Vanja Wikström

…från allt prat om rädsla, och tänker happy thoughts tycker jag. Då kanske den här face swap-bilden från snappis kan vara en hjälp på traven? Måste nog säga att jag tycker att jag tjänade mer på att bli snubbe, än vad Niklas tjänade på att bli brutta.

Och när vi ändå är inne på Niklas, snappis och face swap så passar jag även på att bjussa på dessa fräsiga skärmdumpar. Såväl dockan Hasse som Zorba-farbrorn på vår nya tavla fick äran att byta feja med min skatt. Inte dumt.

Även denna snappis levererade Niklas i går. Och yes – det är en blöja han har på huvudet ja. Har ju sagt tidigare att jag lever ihop med en väldigt fin men ganska så märklig man, och på snappis kan han liksom leva ut all denna märklighet. Bitvis mycket underhållande, bitvis mycket generande.

Han hittas under niklas.malmqvis (bara det att han skippat S:et i namnet…) på snappis för er som eventuellt vill ta del av detta vansinne. You´ve been warned.

…för era fina kommentarer och kloka tankar på det förra inlägget. Det är svårt att inte undra vad sjuttsingen det är för värld som min unge kommer växa upp och leva i. Det är nästan så att jag vill spola ett decennium framåt i tiden och liksom se att allt är okej. Förhoppningsvis är det det. Men det går liksom inte att undgå tankarna på vad som kan hända om den här negativa spiralen fortsätter.

Nåväl, det är inget jag löser här och nu, men det känns ändå bra att få lufta tankarna – och se att det finns en massa kloka mänskor därute som INTE låter rädslan förgifta sina liv. Kram!

Skulle precis lägga upp ett Dagens Momspo-inlägg, så hör jag om vad som hänt i Bryssel – och allt känns bara så meningslöst. Kanske särskilt ett outfitinlägg. Jag blir bara så ledsen. Klyschigt uttryckt kanske, men vart fan är världen på väg? Sverigedemokraterna är ett av landets största partier. Donald Trump får massivt stöd för sina inskränkta, begränsande och gravt rasistiska åsikter i USA – på god väg att bli presidentkandidat dessutom! Man blir ju mörkrädd.

Och sen terrorn. Som breder ut som sig en aggressiv och skräckinjagande tsunamivåg över världen. Sprider rädsla och otrygghet – precis det som Trump, SD och deras likasinnade lever på. För utan rädslan finns inget behov av rätten till att bära vapen, bygga murar, stänga gränser. Många säger att motsatsen till kärlek är hat, men det stämmer inte. Det är rädsla. Det är den som sipprar in i våra celler och gör oss till misstänksamma, missunnsamma odjur. Usch.

Det gör mig så ont att en så liten del av världens befolkning ställer till det så enormt för den stora massan, via den påverkan den har på oss och vår rädsla. Och det gör mig liksom ännu ondare att vi mänskor ALDRIG LÄR OSS. Vi återupprepar ständigt historiens misstag, rusar in i nya krig om vems gud som egentligen är bäst, vems livsstil som alla ”borde” ha. Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten ibland, kan jag känna.

Men då brukar jag tänka på en dokumentär jag såg för många år sen. Den handlade om en familj som levde i USA, i ett samhälle totalt dominerat av rasism och vit makt-filosofi. Alla i familjen var också genomsyrade av det här tänket, och drog sig inte på nåt sätt för att uttrycka sina extremt rasistiska åsikter.

Men. I den här familjen fanns det en liten tjej som inte ställde upp på familjens och hennes samhälles värderingar. Hon var ett av fyra eller fem barn i familjen, och omkring elva år tror jag. Trots att familjen och alla hon kände tyckte att hon var vansinnig, så kunde hon inte förstå sig på rasismen. Logiken i att vissa mänskor var sämre enbart på grund av att de såg annorlunda ut ställde hon inte upp på.

Och det var SÅ fascinerande att se den här dokumentären, för den här lilla bruttan var så rackarns nyanserad i sitt sätt att tänka. Hon var analyserande och kritisk. Och hur sjuttsingen man kan behålla de karaktärsdragen när man är uppvuxen i ett samhälle genomsyrat av hat och rädsla förstår jag mig knappt på. Men hon lyckades i alla fall, och var den enda i sitt samhälle som ifrågasatte normen och tänkte själv.

Och det ger mig hopp.