Vanja Wikström

TACK hörrni, för era fina kommentarer (och mail till och med!) på förra inlägget. Jag blir så himla himla glad! Vi lever ju i ett samhälle där allt går snabbare och snabbare, och där vi konsumerar kvickare och kortare. Att då ha lyxen att ha fina blogoliner som VILL TA SIG TID att slinka in här och läsa mina funderingar är en riktig rackarns glädjepepp!

För alla har lite för mycket att göra, och alla har lite för lite tid att spendera. Och dessutom finns det en triljard mänskor att följa, texter att läsa, videoklipp att se och bilder att konsumera. Så jag är så ENORMT tacksam att ni väljer att lägga er dyrbara tid på mig och på oss härinne i el bloggos värld. Mmmmwaaahhh!

Under de här dagarna i Portugallien då vårt internetz var så pass uselt att det blev fysiskt omöjligt att blogga, funderade jag en hel del – kring just bloggande. Var det kanske SKÖNT att INTE KUNNA blogga? Kände jag en lättnad? Skulle jag (som så många andra) kanske sluta med bloggandet, och bara köra vidare på Instagram?

Att fundera över det var nyttigt. Jag tror det är generellt sett nyttigt att fundera över det mesta här i livet med jämna mellanrum. Det är farligt att sluta ifrågasätta; att bara göra nåt för görandets skull – för att man alltid gjort det, typ. Summan av kardemumman var dock att NEJ – jag vill INTE sluta blogga.

Instagram i all ära, men för mig är det en helt annan sak. Där kan man inspirera med fina bilder och skriva nåt kort och snärtigt. Ett fantastiskt verktyg och en ljuvlig plattform. Men för mig är Instagram ett komplement – inte en ersättare.

Bloggen är det medie som har störst plats i mitt cyberhjärta. Här kan jag posta hur många bilder jag VILL i följd, här kan jag utveckla tankar och resonemang och här kan jag ha en dialog – med ER. Det är det viktigaste av allt. På Instagram älskar jag såklart också att få kommentarer, men eftersom innehållet inte är lika omfattande där som här, så reflekteras det såklart även i kommunikationen.

På Insta är det mer korta kommentarer med glada tillrop (vilket jag såklart ÄLSKAR – vilken rackarns PEPP!) men det här är i el bloggos värld som det blir ett verkligt utbyte. Jag utvecklar mina tankar, ni reagerar med era. Jag slänger ut en undring – ni svarar utifrån era referensramar. Det ÄLSKAR jag.

Jag ÄLSKAR vårt virtuella tjejgäng. Jag ÄLSKAR att jag fått ”riktiga” kompisar härinne. Jag ÄLSKAR att ni ALLTID har svar när jag har frågor, och jag ÄLSKAR energin och peppen jag får när ni tar er tid att skriva en rad eller två.

Nej, det var INTE en lättnad att ha ett blogguppehåll. Jag saknade bloggen nåt enormt. Hade uppehållet varit självvalt hade det såklart varit annorlunda, men nu kände jag mest bara att ”Men ååååhh, jag vill ju visa det här å det här å det häääär för blogolinerna!”. För ni har verkligen blivit en del av min vardag, en del av mitt umgänge – en del av mitt liv.

En del som jag INTE vill vara utan.

Ville gärna få till en flådig familjebild medan vi var i idylliska omgivningar, men det gick sådär. Det här var den bästa, och då förstår ni hur de andra såg ut. Iggy är på väg att åla sig ur min famn, jag ser sur ut och gör någon mystisk puss(?)-min (som förmodligen kommer sig av att jag säger typ ”snäääälla Iggy sitt stiiiiill!”), och Niklas gör sitt bästa för att se avslappnad ut mitt kaoset.

Dessutom poserar vi båda väldigt löjligt (dock helt omedvetet) med våra vänsterben. Nää, mera diskbänksrealism än idyll får man nog säga. Men sånt är ju också kul att spara.

Vi gjorde ett försök till, och den här gången blev det något bättre. Även om Iggy kanske inte ser superroad ut. Nåt som är skoj dock är att snutten är med på bilderna. För er som inte visste det, så är Iggys snutte (eller snuttAR, han har 4 st likadana) vår fjärde familjemedlem. Hen är ALLTID med. Oftast i ett fast grepp i Iggys lilla näve.

Och när vi ändå är inne på pussar – den här MEGAGODA bilden lyckades jag knäppa på mina favoritpersoner. ÄLSKAR den! Ska garanterat upp på väggen nånstans här hemma. La upp den på Inspirationstagram, men där blev det lite luriga kommentarer. Kände bara…suck.

Hade det varit jag och Iggy som pussats hade ingen tänkt en tanke på att skriva nåt märkligt. Nä, fram för fler pussbilder på pappor och deras ungar, så att vi vänjer oss lite mer tack. Och fram för fler manliga pussar överlag!