ÄÄÄNTLIIIIGEEEEN! Jag är tillbaka! Datorkrånglet är färdigmeckat och den nya Macen är up and running, så nu jäklar är jag tillbaka på banan! Hoppas ni har saknat mig, he he. Jag har i alla fall saknat er väldans mycket!
Jag har inte haft ett så här långt blogguppehåll på snart två år, så det har varit…weird att inte langa upp inlägg. Weird, och lite skönt om jag ska vara ärlig. Jag har ju så rackarns mycket att göra hela tiden, så att vara TVUNGEN att strunta i ett av måstena (även om det – precis som alla mina andra måsten – är ASKUL) har känts ganska bra.
Det är nåt som man kanske inte tänker på när man läser en blogg, men som man blir väldigt medveten om så fort man skriver en – den så kallade ”bloggstressen”. Bloggen finns alltid i ens tankar, man fnurlar ständigt på dagens och morgondagens inlägg, veckans planering (jupp, man måste planera om det ska bli bra, i alla fall måste jag det), vad som är intressant att skriva om, vad som inte är det, vilka bilder som ska tas till vilket inlägg, osv osv osv.
Sen ska bilderna pillas (även om min älskade kamera gör ett dunderjobb vill jag alltid pilla till dem lite extra i Photoshop innan de får åka upp i el bloggo), inläggen skrivas, Instagram råddas i kombo med inläggen, kommentarerna svaras på osv.
Missförstå mig rätt – jag ÄLSKAR att blogga! ÄLSKAR det, av hela mitt hjärta. Om jag kunde skulle jag göra det på heltid tror jag. Jag är en skrivande person och jag har upptäckt att jag tycker om att plåta. Och att få dela sina tankar med världens coolaste virtuella tjejgäng är TOKLOVELY!
Men det är ju just det där att det är så mycket annat som också MÅSTE göras hela tiden. Men! De här senaste dagarna har jag reflekterat en del. Jag känner att jag ”klarar av” livet hela tiden, istället för att…leva det. Jag har tusen roliga saker att göra ständigt, men det blir mer att jag ”bara gööör” istället för at jag upplever det jag gör. Jag känner ofta att jag inte är närvarande, jag är redan igång med nästa grej i huvudet liksom. Är ni med? Och det är inte okej. Så får livet inte vara.
Så. Jag försöker lära mig att tänka att det är OKEJ att saker och ting TAR TID. Jag fick nästan panik häromdagen när en jobbgrej jag behövde göra krävde att jag ringde ett samtal som jag uppskattade skulle ta en kvart. En kvart som jag INTE HADE, tyckte jag. FAAAAAAAN, liksom.
Men, grejen är ju att jag KUNDE inte göra just den där grejen utan att ringa just det där samtalet. Det INGICK liksom i uppgiften, för annars skulle den ju inte kunnat bli gjord. Alltså var det inget att få panik över – det var ju tvunget att göras, så den tiden som samtalet tog var liksom en del i jobbuppgiften.
Förstår ni vad jag menar? Jag skriver så fingrarna bara far över tangenterna just nu, det liksom bara rinner ur mig. Vet inte hur kristallklar jag är på grund av mitt eldiga tillstånd, men jag hoppas ni är med på tåget.
Det jag menar är helt enkelt att jag inte kan gå runt med en ständig stress över sånt som ska göras. GlamMom ska lansera en ny grej inom kort (en av de roliga måstena), och planen var att hinna med det innan maj var över. Men nu blir det inte så. Varför det? Jo – för att det är mänskligt OMÖJLIGT att hinna. Ja, men då får vi väl lansera i juni då – what´s the big deal liksom?
Ingen alls, egentligen – stressen finns mest i mitt huvud. Så det är jag som måste känna att det är OKEJ om vi lanserar två veckor senare än planerat, för det TOG JU TVÅ VECKOR längre att göra klart projektet. Konstigare än så är det inte.
För oavsett hur många saker jag ”klarar av” så dyker det ju upp nya hela tiden. Så det är inte hållbart i längden att ständigt vara stressad och tänka på Nästa Grej. Livet är NU. Jag måste må bra NU. Saker och ting FÅR TA DEN TID SOM KRÄVS. Och jag måste bli bättre på att njuta av allt skoj jag får vara med på.
Okej hörrni, nu har jag eldat klart.
Känner igen mig. Har så svårt att stanna upp.. När jag planerade min bebis ettårskalas bestämde jag mig för att faktiskt lyssna på frågorna jag ställer mina gäster, att prata med dem och att försöka vara närvarande; inte bara värd. Något som jag ständigt jobbar med men som nog är rätt vanligt nu för tiden, sorgligt nog. Heja heja!
ÄLSKAR din blogg. As you know. Ta paus. Ser ofta bloggare som tar ”semester” från bloggen. Med all rätt.
Har jag berättar vad en stress-coach sa till mig en gång? När jag radade upp stressmomenten, mail, telefonsamtal, mötesinbjudningar, deadlines osv osv. ” är det någon som dör om du inte svarar på det mailet direkt” ” Eh…nä…” ” Då så”. Vilken tankeställare jag fick!
Kul att se dig igen!
Insåg inte hur mycket jobb det ligger bakom en blogg innan jag själv började blogga och oj så mycket mer jag uppskattar att läsa bloggar nu 🙂 speciellt bra bloggar.
Som läsare kan det bli ganska tudelat med att förstå att man inte kan lägga upp hur många inlägg som helst per dag men likväl klickar man in sig på sin favoritblogg några gånger i dagen för att kolla ifall det kommit ett nytt inlägg.
Vi var ett gäng bloggare som funderade på det här med inlägg för en tiden sedan. Det vi kom fram till var att 5 inlägg per dag blir lite väl mycket (också att läsa) 1-3 är ganska optimalt men att det inte stör ifall det bara kommer ett par i veckan.
Jag hade dött.. LÄTT!..
kastat in handduken efter en kvart!
Chill lite 🙂
vi som läser och ÄLSKAR din blogg slutar inte hänga här bara för att du inte slänger upp inlägg lika ofta som vi ger våra barn mat 😉 vi får väl gå tillbaka i arkivet lite då om vi får abstinens!
Ta en paus ibland, det är nyttigt för alla ♡
BRA DÄR VANJA! Önskar att jag hade reflekterat likadant innan den där satans cementväggen bara stod där framför mig. Jag sprang runt och släckte eldar… tills att jag själv stod i brann. En kan inte bara bocka av livet, det måste upplevas också.
Underbart att du reflekterat, det glädjer mig!
Och härligt att du är tillbaka.
Kramar ♡
Så fruktansvärt sant. Hur ofta är det inte som man oroas över vänner som bara springer och springer för att hinna med nästa mål och inte stannar upp för att njuta av allt härligt som sker den här månaden, veckan och dagen. Men det värsta är när man inser att man själv gör samma sak, man springer efter något som redan finns nu, glädje!
Andas och ta det lugnt och ta hand om dig och dina! Kram
Hallå! Skööönt att du är tillbaka.
Herrejädrans, detta inlägg är ju mitt i prick! Förstår precis vad du menar!!!
Jag tror det är toppen att du har reflekterat över det för om du gör det så tror jag risken minskar att man ska springa in i den där berömda väggen.
De som inte bloggar har svårt att förstå hur mycket tid och energi vi lägger ner på bloggandet. Sen så ska vi ju hinna med allt det andra också.Men det är ju så jädrans skoj så jag vill då inte sluta, men ibland kan det vara nyttigt att våga ta paus från bloggen (själv har jag sjukt svårt med det!)
Jag tror att det handlar om att prioritera och våga delegera om man har den möjligheten.
Skrev ett blogginlägg om stress för en tid sedan i min blogg.
Vanja, är du duktig på att säga NEJ när du känner att det blir för mycket? Testa det är så jädrans skönt när man väl lärt sig det. Jag har börjat lära mig mer och mer att säga nej för min egen skull.
Önskar dig en fin dag! Kram Jossan.