Hörrninini. Kära älskade blogoliner – TACKSOMATTAN för stödet angående mitt beslut att kliva av från GlamMom! Tack för peppen, för alla fina ord och för att ni TROR att jag fixar det här. Det kommer bli SÅ bra! Jag ser fram emot det här nya kapitlet nåt enormt.

Jag vill också passa på att lugna de av er som nu är rädda att el bloggo kommer bli en ”mingelblogg”. För jag vet att åtminstone några av er funderar på det. Som Emma till exempel:

Modigt och roligt för dig ? Det kommer garanterat att gå hur bra som helst! Samtidigt kan jag personligen tycka att det är rätt tråkigt när ”alla” bloggare lämnar sina vanliga jobb och satsar på sitt egna varumärke. Det leder ofta till att jag slutar följa just den bloggen. I många fall blir det till slut same same. Event, samma människor på bild, en liknande vardag. Jag läser bloggar som har ett rätt ”vanligt liv” och rattar karriär, barn och allt runt omkring. Det tycker jag är så inspirerande och det är applicerbart på mitt egna liv, och därför läser jag. När bloggen handlar om event, mediabubblan, och liksom blir för lik allt det andra så ledsnar jag.

Jag tror iofs inte att det kommer att hända här (hoppas!) men tänkte ändå dela med mig av mina tankar kring detta, som är långt ifrån bubblan med lärarjobb osv. Detta är absolut ingen kritik för jag finner massor med inspiration här, men du kanske förstår vad jag menar. Lycka till!

Och saken är den att jag faktiskt funderat på PRECIS det här själv, och varit rädd för att ni som läser el bloggo ska resonera som ovan. Att ni tror att jag från och med nu bara ska slinka omkring på bloggevent, att jag inte längre ska driva företag, att jag ska förlora min identitet.

Men egentligen är det ju faktiskt precis tvärtom. Jag är en entreprenör ut i fingerspetsarna och kan inte INTE göra det mesta av det som kommer i min väg. Att jag därför vill försöka skapa en ny business nu när tillfället ges är lika självklart som att Pete Doherty gillar att ta en öl (eller tolv).

Jag kommer alltid att driva olika företag, med betoning på OLIKA. Musikkarriären var ett företag, journalistkarriären innan dess (jobbade ju som frilansjournalist i en herrans massa år) var ett annat företag. GlamMom var ytterligare ett – och nu går jag vidare till att bygga upp Josefin & Vanja som förhoppningsvis kommer innebära böcker, föreläsningar, TV, e-handel med saker vi designar under eget varumärke med mera med mera. Inom ramen för vad vi står för finns det tusen saker att göra.

Dessutom möjliggör steget att lämna GlamMom även att jag kan fokusera mer på att jobba med Babyloonz som jag också brinner för – ytterligare ett företag. Så jag tror inte någon av er behöver vara alltför rädd för att det bara ska bli inlägg om olika events, tycker inte att det är så intressant att skriva om (däremot är det väldigt viktigt att gå på dem, för nätverkandets skull).

Jag vill fortsätta bjussa på nya spännande företagsäventyr (VÅGA!), blandat med vardag, familjeliv och inspiration på olika fronter som inredning, skönhet och mode.

Och till skillnad från mitt företagsäventyr med GlamMom får ni nu vara med från första början. För jag vill att ni ska följa med på resan, så att ni får se hur det VERKLIGEN går till att bygga upp någonting från grunden. Det kommer bli skitkul, och jag hoppas ju få bolla det mesta med er på vägen!

Hoppas ni som varit oroliga känner er lugnare inför el bloggos framtid. Och att ni vill fortsätta att vara en del av den såklart. Jag försöker leva som jag lär, så att ta det här steget är liksom alla mina och Jossans slagord i ett: Våga! Dream Big! Just Do It! Make It Work! Fuck It! Det blir ingen mingelblogg detta, I promise.

Tidigare i dag käkade jag lunch med den här pinglan! Fantastiska Josefin, som förutom att vara chefredaktör för Modette även är en rackarns inspirerande bloggare, Instagrammare och en herrans massa annat. Det är en driftig brutta det där.

Och utöver att vi hade det väldigt trevligt, så kom vi också på en grej som vi ABSOLUT vill göra ihop! Nåt sjukt skoj, som vi kommer dra igång snaaaaart! Är det någon som vågar sig på en gissning? Vad tror ni att det kan vara? Vad hoppas ni att det kan vara?

ÄÄÄNTLIIIIGEEEEN! Jag är tillbaka! Datorkrånglet är färdigmeckat och den nya Macen är up and running, så nu jäklar är jag tillbaka på banan! Hoppas ni har saknat mig, he he. Jag har i alla fall saknat er väldans mycket!

Jag har inte haft ett så här långt blogguppehåll på snart två år, så det har varit…weird att inte langa upp inlägg. Weird, och lite skönt om jag ska vara ärlig. Jag har ju så rackarns mycket att göra hela tiden, så att vara TVUNGEN att strunta i ett av måstena (även om det – precis som alla mina andra måsten – är ASKUL) har känts ganska bra.

Det är nåt som man kanske inte tänker på när man läser en blogg, men som man blir väldigt medveten om så fort man skriver en – den så kallade ”bloggstressen”. Bloggen finns alltid i ens tankar, man fnurlar ständigt på dagens och morgondagens inlägg, veckans planering (jupp, man måste planera om det ska bli bra, i alla fall måste jag det), vad som är intressant att skriva om, vad som inte är det, vilka bilder som ska tas till vilket inlägg, osv osv osv.

Sen ska bilderna pillas (även om min älskade kamera gör ett dunderjobb vill jag alltid pilla till dem lite extra i Photoshop innan de får åka upp i el bloggo), inläggen skrivas, Instagram råddas i kombo med inläggen, kommentarerna svaras på osv.

Missförstå mig rätt – jag ÄLSKAR att blogga! ÄLSKAR det, av hela mitt hjärta. Om jag kunde skulle jag göra det på heltid tror jag. Jag är en skrivande person och jag har upptäckt att jag tycker om att plåta. Och att få dela sina tankar med världens coolaste virtuella tjejgäng är TOKLOVELY!

Men det är ju just det där att det är så mycket annat som också MÅSTE göras hela tiden. Men! De här senaste dagarna har jag reflekterat en del. Jag känner att jag ”klarar av” livet hela tiden, istället för att…leva det. Jag har tusen roliga saker att göra ständigt, men det blir mer att jag ”bara gööör” istället för at jag upplever det jag gör. Jag känner ofta att jag inte är närvarande, jag är redan igång med nästa grej i huvudet liksom. Är ni med? Och det är inte okej. Så får livet inte vara.

Så. Jag försöker lära mig att tänka att det är OKEJ att saker och ting TAR TID. Jag fick nästan panik häromdagen när en jobbgrej jag behövde göra krävde att jag ringde ett samtal som jag uppskattade skulle ta en kvart. En kvart som jag INTE HADE, tyckte jag. FAAAAAAAN, liksom.

Men, grejen är ju att jag KUNDE inte göra just den där grejen utan att ringa just det där samtalet. Det INGICK liksom i uppgiften, för annars skulle den ju inte kunnat bli gjord. Alltså var det inget att få panik över – det var ju tvunget att göras, så den tiden som samtalet tog var liksom en del i jobbuppgiften.

Förstår ni vad jag menar? Jag skriver så fingrarna bara far över tangenterna just nu, det liksom bara rinner ur mig. Vet inte hur kristallklar jag är på grund av mitt eldiga tillstånd, men jag hoppas ni är med på tåget.

Det jag menar är helt enkelt att jag inte kan gå runt med en ständig stress över sånt som ska göras. GlamMom ska lansera en ny grej inom kort (en av de roliga måstena), och planen var att hinna med det innan maj var över. Men nu blir det inte så. Varför det? Jo – för att det är mänskligt OMÖJLIGT att hinna. Ja, men då får vi väl lansera i juni då – what´s the big deal liksom?

Ingen alls, egentligen – stressen finns mest i mitt huvud. Så det är jag som måste känna att det är OKEJ om vi lanserar två veckor senare än planerat, för det TOG JU TVÅ VECKOR längre att göra klart projektet. Konstigare än så är det inte.

För oavsett hur många saker jag ”klarar av” så dyker det ju upp nya hela tiden. Så det är inte hållbart i längden att ständigt vara stressad och tänka på Nästa Grej. Livet är NU. Jag måste må bra NU. Saker och ting FÅR TA DEN TID SOM KRÄVS. Och jag måste bli bättre på att njuta av allt skoj jag får vara med på.

Okej hörrni, nu har jag eldat klart.