Vanja Wikström

Nu har det gått snart tre månader sen snittet. Hur ser ärret ut, hur känner jag mig och hur nöjda är vi med att vi valde detta förlossningssätt? Svaren finns i videon!

Strax efter klockan 02 natten till tisdag förlorade Niklas sin pappa, Iggy sin farfar, och världen en fantastisk människa. För då gick Lasse vidare. Det var inte oväntat, då han var en av dem som tyvärr fått uppleva hur det känns att få ett cancerbesked. Ett besked som han och vi levt med de senaste åren.

Däremot gick det väldigt fort, vilket i och för sig var typiskt Lasse. Han körde på precis som vanligt in i det sista, och vi var där senast i lördags på en otroligt härlig middag fylld av energi, skratt, god mat och härligt familjehäng. Det gossades med barnbarnen, det bastades och det pratades. Och när vi gick fick vi som alltid en varm kram och ett härligt leende med oss ut genom dörren.

Två dygn senare har det ofattbara inträffat. Sorgen och saknaden är bedövande, och ett gigantiskt tomrum har öppnat upp sig. Ett tomrum som inte enbart hans familj och vänner nu känner av, utan många många många fler. Förmodligen alla som någonsin kom i kontakt med honom, då han hade en förmåga att göra avtryck hos människor.

För Lasse var en sån där person som man hoppas att alla ska få möta någon gång i livet. Alltid positiv och möjlighetsinriktad, alltid genuint intresserad av och engagerad i sånt som de omkring honom höll på med, alltid kärleksfull, nyfiken, kompetent och uppmuntrande. Och utöver det, ett busfrö av rang. Kort sagt essensen av någon att se upp till och inspireras av, en sån där som man ser på film. Som liksom nästan är för bra för att vara sann.

Denna man fick Niklas och hans syskon lyxen att växa upp med, och jag förmånen att dela familj med i nästan nio år. Och nu är han borta. Så outsägligt sorgligt. Jag är ledsen för familjens skull, jag är ledsen för min egen skull, jag är ledsen för Iggys skull och jag är ledsen för Lasses skull.

Jag är ledsen för att jag har förlorat en stor förebild som jag kunde prata med om alltifrån inredning till affärsbeslut, jag är ledsen för att Iggy inte kommer få lära känna sin makalösa farfar, jag är ledsen för att Niklas främsta bollplank inte längre kommer kunna bolla tillbaks, och jag är ledsen för att Lasse inte kommer få fortsätta gasa på i 20 år till och genomföra ännu fler härliga familjeresor, spännande affärsprojekt och galna upptåg tillsammans med sina vänner.

Men, eftersom jag vet att det sista Lasse skulle vilja är att vi går vilse i något slags sorgevakuum, så blir vår uppgift nu att föra hans tradition vidare. Så därför ska vi i hans anda fokusera på allt fint vi fått av honom, allt han lärt oss. Vi ska vara positiva och möjlighetsinriktade, vi ska vara engagerade och intresserade av de människor som omger oss, vi ska vara kärleksfulla, nyfikna, kompetenta och uppmuntrande. Och vi ska vårda våra inre busfrön. Genom det ska vi se till att så mycket som möjligt av Lasse lever vidare. För världen behöver fler som honom.

I dag körde vi vårt numera klassiska söndagsrace: långprommis med Piggelini! Denna gång styrde vi kosan ner mot Årstaviken där det fick bli korvpaus på bryggan för mamma…

…å mjölkpaus för Iggy. Himla smidigt att kunna kombinera amning å ersättning. Vi har alltid en flaska NAN förberedd i skötväskan, så att vi kvickt kan styra käk till Iggly vid tillfällen då det e trixigt att amma. Som t ex på en blåsig brygga, får mjölkstockning bara av tanken att plocka fram boobsen där.

Det är också himla mysigt att Niklas får mata så mycket. Innan vi fick barn trodde vi (eftersom så många hade sagt det till oss) att det skulle vara ungefär 95% mamma och 5% pappa som gällde för bebisen de första månaderna. Just för att käket finns hos mamsen. Men så har det inte alls varit, och att Niklas kan mata Iggy precis lika bra som jag kan, har för oss varit jättebra och garanterat bidragit till att vi känner oss lika delaktiga.

Det var ju inte planerat att vi skulle köra ersättning, så blev det för att mjölken inte var tillräcklig i början. Men såhär i efterhand så var det bara bra att det blev så, för oss funkar den kombon superbra. Självklart kan man pumpa ur bröstmjölk också, så att pappan kan ge flaska om man skulle vilja det. Men det känns inte som att man skulle orka göra det, det blir liksom ett extra meck att pyssla med.

Hursom, jag är himla tacksam att det finns så bra ersättning som det gör, och att ingen (varken på BB, MVC eller BVC) har försökt ge mig dåligt samvete för att jag inte helammar. Har en vän som fick barn för en tid sedan, och vars bebis skrek konstant i tre månader. Det var ett mindre helvete för hela familjen såklart. Och att ge ersättning var det inte tal om, så fort hon nämnde det så vajades den stora Dålig Mamma-flaggan av både barnmorskor och barnskötare. Så hon fortsatte kämpa på med sin otillräckliga amning.

Efter tre månader (när hon och familjen stod på randen av vansinne) gav hon upp och köpte semp. Och då var det som att de fått en ny bebis. Skrikandet upphörde omgående. När man hör sånt så blir jag så satans arg. Dels för hennes och hennes lilla familjs skull eftersom jag vet vilket helvete det var med en konstant ledsen bebis. Men jag blir också arg för barnets räkning – är det verkligen en så himla bra idé att svälta sin bebis i tre månader? För det är ju precis det man gör om man inte har tillräckligt med mjölk, och ändå tvingas envisas med att vägra andra matalternativ.

Självklart ska man försöka få igång sin amning om det är det man vill, men att utbildade fackmänniskor hellre ser att en bebis svälter i flera månader än att föräldrarna får ge ersättning, det begriper jag bara inte.