Hörrni! TACK snälla fina ni för alla OTROLIGT SMARTA funderingar kring mitt förra inlägg! OVÄRDERLIGT måste jag säga! I dag har det gått en hel vecka sen klösattacken, och eftersom Iggy varit precis lika glad som han brukar känns det verkligen som att det är precis som ni säger – förmodligen har han redan glömt och gått vidare. Pust.

Det blev liksom så himla jobbigt (framförallt de första dagarna när jag tänkte extra mycket på det på grund av hur illa tilltygad han såg ut) för att det påminde mig om att hur mycket vi än gör för att Iggy aldrig ska behöva må dåligt, så kan jag omöjligt kontrollera sånt som påverkar utifrån. Och det fick en massa hemska tankar i ruljans, ni vet en sån där hemsk spiral? Man börjar med att tänka på att det är jobbigt att han kan trilla och slå sig när vi inte är med (eller när vi är med såklart) och slutar med de vidrigaste tankar möjliga på alla fruktansvärda brott som barn utsätts för. Hjälpte väl kanske inte att vi just nu plöjer True Detective he he.

Man är ju så rädd så rädd om detta lilla liv och vill bara att allt ska vara så bra som möjligt. Vill skydda honom från allt ont och bygga en grund så stark av självförtroende och självkänsla, att även om (när) obehagligheter inträffar, så ska det finnas en kärleksrustning så stark att han klarar av allt som kommer i hans väg.

Och tanken på att någon utomstående skulle kunna påverka mitt barns känsla av trygghet var…inte härlig.

 

Men, precis som de allra flesta av er var inne på så är jag nu helt övertygad om att det här inte kommer påverka Iggy nämnvärt. UNDERBART att få höra från er som är utbildade förskollärare/jobbar på föris/pluggat psykologi och allt annat som gör att ni har extra kompetens på det här området. Helt fantastiskt. Kan knappt med ord beskriva hur mycket det är värt att ni tog er tid att skriva er tanke.

Och kloka Karin sa en så smart grej som det ligger så mycket i och som jag tror många behöver höra:

En annan sak som är viktig också. När du Vanja tänker dig in i hans situation så tar du med dig ALL din livserfarenhet in i hans lilla liv och det blir antagligen jäkligt mycket värre än vad det faktiskt var för honom. ”Han fattade inget, det gjorde ont och han fick tröst”, kanske inte värre än när han trillar och slår sig ordentligt. Det är du som vuxen som har förmågan att läsa in utsattheten, rädslan, trygghet/otrygghet, vän/”fiende” osv.. Återigen inte för att föringa, men otäcka och ajiga engångsföreteelser klumpas kanske ihop med andra saker som plötsligt gjort ont (vaccinering, trilla etc) hos ett barn. Och när en tänker så, så känns det kanske lite lättare att hantera?

Detta tror jag kan appliceras på rätt många situationer. Vi läser in en massa i våra barns känslor, som helt enkelt är omöjligt för dem att känna på grund av deras extremt begränsade erfarenhetsbank. Menar såklart inte att man ska förminska barns känslor eller så, men att man precis som Karin säger nog ska akta sig för att läsa in sina egna erfarenheter i barns situationer. Den kommentaren kommer hjälpa mig många gånger i framtiden känner jag.

Måste också särskilt tacka Jessica S som delade med sig av hur det är att vara på andra sidan, då man är förälder till det barn som rivs/bits. Tack för din fina kommentar och för att du delar med dig av ditt liv. Din kommentar var såväl intressant, som hjärtskärande, som hoppfull och hade ett lyckligt slut. Så fint skrivet, tack för inblicken.

Hursomhelst – TACK alla ni fantastiska blogoliner! Har sagt det förr men säger det med glädje igen – VAD SJUTTSINGEN skulle jag göra utan er?