Vanja Wikström

                                                                                                                     Inlägget innehåller adlinksDen här röda klänningen levde jag i när vi var i Portugallien. ÄLSKAR den! Satte ett skärp i midjan på den för att få mer form, men den är fin ”utsläppt” också.

 

Det var SÅ kul att ta outfitbilder där! Ljuset var magiskt, man slank runt i slappa sköna men ändå fina plagg – och det var ingen i närheten som kunde se en medan man ”höll på”. För att ta outfitbilder är bland det mest pinsamma jag vet.

Jag brukar alltid försöka hitta någon folktom gata (som har en snygg vägg eller dörr som kan agera bakgrund såklart he he), och sen bränna av typ tusen bilder så snabbt det bara går, så att ingen ska hinna se. Sen går jag hem å väljer de fräsigaste.

Då och då ser jag tjejer som tar outfitbilder mitt i en gata, eller mitt i en folkmassa (typ Götgatsbacken), och jag tänker alltid att ”hur paaaaallar de?”. Men egentligen – vad sjuttsingen finns det att tycka är pinsamt? Man tar en bild på sig själv, för att man tyckte att man var extra fin just den dagen. Det är väl toppen! Nåt man absolut inte ska behöva skämmas för.

Men det är väl den där rackarns jante som sitter å lurar på axeln. Ska bli bättre på att våga ta outfitbilder bland folk. Vara stolt över att man är stolt, typ.

 

Den här bilden är min favorit, känns nästan som om den kunde vara tagen ur ett magasin. Tyra skulle säkert hitta nåt fel (eller tio), men jag tycker att den är FAB! Känns som en sån där bild som jag kommer ta fram till Iggys ungar i framtiden, för att visa att farmor liksom ändå varit ganska så fräsig en gång i tiden.

Hursomhelst, denna magiska klänning (som dessutom finns i många fler färger) hittas här!

När vi ändå är inne på det här med mat, så MÅSTE jag tipsa om denna magiskt fantastiska skaldjursrestaurang som vi alltid åker till när vi är i Portugal. Är ni någonsin i närheten så blir jag nästan lite arg på er om ni inte tar er till detta ställe.

 

Jag vet faktiskt inte ens vad det heter, och det är inget ställe man springer på direkt. Det ligger i byn Consolacao, längst ute på en klippa. Ni ser det på bilden ovan, och det ser inte mycket ut för världen. Ett litet grönt skjul omgivet av vatten, med vågor som konstant skickar upp salta stänk till gästerna. Vi fick tips om det för några år sen, och sen dess är vi hooked.

 

Stället är liiitet med bara ett fåtal platser, och letar man efter nåt fancy får man leta vidare. Letar man däremot efter en magisk matupplevelse har man kommit helt rätt. Att sitta där är en så fin känsla, det är som att sitta mitt ute i havet. Man är omgiven av vatten.

 

Det här är rätten man ska beställa. Vet inte vad musslorna heter, men de är som stora vongolemusslor. Såsen är fantastisk, och musslorna så färska att de smälter i munnen. Till detta äter man krispig pommes…

 

…och suger upp all all ALL sås med nybakt bröd.

 

Iggy älskade maten, och kunde inte sluta mumsa i sig. Han brukar i och för sig tycka om det mesta.

 

Kusin Ruben är dock inte lika lättflörtad på matfronten – men även han mumsade loss tills det var toktomt på faten. Bra betyg!

 

Inte en mussla kvar! Och DEFINITIVT ingen sås.

 

Skål för en ljuvlig Consolacao-lurre!

Här kommer de sista Portugallieninläggen, snart är vi tillbaka i Sverige igen – både i verkligheten och i el bloggos värld! Nu får ni i alla fall ett inlägg om vad vi åt i Portugal.

Av någon anledning känns det lättare att kirra smarrig mat och anstränga sig lite extra när man är någon annanstans. Och särskilt när man är i sällskap av andra, som vi ju var. Då vill man att alla ska ha det extra härligt liksom.

Till frukost blev det ofta yoghurt med bär som vi köpt på marknaden i närbelägna Caldas (se mer av den här). Hittade också två magiskt härliga nötblandningar på samma marknad som var ljuvliga att ha i yoghurten eller på gröten. Mums!

 

En klassisk avocadomacka med chiliflakes, citron och flingsalt är ju aldrig fel – och till det en cappo såklart. Extra smarrig eftersom den gjorts på Portugallisk mjölk. Mjölken söderut har ju ofta en lite sötare smak ni vet, och det är SÅ gott i kaffe!

 

Och på tal om kaffe – när vi var ute och slank omkring var det BARA espresso som gällde. Nåt annat gick inte att dricka, så tycker jag ofta det är när man reser. Gillar man riktigt bra kaffe är man så otroligt bortskämd av att bo i Sverige, och kanske extra extra bortskämd här i Estocolmo där baristorna på de lokala fiken konstant tävlar om vem som gör den mest perfekta mjölken.

Men att dricka espresso var skoj! Slutade med socker i mina cappos för två år sen, men i espresso MÅSTE man ju ha socker, annars går en sån ju inte att dricka. Så det var smarri smarri att få sig en stark socker å kaffe-dos, nåt som verkligen är utlandsförknippat för min del (just för att övrig kaffe inte brukar gå att dricka).

 

Vad åt vi till middag då? Jo, mycket sånt här som ni ser ovan. SÅ SMARRIGT! Niklas syster Oliven är vegan, vilket gör att det blev väldigt lite kött och väldigt mycket roliga typer av grönsakspryttlar. Otroligt inspirerande att se vad hon gör för mat, och alltid bra att gå utanför sina egna ramar för vad man liksom alltid bruuuuukar äta.

Middagen ovan var nog min absoluta favorit. Pinfärsk fisk (ingen koll på vad den hette, men en platt vit fisk var det i alla fall) som lagats i ugnen på bara 100 grader, fast under lång tid. Lite smör på, annars inga kryddor. Till det åt vi skirat smör, pressade över citron och en nypa salt – och som tillbehör hade vi grillad blomkål, rostad zucchini och bakade tomater som fått hänga med fisken i ugnen på 100 grader. VANSINNESGOTT!

Den här middagen var verkligen PRECIS så som jag älskar att äta. Och det var liksom ett textbook example på hur en rätt med ”rena smaker” där ”råvaran spelar huvudrollen” ska vara. Ofta när man äter såna där ”rena smaker” kan jag tycka att det blir lite…tråkigt. Jaha, palsternackan smakar…palsternacka, typ. En palsternacka som hade behövt lite kryddor.

Ni fattar vad jag menar. Men det här var allt annat än tråkigt, utan precis sådär ljuvligt som det blir när naturen bjussar på det smarrigaste den har. Makalöst faktiskt, att mat kan smaka så oerhört gott utan nästan några kryddor alls. Lite salt hade vi, men inget annat.

Hoppas ni fått lite inspo – kanske blir en fiskmiddag hemma hos några av er i kväll?