För ett tag sen fick jag den här kommentaren på det här inlägget, som dels gjorde mig lite ledsen men som också var bra eftersom den fick mig att fundera:

Hej Vanja! Nu har jag följt din blogg ett tag, hittade dig genom gravid vecka för vecka, vi var gravida samtidigt och har jämngamla småttingar hemma! Jag tycker om din blogg, den är uppfriskande och trevlig, man blir på gott humör och inspirerad. Men jag saknar lite samhällsengagemang faktiskt. Nu känner jag att bla Bla köpa klocka hit, och skor för tio tusen dit och det konsumeras hit och det konsumeras dit. Hur tänker du kring flyktingkrisen och har du agerat på något sätt?

Min första reaktion var att känna mig lite ledsen och sårad. För även om jag inte har skrivit om flyktingkrisen så hoppades jag att mitt samhällsengagemang ändå skulle ha märkts i bloggen. Mina hjärtefrågor är rätten till planerat kejsarsnitt, feminism och entreprenörskap/att VÅGA – alla tre (enligt mig) otroligt viktiga samhällsfrågor som jag på olika sätt försöker belysa i mina kanaler så ofta jag kan.

Att jag sen inte kommenterar andra typer av händelser (som flyktingkrisen) beror kanske framförallt på att den här bloggen liksom aldrig varit en plats för sånt, eftersom jag fokuserat på annat. Om jag hade det där 48-timmarsdygnet som jag eftersökt så länge nu kanske jag skulle hinna med att även skriva om aktuella nyhetshändelser och mina tankar kring dem. Men eftersom tiden inte finns har jag koncentrerat mig på det som jag känner att jag gör bäst. Det vill säga att peppa, att inspirera och att belysa de utvalda frågor som jag är engagerad i.

Jag har inte haft en tanke på att skriva om just flyktingkrisen, eftersom det för mig är så självklart att det är en massiv tragedi, och lika självklart att vi alla hjälps åt så gott vi kan, på de sätt vi kan. Nåt som världen ju faktiskt visat prov på den senaste tiden. Men! Givetvis är det idiotiskt av mig att inte ha använt mina kanaler till att uppmana folk att hjälpa, för det är ju faktiskt ett av de sätt som just JAG kan bidra. Kanske kan jag genom att publicera detta göra att några extra välbehövda kronor rullar in till de organisationer som jobbar för att hjälpa människorna på flykt:

Sms:a FLYKT till nummer 72 900 för att skänka 100 kronor. 
Sms:a FLYKT50 till nummer 72 900 för att skänka 50 kronor. 
Sms:a FLYKT200 till nummer 72 900 för att skänka 200 kronor. 
Sms:a FLYKT300 till nummer 72 900 för att skänka 300 kronor. 

Jag har givetvis bidragit, och pengarna går till Unicef, UNHCR, Läkare Utan Gränser, Röda Korset och Rädda Barnen. Skicka ett sms ni med, tar fem sekunder och kan betyda skillnaden mellan liv och död för en annan mänska!

Så på ett sätt är jag glad att den där kommentaren trillade in, för den fick mig att plita ner ovan rader. Tänk om de kan göra skillnad? Ledsen att jag inte tänkt på detta innan, men som jag sa känns vissa saker liksom för självklara, man tycker inte att någon ska behöva uppmana eller påminna om sånt här. Men givetvis behövs det, och det är jag glad att jag insett.

Däremot gnager det lite i mig, det där med ”brist på samhällsengagemang”. Om det är en mer politiskt engagerad blogg man är sugen på, så kommer jag nog tyvärr aldrig vara den som levererar bäst på den fronten. Då finns en massa andra superbraiga mänskor som gör det strålande. Tycker till exempel att alla borde kika in hos min superkloka cyberkompis Elisabeth Lindroth, som gång på gång på gång lyckas få till otroligt tänkvärda inlägg (som detta till exempel, eller det här). Tipsa gärna om fler stjärnor i kommentarsfältet!

Jag är ju en sån där som helst vill att alla ska vara glada och nöjda hela tiden, och det kryper av obehag i mig om jag gör någon besviken. Som jag ju nämnt i podden är detta helt klart ett resultat av att jag blev mobbad som liten; är inte alla omkring mig nöjda med det jag gör mår jag dååååligt. Så nu mår jag lite dåååååligt över att:

1) El bloggo inte är perfekt pga av avsaknad av samhällsengagemang (ni hör ju själva, orimliga krav kan vara min specialitet ibland)

2) Det samhällsengagemang som jag trodde var tydligt inte märks (i alla fall inte tillräckligt)

Och jag VET att jag inte alltid kan göra alla nöjda, det är omöjligt. Och hade någon kritiserat mig för att lägga upp för få outfitbilder, eller ge dåliga glasstips, eller nåt annat som jag inte bryr mig så himla mycket om, så hade jag….inte brytt mig så himla mycket om det helt enkelt. Men just det här med SAMHÄLLSENGAGEMANG gör lite ont. För jag tycker ju att jag ÄR samhällsengagerad i allra högsta grad, och att jag försöker visa det på olika sätt här i bloggen. Genom att peppa och inspirera (hoppas jag) framförallt brudar till att GÖRA VÅGA KRÄVA SIN RÄTT osv.

Kanske är det så att mitt engagemang KÄNNS mer än det SYNS, då en hel del av det görs utom syn- och läshåll för er blogoliner. Jag får ju enormt mycket mail, med lika enormt fina/sorgliga/peppiga/deppiga stories. De handlar om relationer, ohållbara livssituationer, kämpiga arbetsprylar, entreprenörskap, depression, självskadebeteende med mera. Jag är SÅ glad att jag får dessa mail, de är i många fall oerhört utlämnande och personliga. En YNNEST att få motta och läsa, och jag blir så STOLT och så BERÖRD att ni skickar dem till just mig. Att ni vill dela era tankar och liv med just mig.

Detta gör ju att jag givetvis vill svara på alla dessa mail, och det gör jag också. Ibland tar det väldigt lång tid (ni som mailat mig och inte fått svar än – ge inte upp! Det kommer!), eftersom jag gör det när jag hinner, och ni vet ju hur lite tid jag har. Men alla som mailar får svar till slut, och jag försöker verkligen engagera mig i dessa svar, och inte bara skriva nåt snabbt för att liksom ”klara av” det. Nej, jag vill ju försöka ge nåt tillbaka till de här mänskorna som delat så privata saker med mig. Dessa mail är en stor del av mitt samhällsengagemang, men de vet ni ju kanske inte riktigt om. Och jag måste erkänna att det känns lite löjligt nu att jag prompt måste berätta om dem för er, så att ni ska FÖRSTÅÅÅÅ att jag ÄR SAMHÄLLSENGAGERAAAAD ha ha. Får skylla på den där tioåringen som blev kallad för fetmadvärg och utelåst från skolan varenda dag, som bara ville att alla liksom skulle GILLA HENNE. Är ni med?

Oj, nu blev det här inlägget både längre, djupare och vidare ämnesmässigt än vad jag hade tänkt. Nu avslutar jag med att:

1) Sluta upp med att känna mig sårad – jag KAN inte vara alla till lags, även om jag verkligen verkligen vill

2) Känna att det var BRA att den där kommentaren slank in, för jag känner att den gjort mig mer medveten om vad jag skriver, och att jag ju faktiskt tycker och tänker en massa saker som jag kan bli bättre på att dela med mig av.

Okej, kram på er! Nu är det dags att gå hem från office å mata mitt barn. Med ekologisk mat, för övrigt också nåt som jag hoppas går fram här i bloggen och som jag tycker kan sorteras in under samhällsengagemang; att leva ekologiskt. Nää ni hör ju, nu får jag stänga ner datorn.

Hej på er! Tack för alla intressanta kommentarer på inlägget om Rätten att få föda med planerat kejsarsnitt. Några troll smög sig in i diskussionen, men annars är jag SÅ GLAD över att vi håller det på en skön och respektfull nivå – fast vi kan tycka så olika. Tack för det!

Nåt som sticker ut och som många också påpekar är just om denna storm av (ofta känlsofyllda och skambeläggande) åsikter även skulle drabba kvinnor som fött med akuta snitt? Nä, förmodligen inte. Men har man VALT snitt så är man ett kontrollfreak som inte fött ”på riktigt”, man är egoistisk och elak och sätter sig själv framför sitt barn. Hel enkelt en väldigt dålig mänska, som kanske aldrig skulle ha blivit gravid in the first place.

Anledningen till att jag gärna uttalar mig i den här frågan (trots att man ju blir lite livrädd och apnervös när Rapport ringer…) och ständigt lyfter diskussionen om planerat kejsarsnitt är att det hela för mig handlar om empati och respekt för varandra som mänskor. När det kommer till såna enorma och livsomvälvande händelser som en förlossning MÅSTE vi utgå ifrån individen. Vi har alla olika styrkor och svagheter, olika rädslor och demoner och olika uppfattningar om vår drömförlossning. Nyckelordet är just – OLIKA. VI. ÄR. OLIKA.

Jag strider inte för att alla ska föda med kejsarsnitt, absolut inte. Jag unnar alla en fantastisk förlossning på det sätt som just HON vill och känner sig bekväm och trygg med. Det kan vara vaginalt, det kan vara i en bassäng, det kan vara hemma, det kan vara ett snitt. Det kan vara på en miljon olika sätt, för det finns finns en miljon (om inte fler) olika uppfattningar om hur man vill ha det.

Och JA – det finns risker med planerade kejsarsnitt. På samma sätt som det finns risker med vaginala förlossningar. Men det MÅSTE få vara upp till den födande kvinnan att avgöra vilka risker hon är mest okej att utsätta sig (och sitt barn) för.

För det handlar inte om några egoistiska kontrollfreak, som (oinsatta) mänskor argumenterar. Jag tror på riktigt inte det fins en enda kvinna som genomgått ett planerat kejsarsnitt av den enda anledningen att hon vill veta att bebisen kommer på torsdag kl tre. Nej, så enkelt är det inte. Det handlar om extremt förlossningrädda kvinnor, kvinnor som varit utsatta för övergrepp, kvinnor som av olika anledningar har mycket starka skäl att inte vilja föda vaginalt.

Visst kan man erbjuda hjälp och stöd för att se om det går att komma över det som gör att man inte vill föda vaginalt, men i slutändan måste det ändå vara kvinnans rätt att välja. Att utsätta en kvinna som har starka skäl att inte vilja föda vaginalt (nej det heter inte föda NORMALT, antingen föder man vaginalt eller via kejsarsnitt) är att tortera denna kvinna.

För att gå i nio månader och veta att man inte får föda på det sätt man är trygg med, och sen tvingas genomgå en förlossning man inte valt ÄR tortyr. Vänd på steken – alla som är livrädda för operationer och kejsarsnitt MÅSTE från och med nu föda på det viset. Känns det som en härlig värld? Nej. Man MÅSTE få känna att man har ett val när det gäller det viktigaste som händer en i hela ens liv.

Nu släpper jag detta för den här gången. Var snälla mot varandra, ha respekt för att alla är olika och döm inte någon du inte känner.

Okej, så den här dagen fick en rätt lurig vändning. SVT ringde runt lunch och ville göra en kort intervju med mig angående ett inslag de kör ikväll på både Aktuellt och Rapport. Det handlar om trenden att de planerade kejsarsnitten ökar, och tydligen har ett sjukhus i Sundsvall utformat en strategi för att motverka denna trend – och lyckats.

För mig är detta rena rama vansinnet och innebär i praktiken att kvinnor som är extremt förlossningsrädda (som jag) har tvingats att föda vaginalt. I den sjunkande kejsarsnittsstatistiken som detta sjukhus förmodligen är väldigt nöjda med, hittar man antagligen ett gäng kvinnor som inte mår så bra i dag, och som inte fick den förlossning de kände sig trygga med. Usch, är min åsikt.

Hade jag tvingats till att föda vaginalt mot min vilja hade hela min graviditet varit ett ångestfyllt helvete och min förlossning varit en skräck. (Jag VET att det finns jättefina vaginala förlossningar SÅKLART, men detta är supersubjektivt och nu utgår jag enbart ifrån mina egna känslor.)

Tack vare att jag fick föda med planerat kejsarsnitt så fick jag en harmonisk graviditet och en förlossning som var en fantastiskt fin upplevelse för såväl mig som för Niklas och Iggy. Vi fick den bästa starten EVER som nybakad familj, och som alla ni som följt mig länge vet är jag extremt nöjd med mitt val av förlossningssätt.

Spana gärna in Aktuellt (de skulle göra ett längre inslag) och Rapport när de sänds i kväll, eller kika in på SVT Play efter sändningarna.

Om det är någon nytillkommen läsare som vill veta mer om varför det var så viktigt för mig att få föda med planerat kejsarsnitt hittas alla inlägg om det här. Jag har också samlat en massa matnyttig information om kejsarsnitt här, ni kan följa hela min graviditet vecka för vecka (och iom det även processen man måste gå igenom för att få ett snitt beviljat) samt se min förlossning här. Ni kan även se våra personliga videoklipp från förlossningsdagen här samt läsa min förlossningsberättelse här!

UPDATE: Fick precis ny info om att det var de akuta snitten som minskat med Sundsvallsmetoden, inte de planerade. Och det är givetvis nåt att fira, akuta snitt och planerade snitt är två helt olika saker. Akuta snitt vill man givetvis undvika. Om infon jag fått stämmer var dock strategin som de utformat för att åstadkomma detta att ha fler barnmorskor närvarande vid förlossningen. Nåt som jag tycker är SUPERBRA, men inte direkt en genialisk upptäckt. För SJÄLVKLART går en förlossning bättre om den födande kvinnan får mer stöd.

Att kvinnor i en så otroligt utsatt situation som en förlossning INTE har allt stöd i världen, och att vi inte är mer prioriterade är nåt som är på vippen till skamligt.

Jag har sagt det förr, men lika bra att säga det igen: om män födde barn skulle förlossningsvården se helt annorlunda ut. Och de eventuellt bestående skador som alla som föder vaginalt riskerar (återigen – jag VET att det finns massor av vaginala förlossningar som går alldeles utmärkt och är jättefina, men det finns också en annan sida av myntet med kvinnor som blir stympade och får leva med skador resten av sina liv) skulle inte accepteras på samma självklara sätt som vi kvinnor förväntas acceptera att exempelvis kissa på sig när man hostar/joggar/skrattar, bli deformerad, inte kunna kissa/bajsa utan smärta eller inte kunna njuta av sex längre – vi ska ju vara så tacksamma att vi fått ett barn, liksom.

Men fler och fler kvinnor känner att NEJ, det är inte okej att riskera ovan skador när man föder barn. Fine, om man var 100% säker på att eftervården var fenomenal – ”visst, jag går sönder men de kan laga mig igen”. Och säkerligen finns det eftervård som är fantastisk, men tyvärr är det inte en självklarhet. Detta vet jag av egen erfarenhet då många vänner tyvärr blivit illa behandlade (och nu lever med bestående förlossningsskador som dessutom förvärrats (!) av eftervården), samt alla de mail jag dagligen får om detta ämne.

Och absolut, ett planerat kejsarsnitt är en stor operation som innebär risker för mor och barn. PRECIS som en vaginal förlossning. Det är olika förlossningssätt som innebär olika sorters risker. Men eftersom det är så självklart att vi kvinnor som föder barn ska acceptera de eventuella skador en vaginal förlossning kan åstadkomma, så anses de liksom inte som en risk. Och definierar man inte de eventuella skadorna som en risk, ja men då är ju en vaginal förlossning riskfri.

Vill också återigen passa på att säga att mitt kejsarsnitt var en fantastiskt fin upplevelse som dessutom var i princip helt smärt- och obehagsfri. Jupp, för mig gjorde det inte ont alls att föda barn, och det fanns inget i det som var läskigt eller obehagligt. Dessutom gick det fort och var bekvämt. Extremt provocerande att säga, säkert. Men så VAR det.

Så många vill utmåla planerat kejsarsnitt som nåt fruktansvärt läskigt med blodiga operationsbord och smärtor och sår som gör att man inte kan bära sitt barn efteråt. HELT FEL. Jag kan ju bara tala för mig själv och min upplevelse, men jag var på benen några timmar efter, mådde tipptopp och hade inga som helst problem med att bära min bebis. Jag kände mig inte begränsad, jag hade inte ont, upplevde inga besvär med såret eller läkningen. Givetvis finns det andra erfarenheter, men jag och många andra som jag pratat med har haft en rakt igenom fin och bra upplevelse av våra planerade kejsarsnitt, och våra röster måste också få höras.

Okej, nu har jag sagt mitt. Diskutera gärna vidare i kommentarsfältet!