Vanja Wikström

VECKA 3

TISDAG 15 AUGUSTI
Jag tror jag är gravid. Jag och Niklas har precis genomfört bebisförsök nr 2, och kroppen känns lurig. Jag ska inte ha mens förrän om en dryg vecka, men nåt är på g. Eller? Kanske känns det som att nåt är på g bara för att jag vill det så mycket.

Tänker att jag ska föra en hemlig graviddagbok. Dels för att kunna minnas de här första tidiga känslorna och tankarna – men också för att eventuellt (om det blir nåt av det här vill säga) kunna dela med mig här på bloggen. Lysande idé, stulen med stolthet från briljanta Elisabeth Lindroth.

VECKA 4

MÅNDAG 21 AUGUSTI
Ingen mens än, trots att det känts i kroppen som att den varit på gång i snart en vecka. Det är som att jag har konstant mensvärk, en molande känsla, men den stämmer inte alls överens med hur min mens brukar kännas. Är nojig varenda gång jag går på toa att den ska komma. Vill. Inte. Ha. Mens.

Kan det vara så att det är en preggofiering på gång? Är det därför jag har den här molande känslan i livmodern? Minns inte alls att det var så med Iggy dock. Kanske inbillar jag mig bara alltihop. Vet ju dock många kompisar som varit rädda för att de varit just gravida (när de inte velat bli det) och vars mens inte velat komma. Sen har de tagit ett preggotest som visat ett negativt resultat och vips! …så har mensen dykt upp tre timmar senare. Så man KAN påverka sånt här med psyket, det tror jag nog. Hoppas, hoppas att jag inte bara inbillar mig.

Men brösten är också märkliga. Spända och gör ont. Så brukar det ju vara någon dag inför mens, men de har varit så i en vecka nu, det släpper liksom inte. Nä, jag tror inte att jag inbillar mig. Eller?

VECKA 5

ONSDAG 23 AUGUSTI
I dag frågade Niklas om mensen hade kommit. Har inte berättat för honom att jag känt mig märklig, vill inte blåsa upp några förhoppningar om allt bara är inbillning. Bättre att vänta och bli lite säkrare.

Rackarns menscykel alltså. Min har alltid varit oregelbunden och kan variera mellan 30 till 45 dagar. Medellängden enligt min mensapp är tydligen 36 dagar. På fredag har det gått 36 dagar. Snälla mens, kom inte!

FREDAG 25 AUGUSTI
Ingen mens, hurra! Men SHITOBERTO vad stressigt detta är alltså. Att ha denna molande mens(?)värk i kroppen, samtidigt som ingenting händer. Springer till toan cirkus sjutusenåttiotre gånger om dagen för att jag tror att mensen kommit. Den stickande känslan i huden när man tittar efter, och lättnaden efteråt när det inte är något. Börjar känna mig smått besatt av mina egna trosor.

Betedde mig inte alls såhär när vi försökte få till Iggy. Men då hade jag iofs ingen aning om vad en bebis innebar. Nu vet jag ju att man kan GÖRA en helt ljuvlig liten person, så nu hajar jag liksom insatsen på ett helt annat sätt. Jag vet allt fint man får om man lyckas få till det.

Är också nojig över min ålder. Att jag stressat som en tok de senaste åren. Att Niklas mått dåligt. Kan vi ens FÅ barn igen?

LÖRDAG 26 AUGUSTI
Både jag och Niklas är pirriga. Jag är en dag över medelmensen och kroppen känns fortsatt märklig. Den molande mensvärken släpper inte, och brösten gör lika ont. Större har de blivit också. Jag ÄR nog gravid. Eller? Ååå, denna osäkerhet alltså.

Om jag inte fått mens i morgon känner vi att vi kan unna oss att ana ugglor i mossen, har vi kommit fram till.

SÖNDAG 27 AUGUSTI
Fortfarande ingen mens! Vi tillåter oss att ana ugglor i mossen. Jag tänker att det är lite fint om vi verkligen är på smällen nu, att den eventuella bebisen då redan fanns i min mage när vi spelade in JC-filmerna (som jag pysslat med den här veckan). Denna bebis blir då ÄNNU tidigare dokumenterad än Iggy, ha ha!

MÅNDAG 28 AUGUSTI
Tre dagar över medelmensen. 39 dagar so far i denna cykel alltså. Förra cykeln var 33 dagar vilket ger oss hopp. Men cykeln innan dess var 40 dagar.  Mensen kan alltså fortfarande komma. Jag håller på att bli tokig av detta troskollande.

I dag kommer jag köpa ett graviditetstest, hoppas det ger utslag. Är det negativt behöver det iofs inte innebära att jag inte är gravid, men är det positivt kan vi andas ut och mitt maniska troskollande kan upphöra.

TISDAG 29 AUGUSTI
Jag är gravid!?Tog testet i morse och det var ingen tvekan. Två tydliga blåa streck på stickan. Niklas blev jätteglad. Det var dock lite märkligt att behöva hyscha och pyscha om det inför Iggy. Vi kommer inte berätta för honom förrän det känns någorlunda säkert att bebisen stannar kvar.

SÅ SKÖNT att:

1 // Få veta att kroppen funkar, att jag och Niklas KAN bli gravida ihop igen.
2 // Få svart på vitt att jag inte inbillade mig alltihop. Jag känner min kropp, dumt att jag någonsin tvekade på det.

Jehupp, gravid alltså. Så märkligt att tänka, att om allt går som det ska är det redan bestämt vem som ska komma ut. Hen håller redan på att bakas därinne. Med personlighet å allt.

Både jag och Niklas hoppas på en tjej, men vet såklart att den som kommer ut kommer vara den optimala ungen – oavsett kön. Men vi har ju en pojke, och det vore kul att få uppleva en flicka. Hen har fått arbetsnamnet Basilika av Niklas.

Fortsättning följer…

SparaSparaSparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Oj, oj, OJ! Var ska jag börja hörrni? Responsen på inlägget om att Iggy ska få ett syskon har varit liksom…MONUMENTAL! Så oerhört fint. Vi har verkligen fått bada i kärlek, pepp och lyckönskningar från er, helt MAGISKT!

Inledde den här morgonen med att kirra en extra god frulle till mig själv, för att sen läsa igenom alla enormt fina kommenterar ni lämnat – både här, på mail och på Inspirationstagram. Det var en kärleksbomb som hette duga vill jag lova, och jag känner mig helt UPPFYLLD av fin energi – tack vare er!?

Väldigt roligt också att så många som är härinne och kikar titt som tätt men aldrig kommenterat tidigare nu kände att de ville plita ner några ord. Det känns som att jag får komma er blogoliner närmre, ÄLSKART!

Jag frågade ju i förra inlägget om det fanns några fler preggosar här i vår bloggosfär – och visst fanns det det! Så KUL! Måååånga som ska ha sina kiddos ungefär när vår nykomling är beräknad (slutet på april). Så sjukt roligt att vi får följas åt i det här.

En hel del berättade också om att de för tillfället befinner sig i den ack så osexiga bebisfabriken. Många har försökt länge, varit med om missfall och utomkvedshavandeskap – och jag känner SÅ med er. Jag hajar om det känns kämpigt att fortsätta hänga med här när man själv kämpar, och jag tycker det är så fint att se att ni i kommentarsfältet svarar och peppar varandra i det här svåra.

Jag vill inte vara en vidrigt käck mänska nu (hoppa över närmsta stycket om ni blir tokiga på alla som vill försäkra er om att ”det gååååår”), men jag måste ändå sticka in med att säga (som jag även skrev till en av er som berättade om sin jobbiga situation) att jag har haft väldigt många i min bekantskapskrets som försökt få barn LÄNGE. Som haft till synes ”omöjliga” förutsättningar. Som försökt i många många år.

Men ALLA har fått barn. ALLA. Till och med de som efter nästan ett decenniums försökande och behandlingar till slut adopterade ett barn. Knappt ett år efter att deras adopterade kiddo joinat deras familj blev de på smällen. UTAN behandlingar. Galet, men sant. Så jag tror på er som kämpar därute. Och det vore så fint om ni ville dela med er av era kommande plus, för att ge andra hopp?

TACK också alla ni som berättat om era egna familjeresor. Många har (som vi) haft det kämpigt med första barnet, men ALLA som kommenterade kring detta var eniga om att det är lättare med nr 2. Så tack för den peppen, fina ni!

Har också fått en hel del frågor, framförallt om kejsarsnitt och om YouTube – kommer vi dela med oss av även denna resa i rörlig bild? Jag kommer reda ut allt kring det här, men det får bli i separata inlägg. Coming soon!

Nåt annat som är coming soon är första delen av min hemliga graviddagbok. Jag tänkte publicera den senare i dag. Då får ni läsa om mina tankar och känslor i gravidvecka 3, 4 och 5.

Ska bli så jädra KUL att göra den här resan (också!) tillsammans med er!?

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

Nämen. Varför står jag här med byxorna uppknäppta och visar magen månntro?

Det går ju inte ens att knäppa ihop jeansen längre. Vaffödådå?

Ja, ni har såklart gissat alldeles rätt… JAG ÄR PÅ SMÄLLEN, woopeliwoopwoop! Eller, VI ÄR PÅ SMÄLLEN, rättare sagt. Det är ju en hel familj inblandad i det här.

Just nu befinner vi oss i vecka 16, och beräknat förlossningsdatum är 28 april 2018. En perfekt födelsedagspresent till moi alltså, som fyller 40 bast två dagar senare.

Hallå därinne, vem är du? Är du en liten brutta eller en liten snubbe månntro? Ska Iggy få en lillebror eller en lillasyster? Så rackarns spännande!

Hur mår jag då, den här preggofieringsomgången? Well, det ska ni få veta – ingående. Jag har nämligen skrivit en hemlig graviddagbok ändå sen vecka 3 (!) som jag ska börja publicera här i el bloggo inom kort.

För yes, redan i mitten på augusti kände jag i hela kroppen att nåt var på g. Och visst var det det. En bebeliiinooooo!

Det har varit SÅ SVÅRT att hålla det här hemligt för er, mina rara blogoliner. Egentligen ville jag ju berätta omedelbart, där i mitten på augusti.

Men som ni kommer få läsa om i min hemliga graviddagbok (som snart alltså inte är så himla hemlig längre, vad SKÖNT!) så ändrade jag mig. Allt om varför / hur jag tänkte / bla bla bla och yada yada får ni läsa i de inläggen som jag kommer börja publicera snart.

I början av det här året fanns det inte ens på KARTAN att jag och Niklas skulle försöka oss på att skaffa ett kiddo till. Ni vet ju hur tufft vi har haft det. Nästan brutit upp, nästan kraschat.

Men så ändrade vi oss (här kan ni läsa mitt inlägg Ett Syskon Till Iggy Och Tankar Kring Fertilitet Kring 40), och från den dagen som vi vågade tänka tanken att ”Jo, det vore nog vääääldigt mysigt med ett syskon till Iggy” så blev det vår absolut högsta önskan i hela livet. Och nu har den slagit in, så FINT!

YES! We made it! Vi var oroliga att det inte skulle gå. På grund av min ålder, på grund av hur dåligt vi båda mått i omgångar de här senaste åren, på grund av hur stressade vi varit tidigare. Kanske hade det satt djupare spår rent fysiskt än vad vi trodde?

Men det gick, och det gick snabbt. Woop woop! På andra försöket fick vi uppenbarligen till det, och jag ska självklart skriva om hur vi gick tillväga. Hela den osexiga bebisfabriken-prylen, ha ha.

Vet att sånt är väldigt spännande att läsa när man själv försöker få barn, och visst är vi ett gäng härinne nu som håller på och sysslar med precis just det – eller till och med redan lyckats bli gravida? Berätta gärna!

Vi är enormt glada över det här, samtidigt som vi är en smula livrädda. Att få Iggy var ju så enormt mycket tuffare än vad vi hade kunnat ana, framförallt på förhållandefronten. Men fixade det, kom ut starkare på andra sidan – och känner oss rätt så rackarns säkra på att vi fixar även detta.

Den här gången har vi 100% mer erfarenhet, vi vet hur vi funkar bäst som team – och framförallt så har vi lärt oss att alltid, alltid, ALLTID utgå från oss själva och VÅRA förutsättningar vad gäller att ratta en familj. Den här gången kommer vi inte behöva snegla på andra för att hitta rätt, vi vet att det bästa är att kika på oss själva. Titta inåt istället för utåt. Så ska det nog bli bra det här.

Eller hur?

SparaSpara

SparaSpara