Vanja Wikström

När mamma hälsade på oss på BB dagen efter att Iggy fötts, så hade hon med sig en så himla fin present. Ett handgjort silversmycke som gjorts på beställning efter hennes önskemål av en lokal silversmed där hon bor. Smycket föreställer Adam & Eva och anspelar på historien om den förbjudna frukten, som i vårt fall resulterade i Igster.

Det här brevet gav hon mig i samband med smycket, och jag tycker det är så otroligt fint. Dels är det så vackert skrivet, men det är också så typiskt min mamma – hon gör liksom alltid lite mer än vad någon skulle förvänta sig. Hon är den där personen som aldrig tycker att det är jobbigt att köra en till Arlanda (trots att flyget går 06.30), som säger att ”vi skippar väl julklapparna i år” bara för att sedan vara den som presenterar alla allra mest för att hon inte kan hålla sig (dessutom oftast med härliga hemgjorda och handgjorda saker) och som alltid, alltid alltid ger oss en massa kravlös kärlek. Så det är såklart hon som går och funderar ut en såhär omsorgsfullt uttänkt present.

Jag tycker att smycket är tokfint, på nåt lite hippieaktigt sätt. (Det kommer gifta sig mycket väl med min yetipäls!) Iggys födelsedatum står graverat på baksidan.

Mamma har alltid varit, och kommer alltid vara, min stora idol och inspirationskälla. Hon är så satans cool och slänger sig jämt och ständigt ut i en massa olika projekt, som hon på nåt vis alltid lyckas ro i land. Vare sig det är att chefa på tidningar, producera tv-program, leva som glaskonstnär eller starta ett musteri.

Hon har lärt mig att våga, genom att visa att det värsta som kan hända är…att det inte går precis som man tänkt sig. Och hur farligt är det då, egentligen? För när det värsta tänkbara inträffar, så är det faktiskt aldrig så farligt som man trodde att det skulle vara. Och man kirrar faktiskt det mesta.

Att gå genom livet utan att våga däremot, det känns både farligt, sorgligt och…satans tråkigt. Så tack mamma, för världens finaste smycke, och för att du är en så jäkla fräsig våghals.

…så håller jag på och tar kommandot över min kropp igen. Nu har det gått precis en månad sen förlossningen, och även om jag pytsat på mig smink varje dag (mår mycket bättre om jag slipper skrämmas halvt till döds av ett likblekt stackars ansikte varje gång jag passerar en spegel), så är det en hel del annat som liksom…fallerat. Har ju mest skrotat runt här hemma och inte direkt behövt imponera på någon, men nu känner jag att det är tamejtusan dags att få ordning på skutan igen.

Styrde därför upp naglarna häromdagen (orange med vita prickar, heja vardagsglädje!), och i går var det fötternas tur. Och i dag beväpnade jag mig med epilatorn i högsta hugg, och ryckte (bokstavligen) tag i min lurviga…situation. För det är inte bara min fuskpäls som rockar yeti-style, om vi säger så. Hursom, sakta men säkert så känner jag att jag börjar se ut som mig själv igen, och det känns väldigt skönt.

Det gäller att skapa lite motpoler till de mer oglammiga newmama-prylarna som läckande boobs, ständigt nerkräkt högeraxel och avslag (konstant mens i en månad gör inte direkt underverk för fräschetskänslan). Så just nu ligger vi lika; 3-3 liksom. Boobläckage/Kräk/Avslag VS Fräsigt prickiga naglar/Tjusiga fötter/Lena ben. Har iofs relativt nytvättat hår också, så eventuellt ligger glamfaktorn till och med liiiite före. Yes!

Idag fyller Iggy precis en månad. Det är en månad som bara har svischat förbi, samtidigt som det känns som att det var superduperlänge sen vi var på BB och fick träffa honom för första gången. För nu när han invaderat vår värld så känns det helt omöjligt att tänka sig den utan honom.

Det är så märkligt det här med att bli förälder: det är världens konstigaste grej (vi har GJORT en bebis! En riktig BEBIS!), samtidigt som det är världens mest naturliga grej (känns så sjukt självklart att jag är Iggys mamma). Uppånervända världen på nåt vis. Känslor all over the place, som en viss prins skulle uttryckt det.

Och just i och med att den här månaden som sagt bara sagt svisch! …så förstår man hur viktigt det är att ta vara på tiden med sina barn. Det händer så mycket hela tiden utvecklingsmässigt. Nu vill Piggles inte sova lika mycket om dagarna, och han är mycket mer ”med” med blicken än tidigare. Han har fått någon slags dygnsrytm och han har kommit på att han aaaaavskyyyr att vakna (brås på mamma som älskar att grisa i sängen). Så det gäller att hänga med i svängarna, så att man inte går miste om en massa.

Och just detta att inte vilja gå miste om saker, har fått Niklas att vilja förändra sin jobbsituation. Han känner att han vill vara hemma så mycket som möjligt med Iggy, så inom en snar framtid så kommer hans liv förändras ganska drastiskt på jobbfronten. Otroligt fint tycker jag, att han vill lägga om sitt liv för att få så mycket tid som möjligt med sitt barn.

Och klokt såklart. För man vet ju vad folk säger; att är det nåt man ångrar när man blir äldre så är det om man missade att hänga med sina kids. Och är det nåt man aldrig ångrar, så är det just att man gjorde det. Så jäklar vad vi ska hänga med Igster!