Det är SÅ BRA att hänga här hos mamma, på SÅ MÅNGA sätt. Dels hela familjetjofräset (Niklas får vara själv hemma, jag får vara själv med Iggy yada yada yada), men också för att man får perspektiv när man hamnar i en annan vardag än sin vanliga. När man träffar andra mänskor än sina vanliga. När man äter annan mat än sin vanliga. När man upplever andra miljöer än sina vanliga. Det är förstås därför det är så bra för mänskligheten att resa. Och det fina är, att resa långt eller kort – det spelar ingen större roll. Man får perspektiv oavsett.
Här hos mamsen har jag framförallt insett detta:
Jag måste jobba mer på min självkänsla och stärka mig själv genom att vara sann mot mig själv.
Jag hade ett samtal med mamma häromkvällen då vi pratade om självförtroende kontra självkänsla. Ni vet, det där om att självförtroendet handlar om vad man gör, medan självkänslan handlar om vem man är.
Både jag och mamma har självförtroenden som heter duga. Jag vill nog till och med påstå att hennes är som en pansarvagn; genomstabilt med en nästintill skräckinjagande tyngd. Men hennes självkänsla är inte av riktigt samma kaliber, även om den blivit mycket, mycket bättre med åren. Varför det är såhär beror såklart på en massa olika saker, det är dock inte min historia att berätta. Men eftersom vi är ganska lika på den här punkten är det ändå intressant att känna till, tänker jag.
För mitt självförtroende är också rätt rackarns stabilt. Jag VET att jag är kompetent, att jag kirrar det mesta om jag vill eller måste. Men med självkänslan är det värre, vilket gör att jag är en klassisk people pleaser som alltid vill vara omtyckt, som alltid vill att det ska vara ”bra stämning” och som aldrig, aldrig ALDRIG vill göra vare sig mig själv eller någon annan obekväm.
Priset man betalar för detta är såklart att man ger avkall på sig själv, sina åsikter och sina värderingar. Jupp, så pissigt är det. Jag pallar inte vara sann mot mig själv i alla lägen som jag vill vara det, av den enkla anledningen att jag inte vill ”vara till besvär”. Jag står inte upp för vad jag tycker för att jag inte vill ”förstöra stämningen”, eller för att jag kanske till och med känner att personen jag pratar med är ”viktig” på något sätt, och att jag därför ger avkall på mig själv för att inte bränna eventuella broar hos hen. USCH. Usch, usch, USCH! …känner jag.
Jag är såklart inte en undflyende mespropp i alla lägen, men i tillräckligt många för att jag ska känna att det känns sunkigt. Att det kan bli mycket bättre. Att JAG som mänska kan bli mycket bättre.
Med det sagt vill jag dock understryka att jag absolut inte likställer det här med att vara sann mot sig själv med att ständigt pådyvla andra mänskor sina åsikter och tankar i alla lägen. Jag är fullkomligt ALLERGISK mot det här vansinniga dokusåpabeteendet, där folk ständigt säger hemska saker till andra och motiverar sin elakhet med att de bara är ”ärliga”, bara är ”äkta”, bara ”säger vad de tycker och tänker”. Nej hörrni, allt SKA inte formuleras verbalt och uttryckas.
Men nästa gång jag hamnar i en situation där jag inte håller med, och där min första instinkt är att släta över situationen, tänker jag se det som en övning i att vara sann mot mig själv. Att inte ge avkall på det jag känner, och att strunta i om det blir obekvämt – eller om jag bränner någon bro. För om det inte blir obekvämt när någon beter sig märkligt eller uttrycker (enligt mig) luriga åsikter – hur ska man då kunna förändra till (vad jag tycker är) det bättre? Och vem sjutton vill ha en bro till någon som är sunkig, oavsett hur ”viktig” hen är?
För även om mamma menar att hennes självkänsla inte riktigt är där den borde vara, så tycker jag att hon är grym på att aldrig ge avkall på sig själv. Det är nog nåt av det som jag beundrar mest hos henne. Har varit med om så många situationer i hennes sällskap där jag bara velat le, släta över och gå vidare – medan hon gjort sig obekväm och stått upp för sig själv och sina åsikter. Tror det är en av anledningarna till varför hon genom åren förtjänat en rackarns massa mänskors respekt, just att hon verkligen varit genuin.
Det vill jag också vara. I alla lägen, om det går. Så många som jag orkar med i alla fall. För egentligen – vad vinner man på att vara omtyckt av mänskor som man inte ens tycker om själv? Eller ha broar till folk som man inte respekterar?
Nej, dags att sluta ge avkall. Dags att sluta släta över. Dags att vara sann mot mig själv i alla lägen. Och det fina är, att jag är helt säker på att ju mer jag vågar vara just detta – ju mer kommer jag stärka min självkänsla. Win / win, alltså.
Håll tummarna för Vanja 2.0 nu.⚡️
