Vanja Wikström

[youtube id=”51QjlsXXlok”]
Jaaa hörrni. I torsdags var jag och Niklas på date night, så vi tänkte att det borde vi ju filma. Men torsdagen var en väldigt ohärlig dag för min del, och helst av allt ville jag bara spendera kvällen på soffan – gråtandes. Jag ryckte dock upp mig och pallrade mig ut, men det kändes så himla weird om jag skulle sitta där och smajla i klippet och låtsas som om allt var hunky dory, när jag egentligen mådde piss. Så då kände jag att om vi skulle filma nåt överhuvudtaget, så skulle vi filma LIVET. Som det är på riktigt. Och i riktiga livet är ju ingen (inte ens jag!) glad å pepp hela tiden. Så därför blev detta ett gråtklipp.

Jag försöker ju vara så ärlig jag bara kan i såväl blogg som podd som på kanalen, så jag skulle känna mig som världens falskaste mänska om jag la upp det här klippet, utan att ta med gråtdelen. Att ta bort gråten hade kanske varit smartare på nåt sätt, vad vet jag? Kanske är det någon som tycker jag känns svag eller ynklig, eller bara är allmänt ful och oinspirerade (varning – jag är en ugly crier). Men det spelar såklart ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag inte känner att jag håller upp någon slags fasad för er, för det hade jag aldrig pallat med. Det hade känts vidrigt på så många plan.

Så denna söndag är jag ledsen att vara lite av en downer, men i dag ger jag er en gråtande Vanja.

I går styrde jag å Jossan äntligen upp den där workshoppen som vi längtat efter att genomföra! Vi har ju snackat om det lite i podden, just det här att vi har en TRILJON idéer på grejer vi vill göra tillsammans, men att vi måste sätta oss ner och strukturera upp alla vilda planer. Och i går hände det alltså!

 

Vi satte oss på Urban Deli för att få en bra vibb (energin känns FARTIG där, om ni är med på vad jag menar? Det bubblar litegrann liksom!), och sen spred vi ut oss. Block, pennor (i olika färger såklart, vi gillar ju målbilder och mind maps-tänket för att man ska visualisera det man pratar om), kaffe, bubbelvatten och lite härligt gotte. Och sen satte vi igång!

Vi plitade ner alla megalomaniska tankar som flugit genom våra hjärnor sen vi träffades. Olika typer av idéer fick olika sidor i idéboken – och olika färger såklart. När vi hade fångat alla tankar så prioriterade vi – vad är viktigast att börja med, och vad är steg två? Vem ska göra vad, och när ska det vara klart?

Sen satte vi deadlines. Rackarns viktigt alltså, det där med deadlines. Har man (läs: jag) inga såna så blir det inget gjort. Jag har lärt mig att jag MÅSTE ha ett datum som jag ska leverera på, annars prioriterar jag bort det. Men deadlines måste också vara rimliga, annars blir grejerna inte heller gjorda. Och eftersom både jag och Jossan har extremt lite tid, så försökte vi sätta datum som känns doable. Ett mål ska vara nått till första november, ett annat till årsskiftet och ett tredje till våren 2016.

 

Så. Nu är det alltså upp till bevis! Fixar vi vår första deadline så får ni se vad det är för mål vi vill uppnå till första november. Och fixar vi det inte så får jag väl böla litegrann här i el bloggo, och förhoppningsvis få pepp från er så att man får ny energi att kööööra, och kirra målet till mitten på november kanske? Oavsett hur fort eller långsamt det går, så ser jag så sjukt mycket fram emot att göra verklighet av alla roliga planer jag å Jossan har – och jag hoppas innerligt att ni vill följa med oss på resan!

GAAAAAAHHH! Poddisen har nu knäckt 200 000 lyssningar – HUR galet är inte det?! Och HUR HÄRLIGT?! Jag och Jossan är så makalöst glada och stolta att så många joinat oss på detta äventyr…! Ett äventyr som blir större och större för varje vecka – bananas!

Poddisen har blivit en av våra absoluta favoritgrejer att göra, och det lustiga är ju att den bara damp ner i våra knän. Mina å Jossans vägar korsades, vi klickade och kände att vi Borde Göra Nåt Ihop – och så gjorde vi det. Utan att ens känna varandra. Och nu är poddisen en självklar del av vår vardag på nåt sätt, och början på nåt STORT, känner vi.

Och det är så spännande hur livet beter sig, och vart det tar en tycker jag. För inte sjuttsingen hade jag för ett halvår sen trott att mitt snickesnackande tillsammans med en annan mänska (som jag dessutom inte ens visste fanns) skulle vara så otroligt kul, givande och – beroendeframkallande. Och att detta snickesnackande DESSUTOM skulle intressera och engagera så många andra. Livet alltså. Så jävla KUL! Och oförutsägbart.

Älskar att podda och ääääälskaaaaar responsen från er som lyssnar – TACK!