte på någon mänska, men på att jag kände mig sjuk. Vaknade med en sjusabla hosta och en halsvärk som inte var någe rolig alls. Humöret dök och jag kände mig allmänt uschlig, trots ljuvliga omständigheter.

Så är det ju ibland. Inte ens de njutigaste Portugalliska vibbarna kunde få mig på bra humör. Kände mig som ett sånt där blygrått regnmoln man ser i skyn på riktigt sunkiga sommardagar, ni vet.

Men. Efter lunch kom det en hel stormvind med energi, som tackålov vände både det fysiska och det psykiska måendet. SÅ skönt! När vändpunkten kommit så blev resten av dagen supermysig. Härligt att det bara var första delen som inte blev så bra. Jobbigt det där, när man känner att man fastnat i sunkmode.

Något som var bra med det var i alla fall att jag fick en bild på mig själv där jag är en surmule. Är ju en rätt så glad prick annars, vilket innebär att jag ler på cirkus 11 av 10 bilder som tas på mig. Därför tyckte jag att det var lite fint att få en sån här mulbild, känns annorlunda liksom. Inget ont som inte för någon mule med sig, eller vad man nu säger.