Denna vecka är vi tillbaka med dunder å brak och med en rykande färsk poddis som spelades in här hemma i min soffa i går eftermiddag. Hoppas ni har längtat efter att ha oss i era öron, för vi har längtat efter att få podda igen!
Det här avsnittet har tema stress. Kändes extra aktuellt med anledning av Jossans time out förra veckan (som ju var anledningen till att vi inte poddade då). Vi pratar väldigt öppet och ärligt om hur vi känner – för det mesta är det en fördel att vara såna mänskor som ser möjligheter i allt och älskar att ha fullt upp med roliga saker på jobbfronten. Men ibland är det också ett gissel.
För min del blev det här ett väldigt känsligt avsnitt, och jag gråter både en och två och tre gånger. Ganska så ofta får jag mail eller kommentarer om att jag är en ”superkvinna” – en som ”verkar klara allt”. Det är jag såklart inte. Jag är mänska precis som alla andra, och i den här podden pratar jag om hur svårt det kan vara att få till den där berömda BALANSEN i livet. Att ”fel” saker ibland får stryka på foten för att jag ska hinna JOBBA (hur sjukt?) och hur ledsen det gör mig.
Hoppas att ni lyssnar, och att ni förlåter mig för att jag låter som en Disney-mus när jag gråter.
Fina, underbara Vanja!
Jag vill inte säga så mycket annat än tack för att du öppnar upp dig. Jag ser verkligen upp till dig! Man kan inte hinna med allt hela tiden, och man kan inte heller tillfredsställa alla i sin närhet. 1000 styrkekramar bara till dig <3 <3
Åh vad jag kände med dig i podden! Men du, jag har ingen aning om vad du brottas med ”utanför” blogg, insta, youtube eller poddvärlden (bra jobbat btw) men du ska veta att jag & antagligen väldigt många fler ser upp till dig trots att du faktiskt är mänsklig. Sjukt va? Jag har hela tiden haft dig & Nicklas som förebilder för hur man kan bli efter man har skaffat barn, för det är så befriande med offentliga personer som inte målar upp småbarnsåren som kräk & sjukdomsfiesta utan att man faktiskt fortfarande kan tycka om samma saker & prioritera en frukost på stan & inredning utan att alltid ta så sjukt mycket hänsyn. Jag vet inte riktigt om min kommentar hänger ihop, men summan av kardemumman är att du är väldigt viktig för många människor här i cyperspace & att det kanske kan ge en liten tröst gällande att hinna med allt i vardagen, du underhåller ju tusentals av människor här inne dagligen. Bra jobbat! Puss på dig!
Pausa och gör saker du tycker om och mår bra av innerst inne, vi som följer dig vill hellre att du prioriterar en frukost med en vän än att du bloggar ett extra inlägg för att du känner att du måste, hälsa först! <3 vi hänger kvar oavsett!
Ska snart ta en paus och lägga mig och lyssna, tidigare idag berättade jag om att det inte står så bra till i mitt huvud ( instagram ), får yrsel och utanför kroppen känsla hela tiden.
Vet att det beror på stress och sorg, men har så himla svårt för att varva ner! Vi miste ju en liten kille i V22 i september och jag misstänker att det är därför kroppen säger ifrån, chock och sorg.
Men som sagt, ska ta en paus och lyssna, poddar är verkligen något nytt för mig men har märkt att det är skönt att bara paus och lyssna till! Det var ju så jag hittade hit, genom en podd med dig 😀
Hej Vanja! Lyssnade precis på poddisen och ville bara säga följande. Jag läser MÅNGA bloggar och ärligt talat så spelar det inte så stor roll för mig om en bloggare lägger upp 1 eller 5 avsnitt per dag! Jag läser ju din blogg för att jag gillar den och inte för att jag får supermegamånga inlägg varje dag. Ville bara säga det och tycker inte du behöver stressa för att lägga upp ett visst antal inlägg per dag, jag tror eller VET att vi läsare ändå följer dig <3
Åh Vanja! Jag blir så himla berörd av det du beskriver, för jag känner igen mig så mycket (från innan min krasch). Att du inte tar dig tid för dina vänner och det ständigt dåliga samvetet som du försöker döva genom att prestera ännu mer (och skicka presenter mm) och att du skippar lunchen.. Gaah I know, I know it all.
Du vet att jag har varit på dig flera gånger om, jag gör inte det längre för jag vet att det är lönlöst. Du bestämmer själv. Precis som jag gjorde. Jag kan tyvärr inte lägga över min erfarenhet i knät på andra och ”rädda dem”, alla måste gå sin egen väg. På gott och gott! Och jag minns att jag faktiskt blev lite nöjd när andra var oroliga och tyckte att jag klarade omöjliga saker, kände mig duktig och trodde att jag faktiskt pallade mer än andra. Kanske är du också ”sån”, så nu skippar jag den biten! Du bestämmer själv, så är det ju!
Jag har tipsat dig innan om boken ”du är fullkomlig” av Irma Alm, jag anar att du inte tar dig tid att läsa den men det kan hjälpa dig att förändra. Om du vill – så läs! Den är kort och lättläst (lägg den på toan och läs när du bajsar 😉
Jag vet inte vad mer jag ska skriva.. Vill egentligen bara rycka tag i dig, stänga av alla dina ”måsten” och lägga dig här i soffan. Men det är inte min uppgift, det är din.
SKÖT OM DIG för jösse namn!
Kramar och kärlek