Vanja Wikström

Hörrni. MÃ¥ste bara ta tillfället i akt och uppmana ALLA att gÃ¥ och göra sitt cellprov. Jag var och gjorde mitt i gÃ¥r, och jag vet hur lätt det är att ”inte hinna” med det, eftersom det ju faktiskt ÄR (tycker jag i alla fall) en makalöst knepig grej att en vilt främmande mänska ska GREJA RUNT I ENS FIFFI sisÃ¥där en vanlig onsdagsmorgon. Det är väldans lätt att komma pÃ¥ ursäkter för att…slippa. Men det är VIKTIGT att pallra sig iväg och ta det där rackarns provet, det är VIKTIGT PÅ RIKTIGT (för övrigt mitt nya livsmantra). SÃ¥ kan vi inte lova varandra att ALLA VI HÄR PÅ EL BLOGGO tar ansvar för vÃ¥r hälsa och gÃ¥r och gör cellprovet – deal?

Jag var som sagt och gjorde det i gÃ¥r, och det var INTE med stuns i stegen som jag begav mig till provtagningen. Jag AVSKYR att gÃ¥ till gynekologen, och tycker det är helt VANSINNIGT att man hipp som happ ska slänga av sig alla kläder pÃ¥ underkroppen, klättra upp i en stol, sära brett pÃ¥ benen och lÃ¥ta en okänd mänska lysa med starka lampor och fingra och dona Ã¥ greja I ENS RACKARNS FIFFI! Nej, usch. SÃ¥ ni förstÃ¥r – det här är ingen rutinmässig sak för mig, jag tycker det är direkt jobbigt. SÃ¥ jag förstÃ¥r verkligen de som drar sig för att ta cellprov, eller gÃ¥ till gynekologen över huvud taget.

Men dÃ¥ fÃ¥r man ta sig själv i kragen och tänka att det ju gÃ¥r rackarns snabbt (provet i gÃ¥r tog väl omkring 2 minuter i ”undersökningstid”), och de obekväma minutrarna fÃ¥r man faktiskt stÃ¥ ut med för att eventuellt rädda sitt eget liv. För JA – det är SÅ PASS VIKTIGT. Just do it – okej?

Barnmorskan som gjorde provet pÃ¥ mig i gÃ¥r fÃ¥r dock bara tvÃ¥ stjärnor av fem. Hon var proffsig, men jag är en sÃ¥n där (eftersom jag tycker det är sÃ¥ obehagligt att göra sÃ¥na här typer av undersökningar) som gärna vill bli behandlad som om jag aldrig varit hos en gynekolog förut, trots att jag snart e 40 bast. AlltsÃ¥ att mänskan förklarar ”nu kommer jag göra sÃ¥här, sen sÃ¥här och dÃ¥ kommer det kännas sÃ¥här” sÃ¥ att jag är helt med pÃ¥ vad som händer hela tiden + att det inte bli lika stelt som det blir om det är helt tyst och nÃ¥n GREJAR I MIN FIFFI för guds skull! AlltsÃ¥, det är ju en SÅ märklig situation, sÃ¥ jag vill gärna ha sÃ¥ mycket bomullshandskar som det är möjligt att fÃ¥.

Men barnmorskan som jag var hos var ingen fluffbarnmorska direkt. Hon var mer rakt på sak, no freebies liksom. Men det var väl ok, ska dock komma ihåg att jag nästa gång kanske kan ändra plats så att man får komma till en gynekolog man varit hos tidigare och har förtroende för, så man inte hamnar hos någon random.

En stjärna rök ocksÃ¥ för att hon (när jag har tagit av mig ALLA MINA KLÄDER och ligger UPPFLÄKT I STOLEN) tittar pÃ¥ mig och säger ”jag ser att du har fött med kejsarsnitt”. ”Ja”, sa jag. Och sen sa hon inget mer. AlltsÃ¥, nu kanske jag är superkänslig och läser in alldeles för mycket i det här – men var det inte lite märkligt sagt? Om hon hade sagt nÃ¥t mer sen i stil med ”är du nöjd med det förlossningssättet” eller ”gick allt bra efterÃ¥t med läkningen osv” sÃ¥ hade jag ju aldrig reagerat över hennes kommentar. Men att bara säga det sÃ¥där, och sen inte säga ett knyst till – dÃ¥ blev det lite weird. Jag tvivlar pÃ¥ att hon skulle sagt ”Jag ser att du fött vaginalt” till en kvinna som lÃ¥g i stolen utan snittärr. Eller?

Ja, jag tyckte helt enkelt bara att det var en märklig sak att säga, och fick flashbacks till när jag kände mig helt utlämnad till barnmorskors och läkares goda vilja att få föda på det sätt jag ville. Det sitter (tyvärr) så djupt rotat i mig, det där att jag automatiskt går in i försvarsställning när jag träffar en barnmorska i ett sammanhang där kejsarsnitt kommer upp. Hon kanske inte menade nåt alls med sin kommentar i går, men jag kände mig ändå lite dömd, och som en dålig mänska och mamma igen. Det sitter i mitt system tror jag, tyvärr.

NÃ¥väl – det viktiga var att jag gjorde mitt cellprov i alla fall, och jag säger det en tredje gÃ¥ng nu bara för att ALLA NI verkligen MÅSTE gÃ¥ och ta ert eget prov – just do it! Kram pÃ¥ er.

Nyligen var ju jag Ã¥ Jossan sjukt stolta över att ha fÃ¥tt göra en väldigt rolig sak ihop – vÃ¥r första ”Josefin & Vanja”-grej utöver vÃ¥r älskade poddis. Och nu kan vi avslöja vad sjuttsingen vi höll pÃ¥ med för nÃ¥t!

[youtube id=”BvVTUo_nFnw”]
Vi har nämligen fått äran att (i tokfint sällskap av exempelvis Sofi Fahrman!!) i samarbete med Blockets nya pop up-sajt Blocket Mode berätta om varför vi gillar att shoppa vintage, och ge våra bästa tips på hur man plockar vintagerussinen ur kakan. Känns faktiskt ASFRÄSIGT! Spana in videon ovan för att se oss in action! Vi visar några av våra egna absoluta favoritfynd och snickesnackar lite om varför vi alltid gillat att handla och sälja second hand.

Min personliga fascination för att köpa saker som andra älskat innan mig beror dels på att det är ett enkelt sätt att skapa en personlig stil, men också för att jag tycker om att känna att plaggen har en historia. Är ju som ni vet ett inbitet loppisfan, så skulle aldrig komma på tanken att SLÄNGA saker som kan bli någon annans nya skatt (känns ju fullkomligt världsfrånvänt?), så jag gillar ju dessutom att sälja mina egna gamla plagg och prylar. Senast i somras, på min å Jossans gemensamma loppis.

Tycker därför att Blockets satsning pÃ¥ Blocket Mode är en genialisk idé. De har sorterat ut de mest exklusiva modeannonserna och samlat dem pÃ¥ ett ställe, sÃ¥ att det ska bli lättare att hitta nya vintagedarlings. Perfekt för en sÃ¥n som mig, som inte riktigt har varken tÃ¥lamod eller tid att scrolla igenom hundratals annonser – här har nÃ¥gon redan plockat ut russinen ur kakan Ã¥t dig.

Jag slank in där för att se om jag kunde hitta ett par ankelboots till rimligt pris (finns maaaaaassor av Acnepjucks, ni som är Acnefans men inte sugna pÃ¥ att lägga en halv eller en hel mÃ¥nadshyra pÃ¥ dojor), men fastnade istället för ovan raringar i strl 38 frÃ¥n & Other Stories (min favvobutik) till ett riktigt fyndpris – 200 pix! Om nÃ¥gon mer än jag blir sugen sÃ¥ hittas de här!

I samarbete med Blocket

Denna vecka är vi tillbaka med dunder å brak och med en rykande färsk poddis som spelades in här hemma i min soffa i går eftermiddag. Hoppas ni har längtat efter att ha oss i era öron, för vi har längtat efter att få podda igen!

Det här avsnittet har tema stress. Kändes extra aktuellt med anledning av Jossans time out förra veckan (som ju var anledningen till att vi inte poddade då). Vi pratar väldigt öppet och ärligt om hur vi känner – för det mesta är det en fördel att vara såna mänskor som ser möjligheter i allt och älskar att ha fullt upp med roliga saker på jobbfronten. Men ibland är det också ett gissel.

För min del blev det här ett väldigt känsligt avsnitt, och jag gråter både en och två och tre gånger. Ganska så ofta får jag mail eller kommentarer om att jag är en ”superkvinna” – en som ”verkar klara allt”. Det är jag såklart inte. Jag är mänska precis som alla andra, och i den här podden pratar jag om hur svårt det kan vara att få till den där berömda BALANSEN i livet. Att ”fel” saker ibland får stryka på foten för att jag ska hinna JOBBA (hur sjukt?) och hur ledsen det gör mig.

Hoppas att ni lyssnar, och att ni förlåter mig för att jag låter som en Disney-mus när jag gråter.