Vanja Wikström

Ni vet ju hur jag vurmar för finpåsar. Hur jag slagits för min digra samling när Niklas raljerat och påstått att den är en fullkomlig meningslöshet som bara tar plats. Då förstår ni vilket rackarns RENSAR-MODE jag var i i helgen, eftersom de rök.

Jupp – jag GJORDE MIG AV MED FINPÅSESAMLINGEN! En milstolpe. Men jag blev så sjukt trött på att grodans rum ser ut som en sopstation, fylld till taket med grejergrejergrejer, Så jag sorterade, puttade ner saker i källaren, tog kort på sånt som ska säljas (nån som är sugen på en tjusig vintagelampa och/eller en persisk matta he he?), men framförallt så SLÄNGDE jag. Vårt grovsoprum är tack vare min rensar-iver en guldgruva för den fyndsugne kan jag meddela.

Eftersom vi rivit ut fyra garderober så är det nödvändigt att göra sig av med alla pryttlar som inte är nödvändiga. Jag sa även bye bye till min ”fina presentpapper å snören”-samling (nån annan som har en sån?). För let´s face it – så jäkla ofta är det inte som jag verkligen behöver ett tjusigt snöre/lite knycklat presentpapper/nåt annat tjafs. Och när jag väl gör det så får jag väl vara lite kreativ helt enkelt. Finns alltid nåt hemma man kan slänga ihop ett paket av tänker jag.

Men visst var jag duktig? Ni andra innehavare vet hur känslomässig en finpåsesamling kan vara. Den är lite som bilder, fast…påsar. Ehh. Jamen ni hajar – ”Åååå den här påsen är från när jag var i Nevvan och fräste runt å köpte den där flådiga väskan” eller ”Ooooohhh den där rara kassen är från när jag å Mira var i London 1997 och hade jordens bästa girl trip”. Och yes, det fanns alltså påsar som snart är 20 år gamla i den där samlingen. Kanske hög tid att rensa då. He he.

Hursom. Påsar är ändå påsar, så de tjusigaste fick ett nytt hem under diskbänken där de helt enkelt får ett nytt liv som pappersåtervinningsförvarare. När vi ändå alltid har en papperskasse stående i köket med tidningar och reklamblad, så kan det ju lika gärna stå Marc Jacobs på den, som Konsum.

Kommer bli ett par lyxiga pappersåtervinnarrundor den kommande tiden.

Okej hörrni! Ni vet ju att jag är ett fan av luriga hårfärger, och eftersom jag får så mycket frågor om hur jag gör och vilka produkter jag använder, så brukar jag styra upp en liten guide när jag provar nån ny färg. Har ju tidigare gjort en Guide Till Rosa Hår samt en Guide Till Lila Hårtoppar, så nu är det väl dags att göra en persikoguide också tänker jag. Here goes!

De här två raringarna behöver du + ett vanligt balsam. Det är alltså Nutricolor Crème från Revlon i färgerna 004 Peach (hittas här) OCH 400 Tangerine (hittas här). Jag använde först bara den som hette Peach eftersom jag (logiskt nog) trodde att jag då skulle få en persikonyans. Men icke. Det blev rosa.

Då gick jag och köpte den som heter Tangerine, och genom att blanda båda färgerna fick jag fram en perfekt (tycker jag) persikonyans.

Den som heter Peach är rosa när du trycker ut den ur tuben, och den som heter Tangerine är orange. Rosa och orange blir ju persikofärgat, men om du inte blandar ut färgen med vanligt balsam blir den extremt stark, tänk karamellfärg. Så är du ute efter en mer pastellig nyans måste du ta i rätt mycket vanligt balsam för att försvaga färgens intensitet.

Du kan ta vilket balsam som helst, men bäst är om det är vitt i färgen (vissa balsam är ju svagt rosa/annan färg) så att du ser hur nyansen på hårfärgningskrämen blir.

Såhär ser det ut när jag blandat lika delar av Tangerine och Peach, samt dragit i rätt ordentligt mycket vanligt balsam. Nyansen man ser på krämen är i princip den som blir i håret (i alla fall på mig). Så vill man ha en starkare färg, ta mindre vanligt balsam så att färgen blir…starkare helt enkelt. Men jag ville ju åt pastellhår, så det här blev perfekt för mig.

Nåt som är ganska viktigt är att blanda färgen vid ett fönster, eller någonstans där det är bra med dagsljus. Blandar man i ett badrum är risken stor (beroende på vad man har för belysning) att den blir antingen för rosa eller för orange. Bara dagsljus gör att man ser precis hur färgen kommer bli.

Vill man att färgen ska gå mer åt rosa eller mer åt orange tar man i mer av Peach/Tangerine. Som sagt så blir färgen ungefär så som den ser ut när den är blandad, så styr upp nåt som du tycker ser bra ut. (Observera att jag ju bara kan svara för hur det blir på mitt hår.)

Gör MYCKET färgblandning är ett tips! Om du mitt i färgningen inser att du behöver mer så är det sjukt svårt att få till exakt samma nyans igen, så blanda hellre för mycket som du spar till nästa gång.

Tvätta håret som vanligt, och handdukstorka. Sprid sedan ut färgblandningen i hela håret och låt det sitta omkring 5 minuter. Skölj ur – och voilà! Håret är persikofärgat!

Färgen tvättas gradvis ut. På mig håller det ungefär tre tvättar då det blir svagare och svagare för varje tvätt för att sen helt försvinna.

Det är rätt cheap också, då de här Nutri Color Crème-tuberna bara kostar en dryg hundring styck. Och man behöver rätt lite av varje tub till en omgång. Så testa vettja – livet blir skojigare med märkligt hår, jag lovar!

Hörrni! TACK snälla fina ni för alla OTROLIGT SMARTA funderingar kring mitt förra inlägg! OVÄRDERLIGT måste jag säga! I dag har det gått en hel vecka sen klösattacken, och eftersom Iggy varit precis lika glad som han brukar känns det verkligen som att det är precis som ni säger – förmodligen har han redan glömt och gått vidare. Pust.

Det blev liksom så himla jobbigt (framförallt de första dagarna när jag tänkte extra mycket på det på grund av hur illa tilltygad han såg ut) för att det påminde mig om att hur mycket vi än gör för att Iggy aldrig ska behöva må dåligt, så kan jag omöjligt kontrollera sånt som påverkar utifrån. Och det fick en massa hemska tankar i ruljans, ni vet en sån där hemsk spiral? Man börjar med att tänka på att det är jobbigt att han kan trilla och slå sig när vi inte är med (eller när vi är med såklart) och slutar med de vidrigaste tankar möjliga på alla fruktansvärda brott som barn utsätts för. Hjälpte väl kanske inte att vi just nu plöjer True Detective he he.

Man är ju så rädd så rädd om detta lilla liv och vill bara att allt ska vara så bra som möjligt. Vill skydda honom från allt ont och bygga en grund så stark av självförtroende och självkänsla, att även om (när) obehagligheter inträffar, så ska det finnas en kärleksrustning så stark att han klarar av allt som kommer i hans väg.

Och tanken på att någon utomstående skulle kunna påverka mitt barns känsla av trygghet var…inte härlig.

Men, precis som de allra flesta av er var inne på så är jag nu helt övertygad om att det här inte kommer påverka Iggy nämnvärt. UNDERBART att få höra från er som är utbildade förskollärare/jobbar på föris/pluggat psykologi och allt annat som gör att ni har extra kompetens på det här området. Helt fantastiskt. Kan knappt med ord beskriva hur mycket det är värt att ni tog er tid att skriva er tanke.

Och kloka Karin sa en så smart grej som det ligger så mycket i och som jag tror många behöver höra:

En annan sak som är viktig också. När du Vanja tänker dig in i hans situation så tar du med dig ALL din livserfarenhet in i hans lilla liv och det blir antagligen jäkligt mycket värre än vad det faktiskt var för honom. ”Han fattade inget, det gjorde ont och han fick tröst”, kanske inte värre än när han trillar och slår sig ordentligt. Det är du som vuxen som har förmågan att läsa in utsattheten, rädslan, trygghet/otrygghet, vän/”fiende” osv.. Återigen inte för att föringa, men otäcka och ajiga engångsföreteelser klumpas kanske ihop med andra saker som plötsligt gjort ont (vaccinering, trilla etc) hos ett barn. Och när en tänker så, så känns det kanske lite lättare att hantera?

Detta tror jag kan appliceras på rätt många situationer. Vi läser in en massa i våra barns känslor, som helt enkelt är omöjligt för dem att känna på grund av deras extremt begränsade erfarenhetsbank. Menar såklart inte att man ska förminska barns känslor eller så, men att man precis som Karin säger nog ska akta sig för att läsa in sina egna erfarenheter i barns situationer. Den kommentaren kommer hjälpa mig många gånger i framtiden känner jag.

Måste också särskilt tacka Jessica S som delade med sig av hur det är att vara på andra sidan, då man är förälder till det barn som rivs/bits. Tack för din fina kommentar och för att du delar med dig av ditt liv. Din kommentar var såväl intressant, som hjärtskärande, som hoppfull och hade ett lyckligt slut. Så fint skrivet, tack för inblicken.

Hursomhelst – TACK alla ni fantastiska blogoliner! Har sagt det förr men säger det med glädje igen – VAD SJUTTSINGEN skulle jag göra utan er?