Vanja Wikström

Håll i er nu, för här kommer en måndagschock: JAG HAR TATUERAT ÖGONBRYNEN! I knooooow – crazy bananas! Och jag är SÅ. SJUKT. NÖJD.

På det glada 90-talet var jag ung och dum nog att plocka bort det mesta av mina bryn. ”De växer väl ut igen”, tänkte jag. Men icke. Kvar blev några glesa stackars strån, och jag har därför ägnat en sabla massa tid i drygt 20 års tid åt att måla på mina ögonbryn – varenda rackarns morgon.

Det tar tid, det är tråååååkigt – och eftersom jag inte är utbildad makeupartist blir det också lite sisådär; snett och vint, hit å dit och lite olika från dag till dag. SOM jag har avskytt detta ständiga brynmålande!

Men. Så kom tekniken microblading, även kallad 3D-ögonbryn. Och jag blev besatt. Spenderade oändliga tidsrymder på Inspirationstagram, scrollandes olika microblading-konton. Jag fascinerades av hur naturligt det såg ut, och bestämde mig för att göra det – jag skulle TATUERA MINA ÖGONBRYN! Och för några veckor sen gjorde jag det.

Eftersom jag tror att ganska många är nyfikna på den här tekniken, hur det går till och hur slutresultatet blir, så tänkte jag att ni skulle få följa med under heeeeela processen. Längst ner i inlägget hittar ni också en film från min behandling, där ni får komma med in i behandlingsrummet och se precis hur allt går till. Bra va?

Okej, är ni redo för ett übermaffigt ögonbrynstatuerar-inlägg? YES, såklart ni är! Nu kör vi:

Jag var såklart APNERVIG innan. Det blev väl sisådär bättre av att Iggy var sjuk och tokvägrade barnvakt (trots att morfar mutade med glass). Så – han fick helt enkelt följa med (Niklas filmade, därför kunde inte han stanna hemma med grodan).

När det var dags för behandling fick dock Niklas fiska iväg vårt kiddo, och jag tog över filmandet. Hade såklart gjort en maaaaassa efterforskningar, så jag hade fullt förtroende för tjejen som gjorde behandlingen. Men ändå. Tatuera sig- I ANSIKTET liksom! Det GÅR inte att inte vara en smula nojig.

Men men, såhär gick det till i alla fall:

Det första som händer är att man mäter en massa saker i ansiktet. På så sätt skapas en brynform som är optimal. Här ser ni hur mina stackarns bryn ser ut utan smink – smala, glesa och allmänt skrufsiga.

När mätandet är klart ritas ”mallen” för brynen på huden. Som ni ser var det ganska mycket hår som saknades för att jag liksom skulle ”fylla ut” den mall (och alltså ögonbrynsform) som var optimal för just mitt ansikte.

Inom ramen för mallen läggs sen små, tunna snitt i huden med en skalpell. Snitten fylls sedan med färg, och det skapar illusionen av hårstrån. Metoden kallas för microblading och ger ett väldigt naturligt resultat. Det är alltså ingen tatueringsmaskin som åker fram.

Men innan det är dags för skalpellen så läggs det på bedövning som man får sitta med ett slag. Då är man såhär snajdig! Bedövningen funkade alldeles utmärkt också kan jag tala om. Det var inte ett dugg obehagligt när snitten lades, och det gjorde inte ont alls.

Såhär ser det ut när färgen lagts över de tunna snitten i huden. Vilken nyans det blir beror på vilken hårfärg man har. Alla nyanser går att blanda fram, och det går att tatuera även med superljus färg och/eller färg som drar åt rött för er riktiga lintottar.

Snitten och färgen läggs i ett antal omgångar, så mellan varje gång kunde jag titta noga på brynen som höll på att växa fram, och ge feedback om det var något jag tyckte kändes fel.

Det gjorde jag också. Det ena brynet kändes lurigt på ett ställe, då sa jag det och så fixade vi till det. När det är tatueringsdags i fejan är det inte läge att agera tigande svensk och inte böka. Och Malika som jag gjorde brynen hos var väldigt lyhörd och mån om att jag skulle känna mig bekväm, kändes toppen.

När färgen lagts på för sista gången var processen klar, ska vi kika på lite före- och efterbilder kanske?

Tadaa! SÅ fint ju! Man ser knappt vad som är ditritade streck och vad som är mina egna ögonbrynsstrån.

Här ser ni hela ansiktet innan microbladingen…

…och såhär såg jag ut när behandlingen var klar och hade TATUERAT ÖGONBRYNEN! (Kan fortfarande knappt komma över att jag gjort detta, så coolt att jag vågade ju!)

Såhär såg jag ut dagen efter behandlingen. Då var brynen rätt rejält mörka. Direkt efter att man tatuerat sig är man lite röd och svullen, och strecken är ganska starka. I ytterligare två dagar mörknar brynen ännu mer, för att sen bli ljusare. Det hade Malika berättat, så att jag slapp få panik.

Ungefär omkring dag 3 börjar de ljusna, för att sedan vara helt färdiga ungefär en vecka efter behandlingen. Under den veckan ska man badda brynen med koksaltlösning var tredje timme – och sen stryka på Bepanthen, som är en superduperfet kräm. Då är det hatt-läge, om man säger så. Tur att jag älskar min kepa.

Tog ett par bilder även under läkningen så att ni kan se hur brynen utvecklades dag för dag:

Som ni ser är de mycket kraftfullare i färgen i början (och lite glansiga av fetingkrämen). De mattas ner en smula efter en vecka, och smälter in rackarns bra tycker jag. Är också toknöjd med färgen på brynen som känns väldigt naturlig.

Nu tittar vi på lite efter-bilder!

Såhär ser de ut nu. På bilden har jag absolut noll smink på brynen, så de är ganska ljusa just där de tatuerats.

Om man vill kan man såklart måla på dem en smula, då är det ju UNDERBART att man redan har en perfekt ”mall” att gå efter. Man går också på återbesök efter 6-8 veckor, då kan man fylla i dem mer om man vill (bättre att börja lite försiktigare, så kan man öka på vid återbesöket) eller korrigera formen om man vill.

Andra sidan! Microblading håller i ungefär tre år. Färgen ligger väldigt ytligt i huden så den ”slits ner” efter ett par år.

LYCKAN att få vakna upp med ögonbryn alltså…! Varje morgon i badrummet fiskar jag fortfarande fram min ögonbrynspensel – och sen kommer jag på att JAG BEHÖVER INTE måla de satans brynen längre. Och då blir jag bara SÅ glad!

Jag är sjukt nöjd med resultatet, och tycker brynen passar mig, min ansiktsform och mina färger. Om jag vill så målar jag i dem, och då har jag en redan utritad form att gå efter vilket underlättar. Men oftast gör jag absolut ingenting, tycker de är fina som de är.

Så vansinnigt nöjd över att inte behöva spendera en minut till på min ögonbryn om jag inte vill! Pengar fick jag spendera en del dock, 4 lax gick kalaset på. (Pyntat själv, inte sponsrat om någon är nyfiken.) Men det är SÅ värt det, tycker jag. Att slippa lägga tid, energi och pengar på ögonbrynsprodukter (bara att hitta en färg som passar?! Gaaahhhh). Underbart!

Jag gick till Malikas Beauty Studio på Wargentinsgatan. Hittade hennes instagramkonto en natt när jag låg å scrollade ögonbrynskonton, började följa – och efter att ha spanat in hennes arbete i snart sex månaders tid (har fnurlat på att tatuera ögonbrynen läääänge) kände jag att hon är SKITBRA. Henne vågar jag gå till! Så det gjorde jag.

[youtube id=”geCFHWyHxpw”]
Jag avslutar inlägget med filmen jag gjorde från behandlingen. Och om ni är nyfikna på ögonbrynstatuering så rekommenderar jag verkligen att ni kikar på den. Det är inte min hetaste vlogg direkt (men jag gillar ju att spräcka bloggbubblan med jämna mellanrum), men jag hade själv ÄLSKAT att få se ett sånt här klipp.

För vi visar verkligen precis hur det går till, ni får följa med in i behandlingsrummet och helt enkelt hänga med mig på denna ögonbrynstatuering. Vi filmade en hel vecka, så att ni får se hur slutresultatet blev när tatueringen ljusnat och ”lagt sig”. Resultatet av behandlingen syns också mycket bättre på filmen. Det var svårt att få fram det ordentligt på bild tycker jag.

Hoppas ni tycker det blev fint, och hoppas ni tyckte detta inlägg var intressant. Om ni har några frågor kring det här med att tatuera ögonbrynen /göra microblading / 3D-ögonbyrn – ställ dem i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan!

                                                                                      I stolt samarbete med Fuelbox

Om inte alltför länge är det Alla Hjärtans Dag, och jag misstänker att en hel del av er redan börjat fnurla på vad ni ska göra för de ni älskar för att göra dem lite extra glada just den dagen. Well hörrni, fnurla no more – för jag har bästa tipset. Givetvis ska ni presenta dem med en Fuelbox!

Ni vet ju sen tidigare att jag tycker detta är världens bästa grej – samtalskort på box som ger bränsle till samtal och fördjupar och utvecklar relationer. Viktigt På Riktigt, liksom.

Att hälla upp två glas riktigt gott rödtjut, sätta på bra musik och sen ägna sig åt att intressera sig för varandra är enligt mig det absolut bästa receptet på en Alla Hjärtans-date night.

För NÄR ställer man annars frågorna:

”Vad är det viktigaste som jag tillför i ditt liv?”

eller:

”Vad saknar du mest med mig, när vi inte är tillsammans?”

De flesta vet nog hur enormt viktigt det är att bekräfta varandra när man lever i en relation. Att man visar att man uppskattar den andra – att man inte tar personen för given. Men vardag, rutiner, en smula tristess, kanske stress och en hel del annat har en förmåga att komma emellan med åren.

Och huxflux är man i en situation där man förutsätter att den andra alltid ska finnas vid ens sida – utan att man är särskilt bra på att vare sig bekräfta personen, eller intressera sig på djupet längre. Då är det bra med lite hjälp.

Jag och Niklas har ju som ni vet hängt ihop i 11 år. Då tror jag det är oundvikligt att man tyvärr går igenom perioder som ovan. Efter en lite stökig period är vi dock på en väldigt bra plats just nu, och Fuelbox har garanterat haft en del i det. För att stanna upp och verkligen PRATA med varandra PÅ RIKTIGT och OM RIKTIGA SAKER, det är en förutsättning för en bra relation. Och att då ha dessa små tänkvärda samtalskort till hjälp, är guld värt.

Verkligen ett ovärderligt verktyg, var man än är i sin relation. För givetvis fungerar den som alldeles utmärkt samtalsinspo, även om allt är happy clappy.

Älskar också att det finns en kategori som heter ”Minfält” – såna kort drar man bara om man är redo för att våga lite. 😉 Vi drog kortet ”När har du skämts som mest för mig” en gång, och kom då in på hur det var när jag fortfarande drack alkohol i festsammanhang. Ett SKITJOBBIGT ämne för mig, och jag blev kallsvettig. (Ska skriva ett inlägg om varför jag inte dricker på fest, har pratat om det en del i podden men inte nämnt det så mycket här i bloggen.)

Men. Det hela utmynnade i ett jättebra samtal om nåt som vi (framförallt jag) inte riktigt pratat igenom tidigare, just för att jag inte pallat ta tag i det. Att därför få göra det i ett tryggt sammanhang där hela poängen är att man ska komma varandra närmare, bekräfta varandra och utveckla sin relation – ja, men det var faktiskt SÅ fint, och SÅ skönt. 100% rätt, och jag är så sjukt tacksam att jag drog det där kortet. För nu har vi liksom rett ut sånt som annars förmodligen bara hade fortsatt att ligga å illamåendebubbla under ytan.

Är på riktigt så sjukt tacksam över Fuelbox, och tycker att alla borde ha en hemma. Att det är världens bästa Alla Hjärtans-present är för mig därför en no brainer. Så haffa parversionen till din partner, eller vänskapsversionen till din bästis / pappa / syrra (för det är klart att de också ska uppmärksammas en sån här dag <3). Eller har du någon i din närhet som fyller år kanske? Sjukt bra födelsedagspresent också, såklart.

Jag tror faktiskt att jag vågar lova att det är en gåva man aldrig kommer ångra. Och som kommer att fortsätta skänka glädje, tacksamhet och skratt i många, många år framöver.

God lördag på er! Hoppas ni haft en magisk dag so far. Det har jag/vi! Ni får som vanligt (älskar vår tradition!) se helgen i bilder på måndag eller tisdag.

Men. Nu sitter jag faktiskt på Drömmis. Ska vara här i två timmar, för jag HANN INTE KLART i veckan, med allt jag skulle göra. Tyvärr. När jag insåg det kände jag mig först som en påse skridskor; att jobba utöver min avtalade livstårte-bit är ju ett big nono. Att dessutom jobba på helgen ett ännu större nono. Känslan av att Inte Ha Fixat Det kom som ett brev på posten, och jag kände mig misslyckad.

Fast sen kom jag på att man som vanligt är en smula för hård mot sig själv, och då lättade trycket litegrann. Att dra ner på jobbtimmarna från kanske omkring 70 i veckan till omkring 40 – klart som attan att det inte är gjort i en handvändning. Klart som attan att tre års maratonspringande inte förvandlas till maklig promenadtakt på två veckor. Klart som attan att jag ska vara förlåtande mot mig själv. Och – klart som ATTAN att jag ska vara toknöjd med att jag fixat det såhär pass bra hittills!

För det var ju i Portugallien som LUGNET sänkte sig över mig, och det var också där jag kände att jag aldrig, aldrig ALDRIG ville tillbaks till maratonsprinten. Och ända sen dess har jag faktiskt lyckats rätt bra – INTE blivit stressad trots ett kiddo som varit sjuktsjuktsjukt, trots en jobbmail som dundrat ininin.

Så, att jag sen juldagen till och med den tredje februari (räknar inte idag eftersom jag för första gången ”fuskat” med jobbtiderna) klarat av att inte jobba för mycket, ha lediga kvällar och helger OCH Inte Varit Stressad – det är faktiskt en rungande succé!

Så – från att känna mig som en påse skridskor tänker jag nu ta på mig firarhatten och skåla för mig själv och min faktiska förträfflighet. Ska bara…jobba undan lite först.

To be continued.

(Vansinnesljuvliga blommor från Bloem.se)