När mamma hälsade på oss på BB dagen efter att Iggy fötts, så hade hon med sig en så himla fin present. Ett handgjort silversmycke som gjorts på beställning efter hennes önskemål av en lokal silversmed där hon bor. Smycket föreställer Adam & Eva och anspelar på historien om den förbjudna frukten, som i vårt fall resulterade i Igster.

 

Det här brevet gav hon mig i samband med smycket, och jag tycker det är så otroligt fint. Dels är det så vackert skrivet, men det är också så typiskt min mamma – hon gör liksom alltid lite mer än vad någon skulle förvänta sig. Hon är den där personen som aldrig tycker att det är jobbigt att köra en till Arlanda (trots att flyget går 06.30), som säger att ”vi skippar väl julklapparna i år” bara för att sedan vara den som presenterar alla allra mest för att hon inte kan hålla sig (dessutom oftast med härliga hemgjorda och handgjorda saker) och som alltid, alltid alltid ger oss en massa kravlös kärlek. Så det är såklart hon som går och funderar ut en såhär omsorgsfullt uttänkt present.

 

Jag tycker att smycket är tokfint, på nåt lite hippieaktigt sätt. (Det kommer gifta sig mycket väl med min yetipäls!) Iggys födelsedatum står graverat på baksidan.

 

Mamma har alltid varit, och kommer alltid vara, min stora idol och inspirationskälla. Hon är så satans cool och slänger sig jämt och ständigt ut i en massa olika projekt, som hon på nåt vis alltid lyckas ro i land. Vare sig det är att chefa på tidningar, producera tv-program, leva som glaskonstnär eller starta ett musteri.

Hon har lärt mig att våga, genom att visa att det värsta som kan hända är…att det inte går precis som man tänkt sig. Och hur farligt är det då, egentligen? För när det värsta tänkbara inträffar, så är det faktiskt aldrig så farligt som man trodde att det skulle vara. Och man kirrar faktiskt det mesta.

Att gå genom livet utan att våga däremot, det känns både farligt, sorgligt och…satans tråkigt. Så tack mamma, för världens finaste smycke, och för att du är en så jäkla fräsig våghals.