Vanja Wikström

Sent omsider (en halvtimma kvar!) – happy clappy PODDISDAG! Den här veckan pratar jag å Jossan om nåt som ligger oss extremt varmt om hjärtat – kvinnliga förebilder! Varför de behövs, hur de faktiskt kan få oss att förbättra vårt mående och förändra hela våra liv, vilka förebilder vi själva har – och hur vi ser på att VI på något sätt faktiskt har blivit förebilder vi också.

Vi pratar om hur VIKTIGT det är att hitta brudar som får en att inse att ALLT ÄR MÖJLIGT. Och det behöver såklart inte vara Beyoncé, det kan vara den där härliga tjejen i klassen/någons syrra/jobbkompisen/bloggaren/författaren/vem som helst som är inspirerande. Att rensa sitt liv och sina flöden från sånt som får en att känna sig begränsad och förminskad pratar vi också om.

Jag berättar dessutom att jag spenderade hela måndagen med mitt ex´s systers familj. Hon fick syn på mig utanför ICA här i lilla Hova (där jag just nu befinner mig för en mamma/groda-vecka hos min mamma), tvärstannade bilen och sprang ut och kramade mig. Vi har knappt setts sen jag och exet breakade för snart 15 år sen, och det var fantastiskt att träffas. Hon var ju min familj i 7 år, och sen försvann hon och resten av den familjen i samband med att jag och exet gjorde slut. Så som det ju ofta blir.

Så himla fint att få ses igen, och det här med the loop of life alltså… Anledningen till att hon var i lilla Hova var för att hon tagit över sin (och alltså även mitt ex) farföräldrars sommarstuga precis i närheten. Hon bjöd över oss dagen därpå, så jag, mamma och grodan hängde med henne och hennes underbara lilla familj hela dagen.

Vi badade, fikade, lekte med kidsen (som lekte som tokar med varandra) – och pratade om gamla tider såklart. Och att sitta i det där mysiga huset och äta Klings glasstårta med henne och hennes barn var smått surrealistiskt. Samma hus bodde alltså exets farföräldrar i när de var vid liv, ett hus han och jag jagade parabolantenn till för 15 år sen, som hans farmor och farfar skulle få i julklapp.

Och nu satt jag i samma hus och fikade med hans syster, medan mitt barn lekte med hennes. Ett barn jag fått med en annan än honom. Livet allstå. Tänk om någon sagt det till mig när vi var på parabolantennsjakt för ett och ett halvt decennium sen.

Hursomhelst var det en fantastisk dag och ett väldigt mysigt möte. Kommer nog bli fler såna fikabadaleka-tillfällen med henne och hennes familj när jag hälsar på mamma. Spännande att helt plötsligt umgås igen, efter så många års uppehåll. Men både hon och jag kände ju att ”det känns ju preciiiiiis som förr – som om knappt någon tid passerat alls!”. Fint.

 

Avslutar detta poddisinlägg (som blev lite…utbroderat) med ovan toksnygga bilder tagna av den här fräsiga bruttan. HUR snygga? Googlar på ”Josefin & Vanja” med jämna mellanrum, och blir så in i bängen glad när jag hittar blogginlägg som tipsar om vår poddis. Det var så jag hittade bilderna ovan.

Så himla gulligt att ni som lyssnar sprider ordet, det värmer så gott så gott! Även på Inspirationstagram är det som julafton varje dag jag slinker in på #JosefinOchVanja-hashtagen. Där finns det så mycket fina/roliga/peppiga/härliga bilder på och från er som lyssnar, att man blir alldeles själaglad. TACK bästa bästa ni!

                                                                                                          Inlägget innehåller adlinksI förrförra avsnittet pratade jag å Jossan en hel del om stil. Mitt #höstlöfte15 var ju att ta bättre hand om mitt klädintresse, och nu när det snart gått ett år sen jag avlade löftet känner jag mig bara så rackarns stolt. För jag tycker verkligen att jag lyckats hitta MIG SJÄLV igen.

 

Efter jag fick barn tappade jag ju bort mig själv totalt klädmässigt. Jag har alltid behövt tid för att få till en snygg outfit, men när jag fick barn försvann stora delar av min tid – och då fanns inte längre möjligheten att stå framför spegeln tills dess att jag fått ihop nåt jag tyckte var fint.

Lösningen blev att jag snöade in på att alla mina plagg skulle vara svarta, vita eller gråa – då skulle jag ju bara kunna ”slänga på mig nåt” och så skulle det alltid funka.

 

Problemet var bara att jag inte var en svartvitgrå och ”stilren” person. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så jag trivdes inte alls med min nyfunna look. Nää, det var liksom inte jag någonstans.

 

Men efter att ha avlagt mitt #höstlöfte15 fick jag den där sparken i baken jag behövde för att JUST DO IT. Jag har verkligen ansträngt mig, och jag tycker att det syns om jag bläddrar tillbaka i arkivet i kategorin Dagens Momspo. Jag tycker att JAG ÄR FIN. Och det känns så himla härligt.

För om man nu gillar kläder så är det rackarns ohärligt att inte få leva ut den sidan av sig själv. Lite som att gilla musik men bara få lyssna på radiobrus.

Kan dock tillägga att tidsbristen såklart finns där i allra högsta grad fortfarande, men nu prioriterar jag in klädprylen – just för att den är viktig för mig. Det innebär dock inte att jag har möjlighet att stå och kombinera ihop spännande outfits varje dag. Nääää, för mig funkar det så att jag hittar en snygg look – och sen kör jag på den i tre (eller sex…) dagar. När tiden finns så hittar jag en ny kombo. Typ så.

 

Och det känns SÅ skönt att äntligen ha hittat en vardagsstil som jag känner mig snajdig i. Vardagsglädjen har åkt upp ett flertal pinnhål vill jag lova.

 

En väldans rolig sak (som jag dock inte kan berätta – än) är att jag dessutom fått ett slags ”officiellt kvitto” på att mina ansträngningar på klädfronten uppmärksammats. Vilket är SÅ KUL! Ska berätta vad det gäller så snart jag kan såklart, men än så länge får jag njuta av det inne i mitt eget huvud. Sabla stolt blev jag i alla fall när jag fick det där mailet. #cliffhanger

 

Hursomhelst så är jag ju all for att man ska firafirafira framgångar – små som stora. Så nu firar jag mig själv och att jag hittat tillbaka till att se ut på ett sätt som gör mig glad. Halleluja för det.

(Och om någon blir pepp på denna magiska kaftan, hittas den här! Just nu på 50% rea dessutom, såg jag, wiiii!)

Att befinna sig i en Portugisisk stad för en bloggare är en rejäl övning i att hålla fingrarna i styr – man vill plåta KONSTANT. Det är så oerhört vackert, på precis det där oputsade och lite ruffiga sättet som jag älskar. Färgglada fasader som alla är lite (eller mycket) naggade i kanten. Tufsiga elledningar som slingrar sig lite hipp som happ mellan fönster och stuprännor. Flådigt och fult på samma gång. ÄLSKA kontraster!

 

Och detta ljuvliga kakel… Man GÅR JU AV för att man ser så mycket vackra mönster och färger överallt.

 

Man blir automagiskt glad av alla färger man matas med. Och att få se Hortensior i enorma buskar istället för i krukorna hemma gör en ännu gladare!

 

Caldas da Rainha heter en supergullig stad som ligger nära byn där Niklas familjs hus ligger.

 

Dit åker vi på marknad för att handla grönsaker och blommor – och för att njuta av atmosfären. Spana in kullerstensgatan ovan till vänster – HUR vacker?

 

Min mamma tyckte alltid det var så trist att se vilka bilder som framkallades när hon och pappa hade varit på semester. 99% av alla bilder var nämligen på hus. Undrar om jag ärvt det där? Rackarns massa hus bland mina Portugallienbilder som ni märker.

 

Men jag ÄLSKAR vackra hus. Är besatt av portar också. En besatthet som var svår att hantera är jag var i Berlin som KRYLLADE av vackra portar. Fick mitt lystmäte i Caldas vill jag lova.

 

När jag slänger upp kameran på restaurangbesöket eller på gatan, så kan vissa störa sig på mig. De tycker att jag ”missar allt” för att jag ”ska hålla på å plåta”. Men jag vill nog hävda att det är precis tvärtom. Mitt öga letar konstant efter vackra saker att kunna förmedla vidare i bloggen eller på Inspirationstagram, och det tror jag gör att jag SER MER. Faktiskt.

Och jag känner inte alls att jag ”missar allt” för att jag fotograferar det. (Lurig logik tycker jag.) Jag känner snarare att jag ser det extra mycket och extra intensivt, och att jag dessutom får syn på mer grejer än gemene man. Ett utomordentligt sätt att värna vardagsglädjen på. Det passar såklart inte alla – men det passar mig.