Okej, en uppdatering på stressfronten. Jag fick mig en rejäl tankeställare i helgen. En REJÄL en. I fredags kväll (efter att ha filmat Älskade Unge hela dagen) var jag i princip död. Jag hade NOLL energi kvar i kroppen, gick bara och la mig på soffan. Orkade inte ens prata med Niklas. När han blev orolig (han har aldrig sett mig sådär, tror nog aldrig jag betett mig sådär förut heller) så blev jag arg, irriterad och ledsen och grät och grät. Jag blev typ arg på honom för att han inte fattade att jag INTE ORKADE prata. Jag orkade alltså inte ens prata – HUR sjukt?
Har aldrig känt mig så energifattig tidigare, det var en helt ny upplevelse. Sjukt obehagligt. Gick och la mig, och när jag vaknade på lördagen funderade jag både en och två och elva gånger på att ringa och säga att jag helt enkelt inte kunde komma till inspelningen, att jag var utmattad. Men det GÅR JU INTE, tänkte jag sen. Man rafsar ihop bitarna av sig själv och KÖR. Så funkar jag, och många många andra. Sätter sig själv sist. Inte bra, och särskilt inte just nu.
Hursom så kändes andra inspelningsdagen jättebra, kidsen var med och jag tyckte allt var roligt och nemas problemas. Mådde mycket bättre. Hade en mysig kväll med Niklas när jag kom hem. Men sen kom söndagen.
När jag vaknade kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält. Ni vet, som man kan känna när man typ flyttat en hel helg – burit, släpat och tagit ut sig totalt. Jag kände mig helt körd, trots att Iggy sovit som en prins och dessutom snusat till kl 08 och gett mig sovmorgon (vilket aldrig händer – han vaknar senast 06). Och när jag skulle stiga upp ur sängen så snurrade hela världen. Jag hade yrsel i kubik, det kändes ungefär som att vakna efter en rejäl fest och fortfarande vara berusad. Vidrigt.
Yrseln höll i sig ungefär halva dagen, och gjorde mig LIVRÄDD. Jag tänkte att ”nu är det kört, nu är väggen här”. No going back, nu har jag pajat allt. Vet ju att jag kört på för hårt för mycket för länge, vet ju också att jag (om jag pallar titta) kan se tecken på att allt inte är ok, och nog inte har varit det på ganska länge. Men det är lättare och bekvämare att blunda. Men den här helgen, med yrsel som ett rejält ruttet cherry on top gör att jag inte KAN blunda längre. Jag måste tamejfan skärpa mig! För mig egen skull och för min familjs skull. För allas skull.
Mår bra i dag, men känner att det finns en skörhet i kroppen som jag inte känner igen. Och det känns BRA på ett sätt, för det gör att jag är på min vakt och att jag är medveten om vad jag gör.
La bort mobilen i princip hela dagen i går och det var UNDERBART. Saknade den inte en sekund. Vilket känns helt sjukt, för jag och min telefon är typ siamesiska tvillingar, trodde att vi hade växt ihop.
Jag känner fortfarande den där friden i sinnet som jag känt senaste veckan, och jag måste säga att jag verkligen är HÄR OCH NU, jag låter inte grej 2 på listan finnas i mitt huvud när jag håller på med grej 1. Bra första steg. Steg två är att göra mindre. Därför kommer jag inte svara på kommentarer i lika stor utsträckning just nu (om det inte är frågor, då svarar jag såklart!), jag kommer heller inte att svara på de fantastiskt fina mail jag får. Jag måste prioritera bort saker, och just nu får dessa stryka på foten. Jag vet att ni förstår.
Jag kommer absolut att blogga osv, har tagit en massa fina bilder i dag som jag kommer bjussa på de kommande dagarna. Att plåta och att skriva blogginlägg gör mig så jäkla glad, så det känns bara som nåt som GER energi. Så länge jag känner att det inte krävs för mycket. Det är bara då det blir jobbigt. Men grejen är ju att det är JAG som ställer kraven, inte ni. Ni är mycket mer förstående och tålmodiga med mig än vad jag själv är ha ha…
Det handlar bara om att JAG ska hitta en nivå på det jag gör som jag hinner med, för tyvärr funkar jag så att jag hela tiden vill uppåt och framåt och göra mermermeeeeeer. Så JAG måste tagga ner och sansa mig och känna att den här nivån är bra nog, är ni med? Det handlar inte om er alls, utan bara om mig själv och mina krav på saker jag gör.
Får dåligt samvete när ni skriver så fina kommentarer om att jag inte ska tänka på er, att ni finns kvar, ni behöver inte så många uppdateringar per dag osv. Det är så otroligt fint och empatiskt att ni skriver de här sakerna, men jag vill inte att ni ska känna att jag tycker att det är NI som stressar mig, för det ÄR DET INTE. Det är jag, jag och bara jag. Okej? Ni är bara fina och förstående, och jag ÄLSKAR att ha er i mitt liv som jag sagt så många gånger förut. Därför blir det viktigt för mig att ni förstår att det på intet sätt är ert ”fel” att jag nu måste dra i bromsen.
Hursom, jag tycker på det stora hela att det känns rätt bra ändå. Jag har fått en rejäl rackarns scare, och tar verkligen mig själv och min hälsa på allvar. På riktigt (Karin, jag lovar). Får väl laborera lite med hur många bollar jag ska jonglera tills jag hittar 100% rätt. Men jag är glad att jag insett att jag inte är en odödlig supermänska, och hoppas att jag lyckats dra i nödbromsen i tid.
